En sak har jag lärt mig om mig själv. Jag tycker om att röra på mig. Inte att springa, det kan vara den tråkigaste sysselsättningen som finns, men att annars nöta sig fram är något som passar mig.

För fem år sedan genomförde jag min pojkdröm när jag plågade mig igenom de nio milen på skidor mellan Sälen och Mora. Som uppladdning hade jag bland annat stått och kört stakmaskin på gymmet, mil efter mil.

Att vandra har nästan samma tjusning. Eller rättare sagt, att vandra har en tjusning som skidåkning inte har för mig. Att bara borra ner huvudet och trampa på, men utan risken att man drattar på ändan i en nerförsbacke. Så när en kollega gjorde ett reportage om vandringslederna på Hovdala utanför Hässleholm (läs här och här) blev jag nyfiken.

När jag bodde i Halland gick jag Prins Bertils stig några gånger. Men sedan blev jag sambo, och vi fick två barn, och det fanns inte något utrymme för att genomföra några långvandringar. Tidigare i år tog förhållandet slut. Mitt i all bedrövelse kom det ändå ut något positivt. För även om man inte vill vara utan sina barn någonting så blir det nu så varannan vecka. Och den tiden måste ju fyllas med någonting.

I förra veckan började jag planera vad som skulle hända under min sista semestervecka. För på måndagskvällen skulle barnen lämnas till deras mamma, och sedan hämtar jag dem igen söndag lunch. Alltså fanns det fem heldagar att fylla. En kväll var visserligen redan bokad (golf med svåger och farbror), och en kväll är tanken att det ska bli sushiätande med en av systrarna. Men resten då?

Tja varför inte vandra lite?

Sagt och gjort. Jag provgick en kort runda på Hovdala i förra veckan när barnen var på förskolan (de hade en sådan dag den veckan, resten var lediga med mig). Plockade åt mig en av de fria vandringskartorna, och gick sedan bananas när jag kom hem. För om det är något jag gör, så är det att kasta mig in i saker med hull och hår. Saker och ting ska göras till 125 procent (nej, matematikern i mig vet att det inte finns så många procent).

Så tanken att gå någon runda på Hovdala och kanske Prins Bertils stig växte snabbt till något mycket större. Raskt hamnade jag på Skåneledens hemsida, och då var jag fast. Jag ska gå Skåneleden. Alla de 107 etapperna. Samtliga 1 250 kilometer.

”Nej, det kommer inte att ske i år. Och det kommer inte att bli färdigt nästa år. Det får bli mitt långtidsprojekt.”

Nej, det kommer inte att ske i år. Och det kommer inte att bli färdigt nästa år. Det får bli mitt långtidsprojekt. Men den här sidan är tänkt att fungera som en ständig uppdatering kring hur det går, och vad jag tycker om de olika etapperna. Och vad jag tycker om andra leder, för Skåneleden är ju knappast det enda som går att gå.

Tanken är att göra det hela någorlunda standardiserat, så att det går att jämföra vad jag tycker om de olika sträckorna. Och förhoppningen är ju att kunna bidra med lite bilder och inspiration för andra vandringssugna.

Men det finns faktiskt ytterligare en anledning till att jag började skriva. Vandring är ett sätt för mig att må bättre, men sakta men säkert (eller snabbt och säkert) vill jag ställa om andra delar av mitt liv till ett hållbarare sådant. Det handlar om allt från att ta med egna påsar till affären och att inte köra omotiverade sträckor med bilen, till att aktivt välja närproducerade varor och att i större utsträckning baka mitt egna bröd för att veta vad det innehåller.

Det handlar om att leva ett så klimatsmart liv som möjligt, och att i andra ändan försöka att kompensera för de utsläpp jag ändå gör. Jag kommer återkomma på detta tema i inlägg längre fram.

Följ gärna med mig på min resa. Fysiskt eller i tanken. Det kommer att bli slitsamt för fötterna, och det kommer att innebära en rad omställningar som kommer att gå ut över min bekvämlighet. Men jag har å andra sidan haft det lite väl bekvämt lite väl länge, och inte behövt göra några riktigt svåra val i livet.