Hovdala: I Posta-Nillas spår, 26 km

Fakta

vad: I Posta-Nillas Spår
var: Hässleholms kommun. Start med fördel från Hovdala slott eller Hässleholms resecentrum.
längd: 26 kilometer
terräng: Kuperat, med såväl smala skogsstigar som bredare grus- och jordvägar, samt en del asfalterade cykelvägar och mindre bygator.

om leden: Kliv av tåget, snöra på vandringsskorna och börja gå. Från centrum av Hässleholm tar du dig enkelt ut i naturen. Följ postbudet Posta-Nillas väg från staden ut till natursköna vyer och fridfullhet. Du passerar flertalet byggnader som haft betydelse genom stadens drygt 100-åriga historia. Vandringsleden I Posta-Nillas spår är i sin helhet 26 km lång. Den östra respektive västra delen är 13 km vardera.
Nilla Jönsdotter, även kallad ”Posta-Nilla”, arbetade vid Hovdala ca 50 år från 1850-talet och framåt. Hon gick med posten 4 mil till Kristianstad, två gånger i veckan, och tillbaka hem nästa dag. Man uppskattar att hon under årens lopp gick drygt fyra gånger jordens omkrets vilket motsvarar ungefär 17 856 mil.
(Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

  • Varierande terräng där det på 26 kilometer hinns med Hässleholms stadskärna, Tormestorp, Magle våtmark med dess fågelliv, Finjasjöns strand, täta skogar och underbara vyer över Hovdalaområdet.
  • Utmanande vandring, utan att det för den delen är svåra stigar.
  • Gott om rastplatser, vissa med toalett. Vid Trädhuset ute på Hovdala finns dessutom nyligen invigda vindskydd att hyra sovplats i för den som vill övernatta. Bokas för 200 kronor per natt hos Hässleholms Fritidskontor (Länkar Norra Skåne 1, 2, 3 (betal), Skåneleden, Hässleholms kommun)
  • Vyerna. Det nämns visserligen ovan, men de förtjänat att nämnas igen.
  • Trevlig stämning bland medvandrarna. De flesta hejade vid möten.
  • För den som inte vill äta medhavd matsäck finns Fröknarnas café vid Hovdala slott, Trädhuset café en bit därifrån, samt Birkéns café & kuriosa i hembygdsparken i centrala Hässleholm.
En av många rastplatser med utsikt. Denna efter ungefär halva rundan (med start vid resecentrum). I fjärran längst till höger skymtar de höga byggnaderna i Hässleholms tätort.
Foto: Lars-Åke Englund

Negativt

  • Skyltningen var på vissa ställen bristfällig. Nere vid Finjasjöns strand hänvisades det åt helt fel håll (jämförde med kartan och lyckades hitta rätt ändå), och i Hässleholms centrum missade jag ett par skyltar och tvingades gå tillbaka en bit. Ute på Magle våtmarker saknades skyltar helt, liksom i en hage en bit in mot Hässleholm. Och någon skylt var väl dold i grönskan (se bild nedan).
  • Någon form av avståndsangivelser hade uppskattats. Gillar när det finns kilometermarkeringar, men sådana saknades helt.
Av en slump upptäckte jag att det inte längre satt några skyltar på lyktstolparna utmed vägen. Backade några meter och såg att skyltningen ytterst diskret hänvisade vandrare ner mot Finjasjön.
Foto: Lars-Åke Englund

Min vandring

datum: 16 juli 2019
tid: ca 08:30-14:50 (6 h, 20 min)
distans: 28,8 kilometer
väder: klart till halvklart, svag vind, 15-20 °C

I Posta-Nillas spår kändes som den optimala första etappen för mig innan jag är varm i kläderna på allvar. Detta eftersom jag kunde kliva ut genom lägenhetsporten, gå 50 meter, och sedan vara på banan. Lyckades dock, trots att jag på förhand kollat på kartan, gå fel direkt i starten (gick i tunneln under järnvägen och inte över densamma), och när jag kommit på banan tog det bara minuter innan jag missade en skylt om en sväng, och sedan fick irra mig rätt. Slutsatsen jag drog var att det är så många skyltar inne i centrum att det kan vara lätt att missa de små som man är ute efter.

Jag valde att inleda vid Hässleholms resecentrum och sedan ta den västra slingan söderut. Efter lite inledande stadsvandring tog civilisationen tvärslut i samma stund som jag passerade igenom Hässleholmsgården. Kände visserligen igen en kort bit av den motionsslinga som jag sprang på häromveckan, men i övrigt är det bara att erkänna att breda skogsvägar med hög vegetation vid sidorna nog är den sorts terräng som ger mig minst under vandringarna. Visst får det vara breda vägar, men då vill jag ha likaledes breda vyer (vilka också kom senare). Och visst får det vara vandring inne i skogen, men då ser jag hellre att det slingrar sig och är mer kuperat (vilket också skulle komma senare). Bred flack väg i skog känns i min värld mest som en transportsträcka i väntan på när den riktiga vandringen börjar. Men visst, på 26 kilometer är sannolikheten hög att vägen inte blir en stig så fort den rör sig in bland träden.

När stegen väl nått Finjasjön slog Posta-Nilla följe med Finjasjöleden, och ända till Tormestorp, en bra bit tillbaka mot Hässleholm, delade Posta-Nillas slinga vandringsväg med någon av de andra Hovdalalederna. Så när jag under kommande dagar tar mig an de andra lederna ska jag åtminstone försöka gå dem åt motsatt håll för variationens skull.

Att ha Finjasjön som fond är verkligen en fröjd. Först att gå bredvid den, och sedan, när jag kom upp på höjderna vid Trädhuset, ha utsikten över den – det ger i alla fall mig någon form av inre lugn och stillhet.

Finjasjön till höger.
Foto: Lars-Åke Englund

Helt uppenbart hade jag läst kartan lite för dåligt innan jag gav mig av hemifrån. Det berodde delvis på att jag hade tappat bort den papperskarta jag tog under förra veckan, och inte ville slösa mobilbatteriet i onödan. Rätt som det var uppenbarade sig nämligen Hovdala slott framför mig. Varpå jag fick för mig att det nu bara var en kort promenad hem, mer eller mindre raka vägen.

Det var det inte.

”Ja, ni kan nog gissa er till vilken typ av slinga detta rör sig om. Jag fasar lite för den och skjuter gärna på etappen en dag till.”

Såväl före som efter passagen av slottet delade Posta-Nilla väg med Höjdarnas höjdarled. Ja, ni kan nog gissa er till vilken typ av slinga detta rör sig om. Jag fasar lite för den och skjuter gärna på den etappen en dag till. Men det som nu ändå delades av Posta-Nilla var jag ju så illa tvungen att gå. Jovisst, jag kunde ha tagit stadsbussen som stod och väntade vid hållplatsen när jag kom in i Tormestorp, men det hade ju förtagit en hel del av hela promenadpremiären.

Ett tag gick det upp, upp, upp och ännu mera upp. Och när stigen väl svängde av var det inte för att plana ut, utan för att den lilla skogsstig som jag bröt in på var ännu smalare och ännu brantare än den tidigare.

Nåväl, inget ont… På krönet växte blåbär, och jag tog mig tid att stanna för ett mellanmål i blåbärsriset. Åtminstone ett litet.

Det var någonstans här som jag kände mig pigg och starkt. Tänkte mig att om jag bara hann hem till 14 så skulle jag ju hinna avverka ytterligare en led innan tisdagen var slut. Mer om det här.

Men jag hade inte bara gjort en grav överskattning av mina egna krafter och benens kapacitet, utan också av sträckan som var kvar. Tittade i min telefon och trodde att det var fem, kanske sex kilometer till lägenhetens trygga vrå. Jaha, det är det här som är Magle våtmark, tänkte jag när jag passerade några små vattenpölar efter att ha passerat Hallarna. Men det var det inte. Inte heller var det Magle våtmark som passerades en stund senare, utan Trolldammarna. Men det blev jag varse först när jag kom till Magle våtmark. Bakom den vajande vassen bredde fågellivet ut sig. Ett fågelliv som jag fick se när jag kom upp i det utkikstorn som låg mitt i vandringsvägen.

Dessutom hamnade jag ännu mer i det när vandringen fortsatte mellan dammarna och jag sprang in i en svanfamilj. Tog extra hänsyn och gick så långt ut till vänster som jag kunde. För att vara snäll. Och för att inte bli påhoppad av en ilsken svan. Vilket jag hört att de kan vara. Särskilt om det finnas ungar som ska skyddas.

Från utkiksplattformen vid Magle våtmark.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag var rätt trött i benen när jag passerade Södra Kringelvägen och satte kurs in mot stan. Nu visste jag att det var nära hem. Och när kyrkan plötsligt dök upp rakt framför mig (om än långt framför) så visste jag att målet var inom räckhåll. För nu såg jag kyrkan annat än som den fluglort den var från andra sidan Finjasjön, och från kyrkan var det bara nerförsbacke till lägenheten.

50 meter senare svängde vägen.

Nu var det visserligen inte någon längre omväg som bjöds. Stigskaparen ville väl bara leda in oss vandringssugna i hembygdsparken också. Inte mig emot. Inte så mycket i alla fall. Om det inte varit så ruskigt nära hem när jag passerade kaféet i parken hade jag gått in och köpt något gott, för att sedan sätta mig och äta det i solen. Och trots att det var så nära hem så övervägde jag att i alla fall köpa mig en kopp kaffe, för det var slut i min termos. Men oavsett hur trevligt det är där, och hur gott kaffet än smakar, så kändes det dyrt med 15 kronor när javan var gratis 500 meter bort.

2 reaktioner till “Hovdala: I Posta-Nillas spår, 26 km

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s