All in

Dagsnotering för den 16 juli 2019.

Jag har svårt att göra saker lagom mycket. Om jag köper en påse godis så kvittar det hur mycket jag intalar mig att jag bara ska äta några bitar och sedan låta resten av påsen stå. Påsen tar slut. Ofta har jag dessutom köpt såpass mycket att jag mår tjyvens själv efter.

Ofta mår jag faktiskt tjyvens redan medan jag äter, men eftersom det var gott i början fortsätter jag ändå att äta.

Som jag skrev i det inledande inlägget gick jag snabbt från att ta mig an lederna på Hovdala och Prins Bertils stig i Halmstad (i ärlighetens namn var det nog PBS det började med, innan det svällde till Hovdalalederna) till att mitt vandringsprojekt ska omfatta hela Skåneleden. Och eftersom det ändå känns som ett ändligt projekt började jag fundera på vad som sedan ska tas an. Hallandsleden? Kungsleden? Bestige Kebnekaise?

Det kommer ett separat inlägg om I Posta-Nillas spår som var tisdagens uppdrag. Men jag tänkte först reflektera runt dagen. För att ytterligare förtydliga all in-attityden.

När jag gick min korta provrunda under förra veckan var det i jeansshorts och utan packning. Att det skulle bli idrott6sshorts i stället var det ingen tvekan kring, och inte heller kring det faktum att jag behövde en vettig väska. Eftersom jag inte ens hade en dålig ryggsäck utan bara sportbagar behövdes ett inköp göras. Under helgens gång, när barnen hade somnat, satt jag och kollade på lämpliga alternativ. Det skulle inte vara något för dyrt, utan helst landa på 300-400 kronor, ifall nu mitt vandringsintresse skulle falna oväntat fort. Jag hittade också en väska i den prisklassen, som lämpat sig bra för dagsturer.

Men när jag och barnen var inne i affären under måndagen hade de inte den modell jag tittat ut. Så i stället började jag prova vad som fanns. Och vad slutade det då med? Inte en liten lagom väska för dagsturer, utan en rejäl med bra lastutrymme och möjlighet att fästa tält, sovsäck och dylikt. För varför skulle jag lägga några hundralappar nu, och hosta upp en tusenlapp när det blev dags för flerdagsturer? Så jag hostade upp en tusenlapp direkt.

Av de fyra vandringsleder som Hovdala erbjuder, med distanser mellan 20 och 26 kilometer, fanns det en extra lämplig att börja med. Dels för att den var längst (och varför börja med en kortare?), dels för att den passerade 50 meter från min ytterdörr. Efter att ha knatat på i flera timmars tid, och telefonen sa att jag var uppe och nosade på 20 kilometer, hade jag fått blodad tand. Jag kände mig ju rätt pigg. Skulle jag då inte ta ytterligare en etapp under eftermiddagen?

Log inombords (och förmodligen också utåt, men ingen var där för att se det) när jag tänkte på att jag skulle uppdatera på Instagram med ett inlägg om att jag var hemma igen, bara för att en timme senare posta ett nytt med innebörden ”Äsch, lika bra att smida medan järnet är varmt”.

Om jag var tillbaka hemma vid 14, och tog en timmes paus för att äta och vila lite, då skulle jag ju kunna inleda nästa tur klockan 15. Och i god tid hinna klart till 21, för då handlade det ju bara om 20 kilometer…

”Oj vad alla skulle tycka att jag var duktig/inspirerande(/knäpp)! Sedan började det göra ont under fötterna.”

Jag gick säkert i ett par kilometer och gladde mig åt min busighet/galenskap att gå från att inte vandrat långt på länge till att avverka knappt fem mil på en dag. Oj vad alla skulle tycka att jag var duktig/inspirerande(/knäpp)! Sedan började det göra ont under fötterna. Det var inte roligt att inse, men om jag nu hade ett par kilometer kvar hem (vilket visade sig vara fem kilometer), och sedan skulle gå 20 till, ja då hade jag ju bara gått hälften av dagens dos när fötterna började värka. Var det ens rimligt att tänka att jag skulle ta en andra tur också?

Nej, det var givetvis inte rimligt. Men det krävdes att min kropp sa ifrån för att jag skulle inse vad min hjärna borde kunnat räkna ut om den inte var så inställd på att maxa allt.

De 26 kilometer som jag skulle gått blev 28,8 när jag väl tagit trapporna upp till lägenheten på tredje våningen (för varför använda hissen när jag kunde plåga mig lite till?).

Med en kort promenad till affären under kvällen passerades jag tre avverkade mil under dagen. Det var faktiskt skönt att få ut och sträcka på benen en gång till. De första hundratalet meter gick jag visserligen som en skadskjuten kaja, men därefter mjukades de ömma musklerna upp.

Förhoppningen är att jag kan mjuka upp dem också i morgon bitti. För då är ambitionen att jag ska ta mig an en andra Hovdalaetapp. Jag har dock inte beslutat vilken än. Men även om det skulle bli den kortaste väntar förmodligen ändå tre mil in alles eftersom jag hoppas hinna tillbaka till den tårta som den politiske redaktören på tidningen bjuder på när han nu går i pension, och sedan väntar en golfrunda (den första riktiga på många år) under kvällen.

Mina ben kommer inte att tacka mig. Inte i det korta perspektivet i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s