Måndag 29 juli 2019: Jag debuterar som krönikeskribent i Norra Skåne. Arvingarna och Måns Zelmerlöw uppträder på Lotta på Liseberg. Stockholm Pride drar igång. Svenska fotbollsstjärnan Kosovare Asllani fyller 30 år. Det är prick 110 år sedan den första uppstigningen med flygmaskin gjordes i Sverige, fyra dagar före den officiella uppvisningen inför bland annat kungen skulle genomföras.

Och så är jordens resurser slut för i år.

Det kom ett pressmeddelande i fredags när jag satt och jobbade. Det konstaterade torrt att det i dag, måndag, är Earth Overshoot Day. Vad är då det? Jo med hjälp av en massa data går det att räkna fram när människan har förbrukat de resurser som jorden mäktar med att skapa på ett år.

1970 var den dagen den 29 december, alltså ett par dagar före årsskiftet. Sedan dess har dagen krupit tidigare och tidigare på året. Och inte alltid enligt modellen ”sakta men säkert”. Redan 1973 var klotet slut i november, och mitt födelseår 1986 var oktober slutligen erövrat (efter ett tillfälligt gästspel 1979). 1997 förflyttades datumet till september och åtta år senare till augusti. I fjol var första gången som uträkningen talade om att vi nu hade Earth Overshoot Day redan i juli.

Och det är självklart allt annat än bra.

Har tidigare hört uppgiften att vi i Sverige lever som att vi hade 4,2 jordklot att göra av med. Enligt overshootday.org, där många länder finns rankade efter när jordens resurser skulle tagit slut om alla levde som det landets invånare, ja då är det redan den 3 april som vi svenskar får se oss om efter ett nytt klot. Dessvärre är vi långt ifrån sämst i klassen med de siffrorna. Sämst i klassen är Qatar (11 februari) följt av Luxemburg (16 februari) och Förenade Arabemiraten (8 mars).

Det gick till och med att (ytterst grovhugget) räkna ut sin egen klimatpåverkan. Jag blev upplyft när jag såg att jag faktiskt bara gjorde av med 2,3 jordklot och att mina resurser skulle räcka till den 8 juni. Fantastiskt! Bättre än det svenska snittet!

Sedan insåg jag att det trots allt var 1,3 jordklot för mycket. Bryter man ner siffrorna syns det att min konsumtion och den mat jag äter är det som kostar mest i min livsstil. Saker som jag är högst medveten om, och som jag försöker göra något åt (maten mer än konsumtionen).

Det finns så mycket att göra och förbättra att det är lätt att bli överväldigad och sedan inte göra något alls. Eller att gå ut med en ambition om att direkt och brutalt kullkasta sin tidigare livsstil för en betydligt bättre. Det senare hade visserligen behövts, forskning talar för att förändringar måste göras snabbt och ordentligt.

Samtidigt tror jag på bättre genomförbarhet om inte allt görs samtidigt. Vissa saker kan jag sluta med relativt direkt (som att köpa plastpåsar till frukten när jag handlar), andra tar lite längre tid (så snart jag reparerat min cykel kan jag ta den i stället för bilen till jobbet varannan vecka), och somliga kräver mer viljestyrka och planering (som att äta annorlunda, bättre kött, färre dagar med kött, och mindre kött de dagar jag ändå äter det).