Saker jag skulle vilja ha just nu:
1. Massage.
2. Ett badkar att sjunka ner i.

Jag tyckte verkligen att gårdagens 36 717 steg var orimligt många. Men så hade det ju varit en lång och ansträngande vandring. Men när jag öppnar appen på telefonen under onsdagskvällen säger den att tisdagsnoteringen krossats, pulvriserats, fått ställa sig i skamvrån och skämmas över sin ynklighet.

Onsdag: 44 666 steg.
33,9 kilometer.
Hela kroppen skriker och vrider sig i självförvållade plågor.

Eftersom gårdagen hann in på ett par timmars övertid innan jag skrivit färdigt Posta-Nilla-texten visste jag att det skulle bli en kort natts sömn. Jag hade nämligen ställt in väckning till 06:30, med förhoppningen att hinna vara ute på Hovdala en timme senare, och i god tid hinna tillbaka hem för att duscha och äta innan det serverades pensioneringstårta på jobbet.

Jag tänkte att eftersom tisdagens knappa 29 kilometer tagit drygt sex timmar att avverka så borde onsdagens 21 göras på maximalt fem timmar. Det skulle bara krävas en snittfart på drygt 4 km/h (inklusive raster) och att inte klara det skulle vara pinsamt.

Nu började det med att jag försov mig. Hörde alarmsignalen, stängde den och somnade om. Vaknade i stället timvisaren stod och knackade på åttan medan minutvisaren flämtade tolvan i nacken. En timme senare hade jag parkerat på Hovdala och satt riktning mot den vita leden, Jakten på Gullspira (en recension kommer, sannolikt under torsdagen). Det som väntade visade sig vara en betydligt mer utmanande led än Posta-Nilla.

Låt mig säga sähär: Jakten på Gullspira är hämtad från den tidiga 1900-talsboken Barnen på Frostmofjället, men jag ställer mig högst tveksam till hur många av nutidens barn/unga tonåringar som hade orkat med de dryga två milen.

Det var backe upp och backe ner, och sedan om igen. Självklart underlättades det hela näppeligen av att jag hade tre mil i kroppen från tisdagen. Redan efter en halvtimme tog jag en första paus för att sätta skavsårsplåster på ena hälen, innan den begynnande blåsan skulle ge mig sig och hugga som en kniv vid varje fotisättning. Passade samtidigt på att ta en andra frukost, bestående av tunnbröd, ägg, vatten och kaffe. Och vecklade ut den medhavda morgontidningen för att läsa.

När jag reste mig upp efter 20 minuter var det som om någon utfört något ytterst plågsamt mot mina ben. Innan musklerna hunnit mjukas upp av lite promenerande så vaggade jag fram med ömma skånkar. Och detta blev värre för varje paus. Till slut räckte det att jag satte mig ner i ett par minuter för att vaggningen skulle komma tillbaka.

Det känns som att jag någonstans här också borde få in den lilla anekdoten om när jag kom till en rastplats (som jag dessutom rastade på igår) och såg en lapp på det ena bordet om att det var nymålat. Lugnt satte jag mig vid det andra, som också luktade målarfärg, men det kunde ju vara vindburen lukt. Först när pausen närmade sig sitt slut och jag råkade dra i armen mot bordskivans kant kände jag att något var fel. Givetvis hade de målat båda borden (men nymålat-lappen vid bordet jag satte mig vid satt på bortre sidan, och där var jag inte och kollade förrän efteråt), även om den mesta färgen hunnit torka i solen.

Två andra intryck som satte sig med rundan var hur ofantligt mycket blåbär som fanns utmed delar av stigen. Tror att jag åt åtminstone ett hundratal. Och att mina tankar kring det molande skavsåret försvann i samma stund som jag trampade snett och stukade den skavsårsdrabbade foten. Då hade jag precis blivit klar med den västra delen av dagens slinga och gått runt en kilometer av den östra. Mitt i en fårhage trampade jag ner i en håla, och högerfoten vek sig så som den gjort många gånger förut.

Jag låg kvar i gräset en stund och kände efter hur ont det gjorde. Var den bara vrickad. Eller kanske stukad? Det förnuftiga hade hur som helst varit att halta sig tillbaka till Hovdala och köra hem. Så jag gjorde tvärtom. Fortsatte, trots vetskapen att jag hade knappt en mil att gå med en ömmande fot. Men efter hand som jag gick värmdes foten upp och smärtan avtog (även om den nog tilltagit i styrka torsdag morgon när jag fått sova på saken). Det var bara när stigen lutade mycket i sidled som det på allvar gjorde ont.

Gick hur som helst klart, och insåg långt innan jag var i mål att det inte skulle bli någon pensionstårta för min del. När jag väl stod och stretchade vid bilen hade fikat börjat en dryg halvtimme tidigare, vilket gjorde att det förmodligen också var slut. Körde hem för att förbereda mig för den golfrunda som skulle spelas två timmar senare. Jag ville hinna duscha, äta och packa. Körningen hem från Hovdala tog väl 10-15 minuter, och upp till Vittsjö skulle det ta en halvtimme. Och samtidigt ville jag vara på plats en timme före start för att hinna värma ordentligt.

Givetvis en omöjlig ekvation.

Dessutom hade jag allvarliga problem att gå när jag parkerat i garaget under huset. Vaggandet hade övergått i linkande.

När jag 20 minuter före starttiden parkerade och hoppade (nåja) ur bilen vid golfbanan utanför Vittsjö hade linkandet övergått i regelrätt haltande. Men samtidigt visste jag att det skulle lösa sig om jag bara kom igång. Hade ändå suttit still i bilen i en evighetslång halvtimme.

Sagt och gjort. Benen kom igång. Spelet var svårare att väcka ur den fleråriga Törnrosasömnen. Fast när jag slutade spela för många år sedan var det ju inte för att jag var orimligt bra, utan för att spelet inte fungerade alls.

Mot slutet av varvet ryckte jag upp spelet och stannade på 37 poäng. Vilket resulterade i en hcp-sänkning från skämmiga 36,0 till något mindre skämmiga 35,5. Och redan under torsdagsmorgonen finns ny chans att sänka sig, för då ska jag spela på Woodlands utanför Örkelljunga. Starttid 07:30. Och helst vill jag hinna värma minst en halvtimme. Och körningen tar minst en halvtimme. Så avfärd hemifrån bör ske senast 06:15, vilket innebär bagarväckning.

Det är bara att hoppas att benen lyder mig när alarmet ljuder och talar om för mig att det är dags att kliva ur sängen. En säng som jag nu ämnar kliva i. Räknar med att det inte tar många minuter innan jag snarkar tungt.

Men rubriken då, tänker du. Vad anspelar den på? Jo, jag är nog om inte den ende Lars-Åke i min generation så en av väldigt få. Men när jag klev ur bilen efter att ha kört hem från Hovdala, eller när jag försökte lära mig gå i Vittsjö (både i starten och efter en paus halvvägs in), då hade jag en gångstil som nog många Lars-Åkrar delar.