I bland sammanfaller saker på ett kusligt sätt. Jag hade precis börjat planera för min sista semestervecka, inklusive alla vandringar jag skulle göra, när jag slog upp tidningen för nu drygt två veckor sedan. Jag hann läsa halva artikeln innan jag insåg att jag visste vem det handlade om. Jag och Roman Matus hade nämligen våra duster vid schackbrädet under yngre år, jag tävlande för Knislinge Schackklubb och han för Hässleholms Schackklubb. Men artikeln handlade om allt annat än en stillasittande aktivitet som schack.

Eftersom jag själv är webbredaktör och skäller på folk som lägger ut texten eller skärmdumpar till våra låsta artiklar tänker jag inte göra samma grej själv. Den som vill läsa om Romans bravader kan göra det här, och är du inte redan premiumprenumerant på Norra Skåne så kostar det en krona för första månaden, därefter 99 kronor per månad.

Men jag ska ändå sammanfatta så bra jag kan. När Roman i förra månadsskiftet började vandra med nummer 226 på ryggen var det inte vilken vandring som helst. Tävlingen som tidigare gick under namnet Fotrally hade till i år bytt till Maratonmarschen. Konceptet var dock detsamma. Alla deltagare börjar gå samtidigt från strax intill Sjöhistoriska museet i Stockholm, och sedan fortsätter marschen efter en given rutt i en snitthastighet av 5 km/h tills det bara är en person kvar.

Av de 202 startande deltagarna var det bara 38 som valde att gå in på det andra dygnet. När två dygn var avverkade återstod sju deltagare, som en halvtimme senare blev sex. Efter 53 respektive 55 timmar avslutade sexan och femman, och återstod gjorde sedan en seg kvartett där debutanten Romas Matus var en.

Efter tre dygn hade kvartetten rundat Mälaren och på sin väg passerat Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna, Västerås, Enköping och Sigtuna. Allt bara för att ge sig ut på ett andra varv på banan.
– Det absolut värsta var fötterna, när man gick på massa olika väglag och stenar. Smärtan som uppkom. Jag fick ont redan efter sex timmar och sen fick jag leva med smärtan, beskriver Roman Matus i Norra Skåne-artikeln.

Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal.

Tanken var att bryta när 72 timmar hade gått, men eftersom han samtidigt ville komma på prispallen fortsatte vandringen. Men efter 74 timmar och 14 minuter bröt Jonatan Nordebo från Umeå, och bara sex minuter senare tog tävlingen slut för Roman.
– Då var jag helt slut. Jag hade inte ätit på nästan 50 timmar. Jag var ett tomt skal. Då halkade jag och skadade benet rejält, så då kom ambulans och tog hand om mig, berättar han.

Närmaste veckan fick tillbringas på sjukhus i Stockholm, och med en låsning i benet hade han svårt att gå. Döm då av min förvåning när jag under söndagskvällen är på vandring hem från Finjasjön och plötsligt blir hejdad av någon som säger mitt namn. Tar väl en eller ett par sekunder innan jag inser att det inte är någon annan än 74-timmarsmannen som står framför mig. Vi pratar lite kort, jag frågar hur det är med benet, och han konstaterar att han nu bara går en mil om dagen för att hålla igång benet efter skadan. Sedan fortsätter vi åt varsitt håll.

Bara en mil om dagen… Det kvittar nästan hur galen man själv tycker att man är, med knappt tio mils vandring utspritt på tre dagar under en femdagarsperiod, så finns det alltid någon som är ett par, tre snäpp värre. Vilket är väldigt skönt, och minst lika inspirerande.

Så nu laddar jag för Maratonmarschen 2020. Eller inte.
– Jag rekommenderar ingen att göra detta. Det är en dåres tävling, avslutar Roman intervjun med Norra Skåne, skrattande.
Jag tackar för rekommendationen att avstå och fortsätter att planera etapper som går att genomföra på en halvdag i stället.