I bland sammanfaller saker på ett kusligt sätt. Jag hade precis börjat planera för min sista semestervecka, inklusive alla vandringar jag skulle göra, när jag slog upp tidningen för nu drygt två veckor sedan. Jag hann läsa halva artikeln innan jag insåg att jag visste vem det handlade om. Jag och Roman Matus hade nämligen våra duster vid schackbrädet under yngre år, jag tävlande för Knislinge Schackklubb och han för Hässleholms Schackklubb. Men artikeln handlade om allt annat än en stillasittande aktivitet som schack.

Eftersom jag själv är webbredaktör och skäller på folk som lägger ut texten eller skärmdumpar till våra låsta artiklar tänker jag inte göra samma grej själv. Den som vill läsa om Romans bravader kan göra det här, och är du inte redan premiumprenumerant på Norra Skåne så kostar det en krona för första månaden, därefter 99 kronor per månad.

Men jag ska ändå sammanfatta så bra jag kan. När Roman i förra månadsskiftet började vandra med nummer 226 på ryggen var det inte vilken vandring som helst. Tävlingen som tidigare gick under namnet Fotrally hade till i år bytt till Maratonmarschen. Konceptet var dock detsamma. Alla deltagare börjar gå samtidigt från strax intill Sjöhistoriska museet i Stockholm, och sedan fortsätter marschen efter en given rutt i en snitthastighet av 5 km/h tills det bara är en person kvar.

Av de 202 startande deltagarna var det bara 38 som valde att gå in på det andra dygnet. När två dygn var avverkade återstod sju deltagare, som en halvtimme senare blev sex. Efter 53 respektive 55 timmar avslutade sexan och femman, och återstod gjorde sedan en seg kvartett där debutanten Romas Matus var en.

Efter tre dygn hade kvartetten rundat Mälaren och på sin väg passerat Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Västerås, Enköping och Sigtuna. Allt bara för att ge sig ut på ett andra varv på banan.
– Det absolut värsta var fötterna, när man gick på massa olika väglag och stenar. Smärtan som uppkom. Jag fick ont redan efter sex timmar och sen fick jag leva med smärtan, beskriver Roman Matus i Norra Skåne-artikeln.

Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal.

Tanken var att bryta när 72 timmar hade gått, men eftersom han samtidigt ville komma på prispallen fortsatte vandringen. Men efter 74 timmar och 14 minuter bröt Jonatan Nordebo från Umeå, och bara sex minuter senare tog tävlingen slut för Roman.
– Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal. Då halkade jag och skadade benet rejält, så då kom ambulans och tog hand om mig, berättar han.

Närmaste veckan fick tillbringas på sjukhus i Stockholm, och med en låsning i benet hade han svårt att gå. Döm då av min förvåning när jag under söndagskvällen är på vandring hem från Finjasjön och plötsligt blir hejdad av någon som säger mitt namn. Tar väl en eller ett par sekunder innan jag inser att det inte är någon annan än 74-timmarsmannen som står framför mig. Vi pratar lite kort, jag frågar hur det är med benet, och han konstaterar att han nu bara går en mil om dagen för att hålla igång benet efter skadan. Sedan fortsätter vi åt varsitt håll.

Bara en mil om dagen… Det kvittar nästan hur galen man själv tycker att man är, med knappt tio mils vandring utspritt på tre dagar under en femdagarsperiod, så finns det alltid någon som är ett par, tre snäpp värre. Vilket är väldigt skönt, och minst lika inspirerande.

Så nu laddar jag för Maratonmarschen 2020. Eller inte.
– Jag rekommenderar ingen att göra detta. Det är en dåres tävling, avslutar Roman intervjun med Norra Skåne, skrattande.
Jag tackar för rekommendationen att avstå och fortsätter att planera etapper som går att genomföra på en halvdag i stället.

Under mitt år som retorikstudent i Lund (det har passerat drygt tio år sedan dess) var en av uppgifterna att skriva ett hyllningstal. Jag skrev mitt till sommarregnet. Om hur det luktar av det första regnet efter en lång värmeperiod, om hur friskt det blir, om hur lättandad luften blir.

Lättandad? Ett par av mina klasskamrater slog ner på detta ord när jag gick och övade in mitt tal. Var det ens ett ord? Så kunde man väl inte säga?

Nej, söker man i Svenska Akademiens ordböcker efter lättandad så är antalet träffar lika med noll. Några förslag på vad jag kanske menat ges dock. Kanske var det lättnad, låtandet eller ältandet (Svenska Akademiens Ordlista)? Eller möjligtvis lättarbetad, otandad eller lydnad (Svensk Ordbok)? Eller varför inte slät-tandad, läder-bandad eller gles-tandad (Svenska Akademiens Ordbok)?

Jag strök ordet och ersatte det med en tre- eller fyraordskonstruktion som inte alls hade samma kärnfullhet. Men i mitt nuvarande journalistiska värv har jag roat mig med att konstruera sammansatta ord som visserligen saknas i diverse ordböcker, men som för läsaren likafullt är begripliga. Jag är av åsikten att man får göra så, så länge man gör det med måtta. En gång har varit den första för alla ord. Finns det en lucka i ordlistan och du har ett ord som kan fylla den? Vad väntar du då på?

lätt`andad adjektiv ORDLED: lätt|andad
EXEMPEL: lättandad luft
HIST.: sedan 2006

I dag har varit en dag då luften varit allt annat än lättandad. Jag vet inte om det finns någon människa som njuter av tryckande varma dagar där temperaturen ligger runt 30 ºC, luften står helt stilla och allting bara skriker huvudvärk. Jag är åtminstone inte den människan. Men efter att ha tagit mig igenom arbetsdagen (de sista två timmarna gäspande av syre- och sömnbrist) tog jag mig hem. Åt. Satte mig i soffan. La mig i soffan. Somnade. Vaknade till vid 19:30 och bestämde mig för att gå ut och gå. Temperaturen hade ju ändå gått ner till 27 ºC, även om luften fortfarande stod helt stilla.

Det blev en halvtimmes plåga i ett lågt tempo som ändå nätt och jämnt gick att hålla. Allra helst hade jag velat slita fram syrgasmasken och dra några halsbloss. Tyvärr saknar jag syrgasmask, så det var inget alternativ. Det kändes inte bra när jag var ute och gick, men det kändes bra att ha varit ute och gått. Nu inväntar jag bara det regn som påstås ska komma i natt. Så att luften blir syrerik och lättandad igen. Vaknar jag av det passar jag nog på att gå ut på balkongen och dra några djupa andetag.

När jag vaknade på lördagsmorgonen var det än en gång efter att ha stängt larmet på mobilen och sovit en timme extra. Jaja, eftersom jag fortfarande har semester (även om den börjar rinna ut) så må det väl vara hänt. Eftersom jag provgick mina ömma fötter under fredagskvällen och kom fram till att det nog skulle gå att gå under lördagen så blev det dusch, frukost och väskpackning för ett dagstur till Halmstad.

Blev dock lite orolig när jag klev i skorna hemma i lägenheten. Högerfoten, den som jag vrickat två gånger och hade ett par ordentliga blåsor på, var det emellertid inget problem med. Det var den till synes oskadade vänsterfoten som spökade. Tog av skon och satte på ett skavsårsplåster för att avlasta, men det tog inte bort smärtan helt. Vid varje steg tryckte skon på någon öm punkt precis där skon tog slut bak på foten.

Hade gott om tid att fundera i bilen. Hur skulle jag angripa problemet? Skulle jag klara av att gå hela Prins Bertils stig om värken inte gick över ens när foten blev varm? Skulle jag vara tvungen att bryta ute i Möllegård och ta bussen in till centrum igen? Tänk om det direkt blev för smärtsamt och att det bara var att åka hem igen? Det skulle innebära enormt slöseri på såväl tid som bensin.

Lösningen blev det tigerbalsam jag tagit med och som jag framför allt trott kunde behövas till högerfoten om vrickningen gjorde sig påmind. Väl framme satte jag mig i bilens bagageutrymme och masserade det ömma området. Kändes som en dålig start på rundan. Mitt emot parkerade en bil med tre personer som lastade av cyklar för att ge sig ut på tur. De såg betydligt piggare och friskare ut än jag kände mig.

Men det blev som jag hoppats. Tigerbalsamen hjälpte en del, och när foten sedan blev igångtrampad ordentligt så var smärtan så minimal att den var lätt att förtränga. Åtminstone till efter åtta kilometer då jag satte mig och tog en paus. När jag reste mig igen var både benen och fötterna stela, och den där smärtan kröp sakta men säkert tillbaka in i medvetandet.

Riktigt jobbigt blev det emellertid inte förrän efter 16-17 kilometer, det vill säga med ett par kilometer kvar till Möllegård och Riccardos glass som var slutet för stigen, och delmålet för mig som tänkt gå landsvägen in till stan igen. Då gjorde det inte bara ont bak på foten, utan också i hålfoten. Varje gång jag satte ner foten i marken smärtade det. Min gissning är att jag felbelastat foten under de senaste dagarna för att kompensera för problemen med högran, och att det nu kom ifatt mig.

Men jag kom ut till Möllegård. Jag ställde mig i den långa glasskön och köpte italiensk glass som kostade som om den var fraktad från Italien paketerad i guldlådor. Efteråt satte jag mig på en sten och körde lite improviserad fotvård. Det mesta av skavsårsplåstret på vänsterfoten hade gått sönder och följde med strumpan av (det tredje som gör på detta vis, kommer nog inte att köpa Salvequicks skavsårsplåster igen), så fick pilla bort de småbitar som fanns kvar, rengöra området och sätta på ett nytt plåster. Sedan fick hela vänsterfoten sig en rejäl massageomgång med tigerbalsam, innan fötterna (med nya strumpor) åter åkte ner i skorna. Simsalabim så var smärtan borta. Så jag bestämde mig för att trots allt försöka gå in till centrum. Telefonen påstod att det bara var 6,7 kilometer via Gamla och Nya Tylösandsvägen, och då kröp snåljåpen fram i mig. Inte betalar jag väl en bussbiljett när det bara handlar om knappa sju kilometer?

I uppförsbackarna kunde jag visserligen förnimma smärtan, men annars var det inte förrän med ett par kilometer kvar som gången blev mer linkande. Men då var det bara att bita ihop.

Eftersom jag nu hade kört till Halmstad var det lika bra att göra stan innan jag körde hem igen. Så det blev ett obligatoriskt besök på Gustafs korvbar [”Gustafs kååhvbah”], och sedan en tur till Rotundan i Norre Katts park. Då var vandrandet inte längre något problem eftersom jag bytt till flipflops. Jag hade bytt linne och gröna mjukisshorts mot t-shirt och jeansshorts också, för att se mindre slöfsig ut.

Det fick bli en liten bit kladdkaka (fråga mig inte varför den hade en dansk flagga i sig, alla kakor hade det) eftersom den låg så ensam i disken. Och en kopp kaffe.

Eftersom påtåren var gratis blev det sedan en kopp till. Och en till. Och en till. Och precis när jag tagit min fjärde kopp kaffe slog det mig att påtår tekniskt sett bara benämner den första påfyllningen. Att den andra påfyllningen kallas tretår. Och wikipedia upplyste mig sedan om att kopp fyra heter krusetår och att den femte inofficiellt går under benämningen pintår. Så efter min fjärde urdruckna kopp gick jag in med disken och begärde att få betala för en kaffe till. Jag fick, men först efter övertalning.

• 

• 

• 

Eftersom jag hade svårt att slita mig från Halmstad blev det en liten sväng till, via Picassoparken och de gamla konkurrenterna Hallandspostens nya lokaler vid Nissan, innan jag styrde stegen mot bilen igen. Allt i flipflops. Blev faktiskt fem kilometer i dessa bristfälliga fotbeklädnader. Kanske ska använda dem som promenadskor i stället?

När jag satte mig i bilens bagageutrymme för att fixa med packningen inför hemfärd dök de tre cyklisterna från förmiddagen upp. De hade, precis som jag, svidat om sedan tidigare och lämnat sina motionsredskap (cyklar för dem, skor och väska för mig) vid bilen. Nu skulle de också köra hem. Jag tyckte att de fortfarande såg orimligt pigga ut.

Under söndagen inleds den stora kampen med att fortsätta blogga. Dels för att jag större delen av dagen är upptagen av kalas, dels för att jag hämtar barnen och har dem hos mig igen. Alltså mindre tid för att blogga och ingen tid för promenader. Och på måndag börjar jobbet igen, vilket också det innebär mindre tid till att promenera. Men det är ju å andra sidan vardagen som pågår större delen av året, och jag kan ju inte bara gå in för att leva hälsosammare och mer hållbart under semestern. Och ett inlägg vet jag att jag ska skriva i morgon: recensionen av Prins Bertils stig. Men det får bli när barnen somnat.

Det är viktigt att lyssna på kroppen. Kanske inte när kroppen skriker åt dig att ”du måste klia på alla dina myggbett, med naglarna djupt i huden, gärna med båda händerna samtidigt”. Även om jag inte är sen att lyda denna befallning. Först klia som en galning, sedan stryka på någon insektsgel som luktar mentol och som i alla fall påstås lindra klådan.

Men när fötterna säger att de absolut inte vill ha skor på sig, då får man väl respektera det. Åtminstone en liten stund.

37 000 steg. 45 000 steg. 19 000 steg. 3 000 steg.

Eller: Löparskor. Löparskor och golfskor. Golfskor och flipflops. Flipflops.

Fredagen blev ingen vandrardag. Fredagen blev en dag att sitta och pilla med bloggen, lägga upp en massa leder som jag tänker gå i framtiden, få ner en massa idéer på papper (eller i ett dokument på datorn), och att ta det lugnt och läsa.

Fast helt lugnt tog jag det ändå inte eftersom fredagen var en utmärkt dag att införskaffa födelsedagspresenter till söndagens kalas. Så jag hoppade i mina flipflops och joggade ut på stan. Nåja, jag klev i alla fall i dem och valde att ta trapporna i stället för hissen. Bara för att man har en slödag behöver man ju inte överdriva.

Brukar vara dålig på presenter. Brukar vara nästan lika dålig på att handla presenterna i fysiska butiker i min närhet. Vilket jag egentligen tycker är jättekorkat av mig. Jag minns ju själv mitt barndoms Knislinge som hade tre livsmedelsbutiker, leksaksaffär, presentaffär, datoraffär, djuraffär, el-affär, klädaffär (?) och säkert något mer. I dagsläget finns en livsmedelsbutik och kanske en presentaffär kvar.

Det finns givetvis ett rent egoistiskt skäl att handla på hemmaplan i fysiska butiker. Trots att man har möjligheten att åka iväg till ett köpcentra eller beställa allt via nätet. Så att jag, den dag jag verkligen vill hitta en liter mjölk/en kristallvas/en USB-sladd eller vad det nu månde vara, kan gå ner på stan och köpa en. Det finns också ett annat, lite mindre egoistiskt (om inte fritt från egoism). För butiker, eller för den delen företag generellt, som går bra behöver ha anställda, och anställda behöver betala skatt på sin lön, och den skatten hamnar i den kommunala kassan som en del av det som ska finansiera vård, skola och omsorg. Man kan tycka vad man vill om skattesystemet och huruvida skattesatsen är på tok för hög eller på tok för låg (få tycker i dagsläget det sistnämnda), men när det fungerar som det gör så är det ju bättre för mig och mina barn som bor på denna ort att det kommer in mer skattepengar på just denna ort, än att det inte för det.

Hur som helst. I dag, med semestern på upphällningen men fortfarande inte helt slut, hade jag all tid i världen att flanera i butiker. Hittade lite grann i den första, och tackade nej till en påse. I stället gick jag hem igen, travade uppför trapporna till tredje våningen och la mina införskaffade varor på köksbordet. Och så gick jag ut igen.

Tre rundor ner till stan blev det. Jag handlade inte mer på varje ställe än att jag kunde bära hem det i handen eller under armen. Och varje gång tog jag trapporna upp och ner.

Inte kan jag kräva att alla ska göra som jag gjorde i dag. Dels för att alla inte har semester varje gång de ska shoppa presenter, dels för att alla inte bor mitt inne i centrum. Jag inser ju också att jag inte kunnat göra samma avlämpningsmanöver om jag bott i utkanten av Hässleholm – men då hade jag väl fått ta med ett par egna påsar i stället. Jag vill poängtera att alla eventuella pekpinnar som delas ut här är riktade enbart åt ett håll, och det är tillbaka mot mig själv. Om någon annan läser och tar till sig minsta lilla, då är det en stor bonus för mig.

(Tillägg lite senare på kvällskvisten. Testade att dra på mig strumpor och riktiga skor och gick till affären. Det gick bra. Så eventuellt blir det Halmstad och Prins Bertils stig under lördagen. Den som lever får se!)