Tigerbalsam räddade resan

Det blev promenad på Prins Bertils stig, som till stora delar följer Halmstads kust. Men när jag tog på skorna hemma i lägenheten var jag rädd att det inte skulle bli något vandrat alls.
Foto: Lars-Åke Englund

När jag vaknade på lördagsmorgonen var det än en gång efter att ha stängt larmet på mobilen och sovit en timme extra. Jaja, eftersom jag fortfarande har semester (även om den börjar rinna ut) så må det väl vara hänt. Eftersom jag provgick mina ömma fötter under fredagskvällen och kom fram till att det nog skulle gå att gå under lördagen så blev det dusch, frukost och väskpackning för ett dagstur till Halmstad.

Blev dock lite orolig när jag klev i skorna hemma i lägenheten. Högerfoten, den som jag vrickat två gånger och hade ett par ordentliga blåsor på, var det emellertid inget problem med. Det var den till synes oskadade vänsterfoten som spökade. Tog av skon och satte på ett skavsårsplåster för att avlasta, men det tog inte bort smärtan helt. Vid varje steg tryckte skon på någon öm punkt precis där skon tog slut bak på foten.

Hade gott om tid att fundera i bilen. Hur skulle jag angripa problemet? Skulle jag klara av att gå hela Prins Bertils stig om värken inte gick över ens när foten blev varm? Skulle jag vara tvungen att bryta ute i Möllegård och ta bussen in till centrum igen? Tänk om det direkt blev för smärtsamt och att det bara var att åka hem igen? Det skulle innebära enormt slöseri på såväl tid som bensin.

Lösningen blev det tigerbalsam jag tagit med och som jag framför allt trott kunde behövas till högerfoten om vrickningen gjorde sig påmind. Väl framme satte jag mig i bilens bagageutrymme och masserade det ömma området. Kändes som en dålig start på rundan. Mitt emot parkerade en bil med tre personer som lastade av cyklar för att ge sig ut på tur. De såg betydligt piggare och friskare ut än jag kände mig.

Men det blev som jag hoppats. Tigerbalsamen hjälpte en del, och när foten sedan blev igångtrampad ordentligt så var smärtan så minimal att den var lätt att förtränga. Åtminstone till efter åtta kilometer då jag satte mig och tog en paus. När jag reste mig igen var både benen och fötterna stela, och den där smärtan kröp sakta men säkert tillbaka in i medvetandet.

Riktigt jobbigt blev det emellertid inte förrän efter 16-17 kilometer, det vill säga med ett par kilometer kvar till Möllegård och Riccardos glass som var slutet för stigen, och delmålet för mig som tänkt gå landsvägen in till stan igen. Då gjorde det inte bara ont bak på foten, utan också i hålfoten. Varje gång jag satte ner foten i marken smärtade det. Min gissning är att jag felbelastat foten under de senaste dagarna för att kompensera för problemen med högran, och att det nu kom ifatt mig.

Glass på Riccardos i Möllegård. Dyr men god.
Foto: Lars-Åke Englund

Men jag kom ut till Möllegård. Jag ställde mig i den långa glasskön och köpte italiensk glass som kostade som om den var fraktad från Italien paketerad i guldlådor. Efteråt satte jag mig på en sten och körde lite improviserad fotvård. Det mesta av skavsårsplåstret på vänsterfoten hade gått sönder och följde med strumpan av (det tredje som gör på detta vis, kommer nog inte att köpa Salvequicks skavsårsplåster igen), så fick pilla bort de småbitar som fanns kvar, rengöra området och sätta på ett nytt plåster. Sedan fick hela vänsterfoten sig en rejäl massageomgång med tigerbalsam, innan fötterna (med nya strumpor) åter åkte ner i skorna. Simsalabim så var smärtan borta. Så jag bestämde mig för att trots allt försöka gå in till centrum. Telefonen påstod att det bara var 6,7 kilometer via Gamla och Nya Tylösandsvägen, och då kröp snåljåpen fram i mig. Inte betalar jag väl en bussbiljett när det bara handlar om knappa sju kilometer?

I uppförsbackarna kunde jag visserligen förnimma smärtan, men annars var det inte förrän med ett par kilometer kvar som gången blev mer linkande. Men då var det bara att bita ihop.

Mina stackars fötter fick gå barfota i gräset i närheten av bilen efter avslutad långpromenad. När jag närmade mig vägen åkte flipflopsen på i stället.
Foto: Lars-Åke Englund

Eftersom jag nu hade kört till Halmstad var det lika bra att göra stan innan jag körde hem igen. Så det blev ett obligatoriskt besök på Gustafs korvbar [”Gustafs kååhvbah”], och sedan en tur till Rotundan i Norre Katts park. Då var vandrandet inte längre något problem eftersom jag bytt till flipflops. Jag hade bytt linne och gröna mjukisshorts mot t-shirt och jeansshorts också, för att se mindre slöfsig ut.

Det fick bli en liten bit kladdkaka (fråga mig inte varför den hade en dansk flagga i sig, alla kakor hade det) eftersom den låg så ensam i disken. Och en kopp kaffe.

Eftersom påtåren var gratis blev det sedan en kopp till. Och en till. Och en till. Och precis när jag tagit min fjärde kopp kaffe slog det mig att påtår tekniskt sett bara benämner den första påfyllningen. Att den andra påfyllningen kallas tretår. Och wikipedia upplyste mig sedan om att kopp fyra heter krusetår och att den femte inofficiellt går under benämningen pintår. Så efter min fjärde urdruckna kopp gick jag in med disken och begärde att få betala för en kaffe till. Jag fick, men först efter övertalning.

Panorama över Picassoparken i solnedgång.
Foto: Lars-Åke Englund

Eftersom jag hade svårt att slita mig från Halmstad blev det en liten sväng till, via Picassoparken och de gamla konkurrenterna Hallandspostens nya lokaler vid Nissan, innan jag styrde stegen mot bilen igen. Allt i flipflops. Blev faktiskt fem kilometer i dessa bristfälliga fotbeklädnader. Kanske ska använda dem som promenadskor i stället?

Panorama över Hallandspostens (snart inte längre speciellt) nya lokaler intill Nissan.
Foto: Lars-Åke Englund

När jag satte mig i bilens bagageutrymme för att fixa med packningen inför hemfärd dök de tre cyklisterna från förmiddagen upp. De hade, precis som jag, svidat om sedan tidigare och lämnat sina motionsredskap (cyklar för dem, skor och väska för mig) vid bilen. Nu skulle de också köra hem. Jag tyckte att de fortfarande såg orimligt pigga ut.

Under söndagen inleds den stora kampen med att fortsätta blogga. Dels för att jag större delen av dagen är upptagen av kalas, dels för att jag hämtar barnen och har dem hos mig igen. Alltså mindre tid för att blogga och ingen tid för promenader. Och på måndag börjar jobbet igen, vilket också det innebär mindre tid till att promenera. Men det är ju å andra sidan vardagen som pågår större delen av året, och jag kan ju inte bara gå in för att leva hälsosammare och mer hållbart under semestern. Och ett inlägg vet jag att jag ska skriva i morgon: recensionen av Prins Bertils stig. Men det får bli när barnen somnat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s