Fakta

vad: Jakten på Gullspira
var: Hässleholms kommun. Utgångspunkt från Hovdala slott. En västlig och en östlig del av leden.
längd: 21 kilometer (väst: 12 kilometer, öst: 9 kilometer)
terräng: en blandning av framför allt smala skogsstigar (på såväl väldigt kuperade som betydligt flackare sträckor) och vandringar genom stora fårhagar med betande får.

om leden: Namnet på leden för tankarna till fabeln om getkillingen som rymde, gick på upptäcktsfärd, kom vilse men som lyckligt kom hem igen många upplevelser rikare. Du som vandrare i Gullspiras skogar kommer också tillbaka hem med nya intryck. Här krävs en uppmärksam och aktiv vandrare då leden bjuder på närkontakt med orörd natur. Du kliver ut i en spännande naturskog och följer spänger över fuktiga mossar, gläntor och kärr. Håll utkik efter vulkanresterna. (Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

• Bra utmärkt med markeringar längs hela leden, bortsett från på ett ställe (se nedan under ”Negativt”.
• Eftersom leden är konstruerad som en åtta (en ytterst krokig sådan, men ändå) så går det att välja om man vill gå runt en mil, eller om man vill gå hela slingan på dryga två.
• Blåbärsbonanza! Naturens eget skafferi bjöd på gott om läckerheter under stor del av den västra delen av leden.
• Enkelt men genialt utformade spångar där det behövdes, med nät ovanpå för halkskydd, samt snedsågade inledningar/avslutningar.
• Roligt och utmanande med många höjdmeter att ta.
• Fårhagarna är enorma. Precis som hagen där det varnas för en tjur på bete. Gick och gick och gick i olika typer av terräng, men var fortfarande kvar i samma hage. Såg dock aldrig någon tjur.

Negativt

• Eftersom ledmarkeringen i stort sett var klanderfri ställde det till det för mig när det saknades markering. Efter att ha hänvisats ut på en bredare grusväg tröt markeringarna. Jag gick en bit, vände och gick tillbaka, provade en annan väg, gick tillbaka, och kollade sedan kartan. Jodå, det var den första vägen jag skulle gå. Nästa markering satt dock minst 300 meter bort, allt annat än synlig från föregående.
• Varning för fästingar! Gick, precis som Posta-Nilla-rundan i shorts, men eftersom Gullspira på sina ställen gick genom relativt högt gräs, eller där sidovegetationen omfamnade stigen, fick jag flera gånger stanna för att plocka bort fästingar. Slutade räkna när jag kom upp i tvåsiffrigt.

Min vandring

datum: 17 juli 2019
tid: ca 09:00-15:05 (6 h, 5 min)
distans: 23,3 kilometer
väder: halvklart, svag vind, 15-22 °C

Det blev pang på direkt. Inledde med den västra delen av slingan, den första kilometern var nog en bra sammanfattning av vad leden i stora drag skulle innehålla: skog och fårhagar. Och det började dessutom genast med en uppförsbacke, dock av det mildare slaget.

Eftersom de fyra lederna på Hovdala (räknar här bort Hovdalaleden som är en blandning av alla) bitvis går in i varandra kan man med stor fördel gå dem åt olika håll. Det blir faktiskt som en helt annan runda. Jag upptäckte det efter att jag travat igenom en stor fårhage och klivit över det låga elstängslet på andra sidan. Ställde mig och beundrade utsikten, gick över en färist, och insåg sedan att jag var på samma ställe som under dagen före – vid de nya vindskydden ovanför Trädhuset – utan att ha känt igen mig minsta lilla. Kul!

Den första rejäla stigningen kom vid Dalleröds klack, och här någonstans kändes det som ett bra läge att åtgärda det påbörjade skavsåret från första dagens vandring. Samtidigt dukades en andra frukost upp, komplett med medhavd morgontidning. Problemet var att benen inte riktigt ville lyda mig när jag 20 minuter senare kände att det var läge att fortsätta gå. Vaggade fram, innan musklerna mjukats upp tillräckligt. För varje stopp övergick vaggandet mer till linkande, och så småningom till haltande. Men det berodde ju knappast på den aktuella rundan utan enbart ovanan att gå långt.

Tydligen ska det enligt vandringsguiden finnas vulkaner att hålla utkik efter längsmed leden. Men det läste jag först i efterhand, och mig veterligt såg jag inga vulkaner. Eller så såg jag dem, men visste inte att det rörde sig om vulkaner.

Däremot såg jag blåbär. I massor. Kanske inte på första stället, där jag plockade ett tjugotal och sedan smååt som mellis under några minuter. Men när jag var så långt västerut som leden sträckte sig och var på väg tillbaka österut mot Hovdala igen passerades vad som på kartan märkts ut som ”Mossen” och ”Skogens konung”. Och här vet jag faktiskt inte hur många blåbär jag åt. Plockade en halvfull näve att ha att mumsa på, men så fort det började tunna ut i handen plockade jag åt mig några fler. Jag hade definitivt ätit fler än hundra, och kanske det dubbla, när det var slut i handen och påfyllningsmöjligheter saknades. Var dock tvungen att ta ett aktivt beslut att inte plocka fler, för att inte hela dagen skulle gå åt till rundan.

Vad som slog mig under såväl Posta-Nilla som Gullspira var att det tar längre tid att gå lederna än jag räknat med. För några år sedan, när jag gick Prins Bertils stig i Halmstad tog det sex timmar för 30 kilometer (först 18 kilometer stig, och sedan 12 kilometer cykelväg tillbaka till Halmstad). Alltså ett snitt på 5 km/h, alla pauser inkluderade. Men det är också en helt annan typ av led, med framför allt packad singel och färre höjdmeter att ta. Grovt räknat snittade jag på 3,8 km/h på Gullspira. Och det kan inte bara bero på att jag inte är lika ung och rask som förr.

Med knixiga leder, brant uppför och nedför, och bitvis över såväl stock som sten, färistar som fårstängsel – ja, då går det helt enkelt inte att gå så fort. Därför känns också leden längre än den egentligen är. Man går och går, tittar på klockan och får en känsla av hur långt man hunnit ta sig. Tittar i mobilen och ser att det minsann inte alls är så långt. Inte på långa vägar.

Den västra delen av Jakten på Gullspira kan inte räknas som barnvänlig. Såvida man inte har stora, uthålliga och ognälliga barn. Det man skulle kunna göra är att inleda på den västra delen, med riktning mot Trädhuset och vindskydden. Då får man lite skog, och den långa vandringen bland fåren. Men när man sedan kliver över elstängslet och ska ta höger för fortsätta på Gullspira ner mot vindskydden, då vänder man i stället vänster och följer Posta-Nilla/Höjdarnas Höjdarled tillbaka till Hovdala. Då får man en slinga på (uppskattningsvis 4-5 kilometer.

Den östra delen av Gullspira började också barnvänligt med en lång tur över en annan fåräng (denna dock utan får aktuell dag). På denna öppna äng lyckades jag emellertid gå och vricka foten. Låg kvar i gräset en stund och kände efter. Det förnuftiga hade givetvis varit att nöja sig med de 14 kilometer jag gått och halta tillbaka till Hovdala.

Så därför fortsatte jag. Det var ju ändå bara runt sju kilometer kvar.

Efter den inledande ängen blev också den östra delen betydligt svårare. Först med branta backar upp och ner, och senare med stigar med inbyggd sidledslutning ner mot vattnet, samt rötter tvärs över.

En reflektion som jag gjorde var att det kändes som en led som blir extra svår vid väta. Det fanns åtskilligt med stenar och rötter att gå på och över. Dessa var i torrt skick en utmaning, men skulle i blött skick lika väl kunna bli en fara.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•