Det är viktigt att lyssna på kroppen. Kanske inte när kroppen skriker åt dig att ”du måste klia på alla dina myggbett, med naglarna djupt i huden, gärna med båda händerna samtidigt”. Även om jag inte är sen att lyda denna befallning. Först klia som en galning, sedan stryka på någon insektsgel som luktar mentol och som i alla fall påstås lindra klådan.

Men när fötterna säger att de absolut inte vill ha skor på sig, då får man väl respektera det. Åtminstone en liten stund.

37 000 steg. 45 000 steg. 19 000 steg. 3 000 steg.

Eller: Löparskor. Löparskor och golfskor. Golfskor och flipflops. Flipflops.

Fredagen blev ingen vandrardag. Fredagen blev en dag att sitta och pilla med bloggen, lägga upp en massa leder som jag tänker gå i framtiden, få ner en massa idéer på papper (eller i ett dokument på datorn), och att ta det lugnt och läsa.

Fast helt lugnt tog jag det ändå inte eftersom fredagen var en utmärkt dag att införskaffa födelsedagspresenter till söndagens kalas. Så jag hoppade i mina flipflops och joggade ut på stan. Nåja, jag klev i alla fall i dem och valde att ta trapporna i stället för hissen. Bara för att man har en slödag behöver man ju inte överdriva.

Brukar vara dålig på presenter. Brukar vara nästan lika dålig på att handla presenterna i fysiska butiker i min närhet. Vilket jag egentligen tycker är jättekorkat av mig. Jag minns ju själv mitt barndoms Knislinge som hade tre livsmedelsbutiker, leksaksaffär, presentaffär, datoraffär, djuraffär, el-affär, klädaffär (?) och säkert något mer. I dagsläget finns en livsmedelsbutik och kanske en presentaffär kvar.

Det finns givetvis ett rent egoistiskt skäl att handla på hemmaplan i fysiska butiker. Trots att man har möjligheten att åka iväg till ett köpcentra eller beställa allt via nätet. Så att jag, den dag jag verkligen vill hitta en liter mjölk/en kristallvas/en USB-sladd eller vad det nu månde vara, kan gå ner på stan och köpa en. Det finns också ett annat, lite mindre egoistiskt (om inte fritt från egoism). För butiker, eller för den delen företag generellt, som går bra behöver ha anställda, och anställda behöver betala skatt på sin lön, och den skatten hamnar i den kommunala kassan som en del av det som ska finansiera vård, skola och omsorg. Man kan tycka vad man vill om skattesystemet och huruvida skattesatsen är på tok för hög eller på tok för låg (få tycker i dagsläget det sistnämnda), men när det fungerar som det gör så är det ju bättre för mig och mina barn som bor på denna ort att det kommer in mer skattepengar på just denna ort, än att det inte för det.

Hur som helst. I dag, med semestern på upphällningen men fortfarande inte helt slut, hade jag all tid i världen att flanera i butiker. Hittade lite grann i den första, och tackade nej till en påse. I stället gick jag hem igen, travade uppför trapporna till tredje våningen och la mina införskaffade varor på köksbordet. Och så gick jag ut igen.

Tre rundor ner till stan blev det. Jag handlade inte mer på varje ställe än att jag kunde bära hem det i handen eller under armen. Och varje gång tog jag trapporna upp och ner.

Inte kan jag kräva att alla ska göra som jag gjorde i dag. Dels för att alla inte har semester varje gång de ska shoppa presenter, dels för att alla inte bor mitt inne i centrum. Jag inser ju också att jag inte kunnat göra samma avlämpningsmanöver om jag bott i utkanten av Hässleholm – men då hade jag väl fått ta med ett par egna påsar i stället. Jag vill poängtera att alla eventuella pekpinnar som delas ut här är riktade enbart åt ett håll, och det är tillbaka mot mig själv. Om någon annan läser och tar till sig minsta lilla, då är det en stor bonus för mig.

(Tillägg lite senare på kvällskvisten. Testade att dra på mig strumpor och riktiga skor och gick till affären. Det gick bra. Så eventuellt blir det Halmstad och Prins Bertils stig under lördagen. Den som lever får se!)