En minut med 74-timmarsmannen

Roman Matus i Norra Skåne den 13 juli 2019. Text och bild av Robert Rosén.

I bland sammanfaller saker på ett kusligt sätt. Jag hade precis börjat planera för min sista semestervecka, inklusive alla vandringar jag skulle göra, när jag slog upp tidningen för nu drygt två veckor sedan. Jag hann läsa halva artikeln innan jag insåg att jag visste vem det handlade om. Jag och Roman Matus hade nämligen våra duster vid schackbrädet under yngre år, jag tävlande för Knislinge Schackklubb och han för Hässleholms Schackklubb. Men artikeln handlade om allt annat än en stillasittande aktivitet som schack.

Eftersom jag själv är webbredaktör och skäller på folk som lägger ut texten eller skärmdumpar till våra låsta artiklar tänker jag inte göra samma grej själv. Den som vill läsa om Romans bravader kan göra det här, och är du inte redan premiumprenumerant på Norra Skåne så kostar det en krona för första månaden, därefter 99 kronor per månad.

Men jag ska ändå sammanfatta så bra jag kan. När Roman i förra månadsskiftet började vandra med nummer 226 på ryggen var det inte vilken vandring som helst. Tävlingen som tidigare gick under namnet Fotrally hade till i år bytt till Maratonmarschen. Konceptet var dock detsamma. Alla deltagare börjar gå samtidigt från strax intill Sjöhistoriska museet i Stockholm, och sedan fortsätter marschen efter en given rutt i en snitthastighet av 5 km/h tills det bara är en person kvar.

Av de 202 startande deltagarna var det bara 38 som valde att gå in på det andra dygnet. När två dygn var avverkade återstod sju deltagare, som en halvtimme senare blev sex. Efter 53 respektive 55 timmar avslutade sexan och femman, och återstod gjorde sedan en seg kvartett där debutanten Romas Matus var en.

Efter tre dygn hade kvartetten rundat Mälaren och på sin väg passerat Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Västerås, Enköping och Sigtuna. Allt bara för att ge sig ut på ett andra varv på banan.
– Det absolut värsta var fötterna, när man gick på massa olika väglag och stenar. Smärtan som uppkom. Jag fick ont redan efter sex timmar och sen fick jag leva med smärtan, beskriver Roman Matus i Norra Skåne-artikeln.

Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal.

Tanken var att bryta när 72 timmar hade gått, men eftersom han samtidigt ville komma på prispallen fortsatte vandringen. Men efter 74 timmar och 14 minuter bröt Jonatan Nordebo från Umeå, och bara sex minuter senare tog tävlingen slut för Roman.
– Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal. Då halkade jag och skadade benet rejält, så då kom ambulans och tog hand om mig, berättar han.

Närmaste veckan fick tillbringas på sjukhus i Stockholm, och med en låsning i benet hade han svårt att gå. Döm då av min förvåning när jag under söndagskvällen är på vandring hem från Finjasjön och plötsligt blir hejdad av någon som säger mitt namn. Tar väl en eller ett par sekunder innan jag inser att det inte är någon annan än 74-timmarsmannen som står framför mig. Vi pratar lite kort, jag frågar hur det är med benet, och han konstaterar att han nu bara går en mil om dagen för att hålla igång benet efter skadan. Sedan fortsätter vi åt varsitt håll.

Bara en mil om dagen… Det kvittar nästan hur galen man själv tycker att man är, med knappt tio mils vandring utspritt på tre dagar under en femdagarsperiod, så finns det alltid någon som är ett par, tre snäpp värre. Vilket är väldigt skönt, och minst lika inspirerande.

Så nu laddar jag för Maratonmarschen 2020. Eller inte.
– Jag rekommenderar ingen att göra detta. Det är en dåres tävling, avslutar Roman intervjun med Norra Skåne, skrattande.
Jag tackar för rekommendationen att avstå och fortsätter att planera etapper som går att genomföra på en halvdag i stället.

Lättandad

En uppenbar lucka i ordboken, som gjord för att fyllas.
Foto: Lars-Åke Englund

Under mitt år som retorikstudent i Lund (det har passerat drygt tio år sedan dess) var en av uppgifterna att skriva ett hyllningstal. Jag skrev mitt till sommarregnet. Om hur det luktar av det första regnet efter en lång värmeperiod, om hur friskt det blir, om hur lättandad luften blir.

Lättandad? Ett par av mina klasskamrater slog ner på detta ord när jag gick och övade in mitt tal. Var det ens ett ord? Så kunde man väl inte säga?

Nej, söker man i Svenska Akademiens ordböcker efter lättandad så är antalet träffar lika med noll. Några förslag på vad jag kanske menat ges dock. Kanske var det lättnad, låtandet eller ältandet (Svenska Akademiens Ordlista)? Eller möjligtvis lättarbetad, otandad eller lydnad (Svensk Ordbok)? Eller varför inte slät-tandad, läder-bandad eller gles-tandad (Svenska Akademiens Ordbok)?

Jag strök ordet och ersatte det med en tre- eller fyraordskonstruktion som inte alls hade samma kärnfullhet. Men i mitt nuvarande journalistiska värv har jag roat mig med att konstruera sammansatta ord som visserligen saknas i diverse ordböcker, men som för läsaren likafullt är begripliga. Jag är av åsikten att man får göra så, så länge man gör det med måtta. En gång har varit den första för alla ord. Finns det en lucka i ordlistan och du har ett ord som kan fylla den? Vad väntar du då på?

lätt`andad adjektiv ORDLED: lätt|andad
EXEMPEL: lättandad luft
HIST.: sedan 2006

I dag har varit en dag då luften varit allt annat än lättandad. Jag vet inte om det finns någon människa som njuter av tryckande varma dagar där temperaturen ligger runt 30 ºC, luften står helt stilla och allting bara skriker huvudvärk. Jag är åtminstone inte den människan. Men efter att ha tagit mig igenom arbetsdagen (de sista två timmarna gäspande av syre- och sömnbrist) tog jag mig hem. Åt. Satte mig i soffan. La mig i soffan. Somnade. Vaknade till vid 19:30 och bestämde mig för att gå ut och gå. Temperaturen hade ju ändå gått ner till 27 ºC, även om luften fortfarande stod helt stilla.

Det blev en halvtimmes plåga i ett lågt tempo som ändå nätt och jämnt gick att hålla. Allra helst hade jag velat slita fram syrgasmasken och dra några halsbloss. Tyvärr saknar jag syrgasmask, så det var inget alternativ. Det kändes inte bra när jag var ute och gick, men det kändes bra att ha varit ute och gått. Nu inväntar jag bara det regn som påstås ska komma i natt. Så att luften blir syrerik och lättandad igen. Vaknar jag av det passar jag nog på att gå ut på balkongen och dra några djupa andetag.

I dag tog resurserna slut

Måndag 29 juli 2019: Jag debuterar som krönikeskribent i Norra Skåne. Arvingarna och Måns Zelmerlöw uppträder på Lotta på Liseberg. Stockholm Pride drar igång. Svenska fotbollsstjärnan Kosovare Asllani fyller 30 år. Det är prick 110 år sedan den första uppstigningen med flygmaskin gjordes i Sverige, fyra dagar före den officiella uppvisningen inför bland annat kungen skulle genomföras.

Och så är jordens resurser slut för i år.

Det kom ett pressmeddelande i fredags när jag satt och jobbade. Det konstaterade torrt att det i dag, måndag, är Earth Overshoot Day. Vad är då det? Jo med hjälp av en massa data går det att räkna fram när människan har förbrukat de resurser som jorden mäktar med att skapa på ett år.

1970 var den dagen den 29 december, alltså ett par dagar före årsskiftet. Sedan dess har dagen krupit tidigare och tidigare på året. Och inte alltid enligt modellen ”sakta men säkert”. Redan 1973 var klotet slut i november, och mitt födelseår 1986 var oktober slutligen erövrat (efter ett tillfälligt gästspel 1979). 1997 förflyttades datumet till september och åtta år senare till augusti. I fjol var första gången som uträkningen talade om att vi nu hade Earth Overshoot Day redan i juli.

Och det är självklart allt annat än bra.

Har tidigare hört uppgiften att vi i Sverige lever som att vi hade 4,2 jordklot att göra av med. Enligt overshootday.org, där många länder finns rankade efter när jordens resurser skulle tagit slut om alla levde som det landets invånare, ja då är det redan den 3 april som vi svenskar får se oss om efter ett nytt klot. Dessvärre är vi långt ifrån sämst i klassen med de siffrorna. Sämst i klassen är Qatar (11 februari) följt av Luxemburg (16 februari) och Förenade Arabemiraten (8 mars).

Det gick till och med att (ytterst grovhugget) räkna ut sin egen klimatpåverkan. Jag blev upplyft när jag såg att jag faktiskt bara gjorde av med 2,3 jordklot och att mina resurser skulle räcka till den 8 juni. Fantastiskt! Bättre än det svenska snittet!

Sedan insåg jag att det trots allt var 1,3 jordklot för mycket. Bryter man ner siffrorna syns det att min konsumtion och den mat jag äter är det som kostar mest i min livsstil. Saker som jag är högst medveten om, och som jag försöker göra något åt (maten mer än konsumtionen).

Det finns så mycket att göra och förbättra att det är lätt att bli överväldigad och sedan inte göra något alls. Eller att gå ut med en ambition om att direkt och brutalt kullkasta sin tidigare livsstil för en betydligt bättre. Det senare hade visserligen behövts, forskning talar för att förändringar måste göras snabbt och ordentligt.

Samtidigt tror jag på bättre genomförbarhet om inte allt görs samtidigt. Vissa saker kan jag sluta med relativt direkt (som att köpa plastpåsar till frukten när jag handlar), andra tar lite längre tid (så snart jag reparerat min cykel kan jag ta den i stället för bilen till jobbet varannan vecka), och somliga kräver mer viljestyrka och planering (som att äta annorlunda, bättre kött, färre dagar med kött, och mindre kött de dagar jag ändå äter det).

Kontrasterna – på och väldigt, väldigt av

Jag visste att det skulle bli stor skillnad mellan veckornas upplägg. När jag startade bloggen var jag inne på semesterns sista ryck. Då hade jag all tid i världen att skriva och promenera, eftersom barnen dessutom var hos sin mamma. Veckan som nu snart är över har varit totalt motsatt. Dels har jobbet börjat igen, vilket ju bundit upp ganska mycket av den tidigare lediga tiden. Dels har jag haft ansvaret för barnen, vilket gjort att varken några morgon- eller kvällspromenader har varit det minsta aktuella.

Kontrasterna kan väl rätt effektfullt sammanfattas i siffror.

Detta inlägg blir det 13:e som publiceras på densmalastigen.com. Visst, jag har ett par utkast på gång, och dessa har jag i huvudsak börjat skriva under den gångna veckan, efter att ha publicerat tio inlägg under den inledande barnfria semesterveckan har det blivit tre denna vecka. Och då var ett av dem förberett sedan tidigare och behövde bara en mindre justering för att läggas ut.

Ännu tydligare blir det gällande antalet steg. I skrivande stund är jag uppe i 26 380 steg denna vecka. Högst sannolikt kommer det inte att gå över 30 000 innan dagen är slut. Hur såg det då ut förra veckan? Tja, mina fötter kanske gjorde ont, men siffrorna var imponerande. Måndag till söndag gick jag inte mindre än 160 845 steg, och räknar man bort såväl måndag som söndag (eftersom jag lämnade barnen sent på måndagen och fick dem vid lunchtid på söndagen) landar jag ändå på 149 292 steg, alltså precis under 30 000 steg per dag. Ett snitt över fem dagar som jag alltså inte når upp till som totalsumma på sju nu.

Å andra sidan: När jag inte är ute och ränner på stigar hela dagarna får jag ju möjlighet att fundera och reflektera över val jag gör i vardagen. Som när jag häromdagen behövde köpa nya tandborstar till barnen, och valde trä i stället för plast. Eller som när jag på lördagens Tosselillabesök med släkten aktivt tog ett beslut om att inte välja den glass till barnen som skulle ge en skranglig plastbägare med tryckt djurmotiv på. För att inte köpa fler plastsaker än nödvändigt.

Som enskild händelse räddas knappast världen av att jag valde pappbägare i stället för plastbägare. Agerandet är bara en liten spottloska i havet. Men hellre en spottloska än en plastbägare i havet, och ju fler som spottar, desto mindre skada görs.

Får knyta en plastpåse runt mitt finger

Plastbanta: Att minska mängden plast i hemmet genom att byta ut plasten mot naturliga och förnybara alternativ.

Jag behöver inte se mig om speciellt länge i lägenheten för att hitta plastprodukterna. Det räcker att jag tittar på diskbänken och i kökslådorna. Här finns diskborstar, smörknivar, stekredskap, matlådor (även om jag börjat gå över till glas), barntallrikar. Listan kan göras mycket längre, men jag kommer inte närmare poängen för det.

Eftersom barnen behövde nya tandborstar slog det mig att jag ju kunde börja där med att byta ut plast mot mer hållbara alternativ.
Foto: Lars-Åke Englund

Läget är som det är. Att kasta mig över den hållbara hyllan för att köpa hem diskborstar och stekspadar i trä löser knappast problemet, utan skapar bara ett nytt. De saker som jag en gång köpt får jag se till att använda tills de faller i bitar, men därefter bör mer hållbara alternativ ersätta. Som under fredagskvällen när jag var och handlade med barnen och nya tandborstar skulle köpas in till dem. Skulle jag köpa en i plast för 23 kronor, eller en fem kronor dyrare i trä? Valet kändes faktiskt rätt enkelt.

Det är ändå inte på redskapssidan som jag tycker att jag har det största vanemässiga problemet. Även om dessa produkter är krävande att framställa så köper jag dem inte speciellt ofta. Mitt stora problem är plastpåsar.

Kommer detta att göra att jag köper färre plastpåsar när jag handlar? Nej. Inte för att jag inte vill köpa färre plastpåsar, utan för att mitt problem ligger någon helt annanstans.

Om jag förstått det rätt kan en plastpåseskatt införas från årsskiftet. Det finns en del intressant att säga om plastpåseskatten, men det har andra redan sagt. En del kan läsas i Expressen, hos Svebio eller på Dagens samhälle (opinionsartikel). Som det är nu kostar plastpåsarna i de affärer jag handlar mellan 2:50 och 3:50. Med en plastpåseskatt skulle tre kronor läggas på priset. Kommer detta göra att jag köper förre plastpåsar när jag handlar? Nej. Inte för att jag inte vill köpa färre påsar, utan för att mitt problem ligger någon helt annanstans.

Jag har inga problem att återanvända de påsar jag köpt. Åtminstone så länge de håller (vilket är ett problem när man självscannar då varorna inte läggs ner i lämplig ordning utan i den ordning de dyker upp i affären). Problemet är att jag har en påse fullproppad med andra påsar. Den hänger i garderoben närmast ytterdörren. Jag vet också var alla de tio nätfruktpåsarna som jag köpt ligger. Tyvärr kommer jag alltför ofta att tänka på det när jag väl står bland potatis, äpplen och bananer. Och då är det så dags.

Påsar finns det gott om hemma i garderoben där det egentligen ska finnas ytterkläder. Däremot har jag inga bra minnesregler för att komma ihåg att ta med påse till affären.
Foto: Lars-Åke Englund

Har funderat på att lägga ner en hel drös av de där påsarna i bilens bagageutrymme, för att åtminstone då och då slippa slösa pengar och miljö på att jag är glömsk. Och några av nätpåsarna till frukt och grönt.

Men det hjälper långt från alltid. Särskilt som jag tänkt försöka gå mer till affären (när jag inte har barnen) för att dra ner på de onödiga korta resorna. Och då är risken att jag inte kommer på plastpåsen förrän jag står i affären, redo att plocka åt mig varor. Så hur gör man för att minnas påse? Är det någon där ute som har några bra minnesregler?

Plantera ett träd för världen

När jag döptes i oktober 1986 fick jag fem träd planterade i Vi-skogen av min farbror och faster. Intyget hängde länge inramat ovanför min säng, men i någon av alla flyttar hamnade det i en låda och ligger väl kvar där än. Minns dock att träden planterats i West Pokot, Kenya för att förhindra ökenutbredning och jorderosion. Vi-skogen är en biståndsorganisation som fortfarande arbetar med trädplantering, nu i Kenya, Rwanda, Uganda och Tanzania. Läs gärna mer om dem på deras hemsida.

Men det finns flera trädplanterare. Häromveckan fick jag upp ögonen för treedom.net (engelska) via Sweatcoinappen (läs mina tankar om Sweatcoins här). Jag gick in och läste på deras hemsida, kollade några av youtube-filmerna, och var såld.

Treedom har sitt säte i Florens i Italien, men jobbar mot lokala bönder i behövande områden. Sedan starten 2010 har man planterat träd i 14 olika länder, där det just nu pågår planterande i Kenya, Madagaskar, Guatemala och Kamerun. De olika träden graderas efter fyra olika egenskaper (matsäkerhet, koldioxidabsorbering, ekonomisk utveckling, samt miljöskydd).

Skärmdump https://www.treedom.net/en/plant-a-tree

De lokala bönderna får utbildning och plantor av de träd som Treedom drivit upp, och kan sedan använda avkastningen för att förbättra sitt eget liv.

Det låter ju inte så märkligt i sig, så varför blev jag såld på det och har hittills planterat sju träd?

Jo, för att varje träd får ett specifikt ID och kan sedan följas. Jag kan se hur mina två kakaoträd (och eftersom man kan döpa träden har jag döpt dessa efter mina barn) står på tillväxt i en ”barnkammare” i Kamerun, och att övriga träd (tamarillo, banan, avocado och calliandra) gör detsamma, fast i Kenya. När det sedan är dags för dem att flytta vidare till respektive jordbrukare får jag inte bara nya koordinater för var de står, utan individuella bilder på dem på plats. Och sedan ska det gå att följa träden under åren som följer. Döhäftigt!

På varje planta/träd kan man i realtid följa en uppskattning om hur mycket koldioxid som absorberats. Mitt mål är att så småningom ha planterat så många träd, i kombination med en förändring av mitt sätt att leva, så att jag hamnar på en positiv koldioxidbalans där mina investeringar i naturen och miljön ger mer tillbaka än vad mitt sätt att leva kostar.

Som om det inte var nog kan man bilda egna (fiktiva) skogar av sina träd. Jag föll naturligtvis som en fura för idén och planterade Göingeskogen (eller rättare sagt Goingeskogen). Där kan man följa alla träd som planterats. Än så länge handlar det om de sju jag planterat (varav ett gavs i 35-årspresent till en av mina systrar), och det som min lillasyster planterat. Min förhoppning är att vi blir många fler trädplanterare i skogen, och att vi ser skogen växa och göra skillnad. Extra roligt blev det under torsdagseftermiddagen då det kom ”gruppfoton” från de olika ”barnkamrarna” där mina framtida träd finns med på bilderna.

Skärmdump https://www.treedom.net/en/user/gocke/badges/forest_published

Få betalt för att motionera

”Fysisk aktivitet har bevisad effekt att kunna förebygga eller förbättra ett trettiotal sjukdomstillstånd som till exempel högt blodtryck, kärlkramp, diabetes, benskörhet, reumatiska sjukdomar, ont i ryggen och depression.

De positiva effekterna uppnås oavsett ålder eller träningsvana. ”

Region Skåne, fysisk aktivitet på recept
Bild av Jacqueline Macou, Pixabay

Du måste inte ha ett maraton eller Vasalopp i sikte för att det ska finnas en vits med att hålla igång och träna. Forskning (se nedan för ett urval av länkar för vidare läsning) visar att du mår bra av att röra på dig. Inte bara så att du får bättre hållning och slutar flåsa när du går i trappor – nej, du förebygger risken för en rad sjukdomar, och förbättrar samtidigt din hjärnkapacitet.

På det senare temat pratade Anders Hansen, läkare, psykiatriker och författare, i Sommar i P1 den 25 juni i år. Har du inte lyssnat på det redan så kan du göra det här. Själv sitter jag och lyssnar igenom det för tredje gången samtidigt som dessa rader skrivs.

Men jag vet, hälsomässiga fördelar med något kan vara hur bra som helst, men det kan göra det svårt att verkligen gå igång kortsiktigt på vetskapen om att en halvtimmes rask promenad om dagen kan minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar när jag blir äldre.

I bland behövs det direkt belöning. Det kan röra sig om pokemon-spel som får unga (och äldre) att ge sig ut och gå för att jaga japanska monster. Det kan också handla om att tjäna (virtuella) pengar bara genom att gå.

När jag först läste om Sweatcoin för något år sedan var det inte lanserat i Sverige, så jag skrev upp mig på mejllistan. På morgonen den 14 juni i fjol kom ett mejl om att Sweatcoins nu också släpptes i Sverige. Två timmar senare var jag registrerad användare, redo att börja gå.

Principen är enkel. För varje 1 000 steg som du går utomhus tjänar du 1 SWC (sweatcoin), eller egentligen 0,95 SWC eftersom skaparna tar ut en liten avgift. På ett gratisabonnemang kan du som mest tjäna 5 SWC per dag, och med nuvarande begränsningar kan du som mest gå in 20 SWC per dag. I och med att jag börjat ut och vandra mer har jag uppgraderat mig till denna nivå. Kostnaden för det är 30 SWC per månad. Ja just det, för allting som kan köpas köps för SWC, inte för någon ”riktig” valuta. Det behövs inga kontokortsregistreringar eller något liknande.

Till dags datum, alltså på drygt ett år, har jag konverterat cirka 1,4 miljoner steg till SWC. Med dagliga bonusar (se korta reklaminslag) är min kontobalans på knappt 1 600 SWC. Virtuella pengar som jag kan byta in mot olika premier (när jag öppnar appen nu hittar jag en designlampa, solglasögon, träningskläder och korthållare) från olika företag, ofta med någon form av extra tanke bakom. Eller så håller du i dina virtuella pengar för att på sikt kunna växla in dem mot maratonerbjudanden som exempelvis iPhone XS eller 1 000 euro i cash, vilket kan köpas med 20 000 SWC.

Låter det hela intressant? Läs mer om Sweatcoins på deras officiella hemsida (engelska), eller på den fristående sweatcoinguide.com (engelska). Och läs också gärna berättelsen om hur användaren ”Phatt One” blev den första att gå 100 000 steg på ett och samma dygn (engelska). Detta runt ett år efter att han började med appen, och då gått med käpp sedan något år tillbaka. Min bästa notering kom häromdagen när en av Hovdalalederna och en golfrunda tog mig 44 666 steg. Då gick jag mer eller mindre aktivt i 11 timmar…

Om du vill gå med i gemenskapen (ordvitsen fullkomligt medveten), så får du gärna registrera dig via denna länk, eftersom jag då får 5 SWC som värvningsbelöning. Och lägg gärna till mig i din vänlista också.

Vill du läsa mer om de långsiktiga hälsovinsterna med träning kan du ta en titt på någon av följande artiklar:

Tigerbalsam räddade resan

Det blev promenad på Prins Bertils stig, som till stora delar följer Halmstads kust. Men när jag tog på skorna hemma i lägenheten var jag rädd att det inte skulle bli något vandrat alls.
Foto: Lars-Åke Englund

När jag vaknade på lördagsmorgonen var det än en gång efter att ha stängt larmet på mobilen och sovit en timme extra. Jaja, eftersom jag fortfarande har semester (även om den börjar rinna ut) så må det väl vara hänt. Eftersom jag provgick mina ömma fötter under fredagskvällen och kom fram till att det nog skulle gå att gå under lördagen så blev det dusch, frukost och väskpackning för ett dagstur till Halmstad.

Blev dock lite orolig när jag klev i skorna hemma i lägenheten. Högerfoten, den som jag vrickat två gånger och hade ett par ordentliga blåsor på, var det emellertid inget problem med. Det var den till synes oskadade vänsterfoten som spökade. Tog av skon och satte på ett skavsårsplåster för att avlasta, men det tog inte bort smärtan helt. Vid varje steg tryckte skon på någon öm punkt precis där skon tog slut bak på foten.

Hade gott om tid att fundera i bilen. Hur skulle jag angripa problemet? Skulle jag klara av att gå hela Prins Bertils stig om värken inte gick över ens när foten blev varm? Skulle jag vara tvungen att bryta ute i Möllegård och ta bussen in till centrum igen? Tänk om det direkt blev för smärtsamt och att det bara var att åka hem igen? Det skulle innebära enormt slöseri på såväl tid som bensin.

Lösningen blev det tigerbalsam jag tagit med och som jag framför allt trott kunde behövas till högerfoten om vrickningen gjorde sig påmind. Väl framme satte jag mig i bilens bagageutrymme och masserade det ömma området. Kändes som en dålig start på rundan. Mitt emot parkerade en bil med tre personer som lastade av cyklar för att ge sig ut på tur. De såg betydligt piggare och friskare ut än jag kände mig.

Men det blev som jag hoppats. Tigerbalsamen hjälpte en del, och när foten sedan blev igångtrampad ordentligt så var smärtan så minimal att den var lätt att förtränga. Åtminstone till efter åtta kilometer då jag satte mig och tog en paus. När jag reste mig igen var både benen och fötterna stela, och den där smärtan kröp sakta men säkert tillbaka in i medvetandet.

Riktigt jobbigt blev det emellertid inte förrän efter 16-17 kilometer, det vill säga med ett par kilometer kvar till Möllegård och Riccardos glass som var slutet för stigen, och delmålet för mig som tänkt gå landsvägen in till stan igen. Då gjorde det inte bara ont bak på foten, utan också i hålfoten. Varje gång jag satte ner foten i marken smärtade det. Min gissning är att jag felbelastat foten under de senaste dagarna för att kompensera för problemen med högran, och att det nu kom ifatt mig.

Glass på Riccardos i Möllegård. Dyr men god.
Foto: Lars-Åke Englund

Men jag kom ut till Möllegård. Jag ställde mig i den långa glasskön och köpte italiensk glass som kostade som om den var fraktad från Italien paketerad i guldlådor. Efteråt satte jag mig på en sten och körde lite improviserad fotvård. Det mesta av skavsårsplåstret på vänsterfoten hade gått sönder och följde med strumpan av (det tredje som gör på detta vis, kommer nog inte att köpa Salvequicks skavsårsplåster igen), så fick pilla bort de småbitar som fanns kvar, rengöra området och sätta på ett nytt plåster. Sedan fick hela vänsterfoten sig en rejäl massageomgång med tigerbalsam, innan fötterna (med nya strumpor) åter åkte ner i skorna. Simsalabim så var smärtan borta. Så jag bestämde mig för att trots allt försöka gå in till centrum. Telefonen påstod att det bara var 6,7 kilometer via Gamla och Nya Tylösandsvägen, och då kröp snåljåpen fram i mig. Inte betalar jag väl en bussbiljett när det bara handlar om knappa sju kilometer?

I uppförsbackarna kunde jag visserligen förnimma smärtan, men annars var det inte förrän med ett par kilometer kvar som gången blev mer linkande. Men då var det bara att bita ihop.

Mina stackars fötter fick gå barfota i gräset i närheten av bilen efter avslutad långpromenad. När jag närmade mig vägen åkte flipflopsen på i stället.
Foto: Lars-Åke Englund

Eftersom jag nu hade kört till Halmstad var det lika bra att göra stan innan jag körde hem igen. Så det blev ett obligatoriskt besök på Gustafs korvbar [”Gustafs kååhvbah”], och sedan en tur till Rotundan i Norre Katts park. Då var vandrandet inte längre något problem eftersom jag bytt till flipflops. Jag hade bytt linne och gröna mjukisshorts mot t-shirt och jeansshorts också, för att se mindre slöfsig ut.

Det fick bli en liten bit kladdkaka (fråga mig inte varför den hade en dansk flagga i sig, alla kakor hade det) eftersom den låg så ensam i disken. Och en kopp kaffe.

Eftersom påtåren var gratis blev det sedan en kopp till. Och en till. Och en till. Och precis när jag tagit min fjärde kopp kaffe slog det mig att påtår tekniskt sett bara benämner den första påfyllningen. Att den andra påfyllningen kallas tretår. Och wikipedia upplyste mig sedan om att kopp fyra heter krusetår och att den femte inofficiellt går under benämningen pintår. Så efter min fjärde urdruckna kopp gick jag in med disken och begärde att få betala för en kaffe till. Jag fick, men först efter övertalning.

Panorama över Picassoparken i solnedgång.
Foto: Lars-Åke Englund

Eftersom jag hade svårt att slita mig från Halmstad blev det en liten sväng till, via Picassoparken och de gamla konkurrenterna Hallandspostens nya lokaler vid Nissan, innan jag styrde stegen mot bilen igen. Allt i flipflops. Blev faktiskt fem kilometer i dessa bristfälliga fotbeklädnader. Kanske ska använda dem som promenadskor i stället?

Panorama över Hallandspostens (snart inte längre speciellt) nya lokaler intill Nissan.
Foto: Lars-Åke Englund

När jag satte mig i bilens bagageutrymme för att fixa med packningen inför hemfärd dök de tre cyklisterna från förmiddagen upp. De hade, precis som jag, svidat om sedan tidigare och lämnat sina motionsredskap (cyklar för dem, skor och väska för mig) vid bilen. Nu skulle de också köra hem. Jag tyckte att de fortfarande såg orimligt pigga ut.

Under söndagen inleds den stora kampen med att fortsätta blogga. Dels för att jag större delen av dagen är upptagen av kalas, dels för att jag hämtar barnen och har dem hos mig igen. Alltså mindre tid för att blogga och ingen tid för promenader. Och på måndag börjar jobbet igen, vilket också det innebär mindre tid till att promenera. Men det är ju å andra sidan vardagen som pågår större delen av året, och jag kan ju inte bara gå in för att leva hälsosammare och mer hållbart under semestern. Och ett inlägg vet jag att jag ska skriva i morgon: recensionen av Prins Bertils stig. Men det får bli när barnen somnat.

En trapp-tripp med flipflop

Balkonghäng med en bok: flip! Sönderkliade myggbettsben: flop!
Foto: Lars-Åke Englund

Det är viktigt att lyssna på kroppen. Kanske inte när kroppen skriker åt dig att ”du måste klia på alla dina myggbett, med naglarna djupt i huden, gärna med båda händerna samtidigt”. Även om jag inte är sen att lyda denna befallning. Först klia som en galning, sedan stryka på någon insektsgel som luktar mentol och som i alla fall påstås lindra klådan.

Men när fötterna säger att de absolut inte vill ha skor på sig, då får man väl respektera det. Åtminstone en liten stund.

37 000 steg. 45 000 steg. 19 000 steg. 3 000 steg.

Eller: Löparskor. Löparskor och golfskor. Golfskor och flipflops. Flipflops.

Fredagen blev ingen vandrardag. Fredagen blev en dag att sitta och pilla med bloggen, lägga upp en massa leder som jag tänker gå i framtiden, få ner en massa idéer på papper (eller i ett dokument på datorn), och att ta det lugnt och läsa.

Fast helt lugnt tog jag det ändå inte eftersom fredagen var en utmärkt dag att införskaffa födelsedagspresenter till söndagens kalas. Så jag hoppade i mina flipflops och joggade ut på stan. Nåja, jag klev i alla fall i dem och valde att ta trapporna i stället för hissen. Bara för att man har en slödag behöver man ju inte överdriva.

Brukar vara dålig på presenter. Brukar vara nästan lika dålig på att handla presenterna i fysiska butiker i min närhet. Vilket jag egentligen tycker är jättekorkat av mig. Jag minns ju själv mitt barndoms Knislinge som hade tre livsmedelsbutiker, leksaksaffär, presentaffär, datoraffär, djuraffär, el-affär, klädaffär (?) och säkert något mer. I dagsläget finns en livsmedelsbutik och kanske en presentaffär kvar.

Det finns givetvis ett rent egoistiskt skäl att handla på hemmaplan i fysiska butiker. Trots att man har möjligheten att åka iväg till ett köpcentra eller beställa allt via nätet. Så att jag, den dag jag verkligen vill hitta en liter mjölk/en kristallvas/en USB-sladd eller vad det nu månde vara, kan gå ner på stan och köpa en. Det finns också ett annat, lite mindre egoistiskt (om inte fritt från egoism). För butiker, eller för den delen företag generellt, som går bra behöver ha anställda, och anställda behöver betala skatt på sin lön, och den skatten hamnar i den kommunala kassan som en del av det som ska finansiera vård, skola och omsorg. Man kan tycka vad man vill om skattesystemet och huruvida skattesatsen är på tok för hög eller på tok för låg (få tycker i dagsläget det sistnämnda), men när det fungerar som det gör så är det ju bättre för mig och mina barn som bor på denna ort att det kommer in mer skattepengar på just denna ort, än att det inte för det.

Hur som helst. I dag, med semestern på upphällningen men fortfarande inte helt slut, hade jag all tid i världen att flanera i butiker. Hittade lite grann i den första, och tackade nej till en påse. I stället gick jag hem igen, travade uppför trapporna till tredje våningen och la mina införskaffade varor på köksbordet. Och så gick jag ut igen.

Tre rundor ner till stan blev det. Jag handlade inte mer på varje ställe än att jag kunde bära hem det i handen eller under armen. Och varje gång tog jag trapporna upp och ner.

Inte kan jag kräva att alla ska göra som jag gjorde i dag. Dels för att alla inte har semester varje gång de ska shoppa presenter, dels för att alla inte bor mitt inne i centrum. Jag inser ju också att jag inte kunnat göra samma avlämpningsmanöver om jag bott i utkanten av Hässleholm – men då hade jag väl fått ta med ett par egna påsar i stället. Jag vill poängtera att alla eventuella pekpinnar som delas ut här är riktade enbart åt ett håll, och det är tillbaka mot mig själv. Om någon annan läser och tar till sig minsta lilla, då är det en stor bonus för mig.

(Tillägg lite senare på kvällskvisten. Testade att dra på mig strumpor och riktiga skor och gick till affären. Det gick bra. Så eventuellt blir det Halmstad och Prins Bertils stig under lördagen. Den som lever får se!)

Ät upp din disk!

Blev glad av att hitta dessa på Maxi häromdagen.
Foto: Lars-Åke Englund

För snart fyra månader sedan godkände Europaparlamentet en lag som förbjuder plastprodukter avsedda för engångsbruk. Förbudet träder i kraft 2021. Det finns ju andra alternativ än plast. Papptallrikar och -muggar är bekanta sedan länge och engångsbestick i trä finns att köpa i storpack till billigt pris.

Men jag har själv varit på, och hållit i, kalas där engångstallrikarna och -glasen dukats fram för att användas och sedan slängas i en och samma påse för att gå till uppeldning. Så när jag såg tallrikarna på bilden ovan på Ica Maxi här i Hässleholm blev jag väldigt glad.

Bakom står ett polskt företag under namnet Biotrem (engelska) som använt vetekli som varit en restprodukt vid framställning av mjöl, för att tillverka tallrikar, skålar, uppläggningsfat med mera. I Sverige marknadsförs produkterna av Kävlingeföretaget Carumed. Du kan läsa mer om företaget här, och om produkterna på svenska här.

Inte nog med att det går att äta som vanligt från tallrikarna och skålarna (det går till och med att äta soppa, om man inte gör en flertimmarssittning), utan de går dessutom att såväl frysa in som ha i ugnen vid tillagning. Och om du är mer hungrig efter att maten på tallriken är slut, ja då är det faktiskt bara att tugga i sig tallriken också. Och läggs den i stället i komposten (eller kastas i naturen, även om man inte ska kasta saker i naturen) så är den enligt företaget biologiskt nedbruten efter 30 dagar.

Man marknadsför också bestick som man emellertid inte kan äta upp. De består av 10 procent vetekli och 90 procent ”bioplast”, alltså plast framställt av biologiskt nedbrytbara ämnen (och inte baserat på råolja). Också dessa bestick ska vara omhändertagna av naturens krafter på 30 dagar.

Jag lovar att nästa gång jag behöver engångstallrikar så kommer jag att köpa sådana här, och recensera dem här på densmalastigen.com. Allt från hur hållbara de är, via när soppan läcker igenom till bordet, till hur de smakar som efterrätt. Stay tuned!