Hälen uppblåst – prinsen avblåst

Först kvällsgolf i Vittsjö med fabror Jan-Eric och svåger Daniel på onsdagen. Sedan morgongolf i Örkelljunga med en tidigare granne och hans systerson på torsdagen.
Foto: Lars-Åke Englund

Efter 82 000 steg under två dagar (Posta-Nilla, Gullspira, en golfrunda, samt den vanliga vardagsmotionen) tog jag det moget övervägda beslutet att det inte skulle bli någon vandring under torsdagen. Ja, förutom den golfrunda som var planerad till torsdagsmorgonen då.

Det var ett synnerligen klokt beslut. Det blev ändå 19 000 steg.

När jag snörde på mig skorna hemma för att köra till Örkelljunga höll jag på att knappt få ner fötterna i dem. Och när jag bytte till golfskor på plats på Woodlands gjorde det lika ont. Men det gick ändå helt okej att gå. Åtminstone i början. Åtminstone fram till dess att jag klev ut i ruffen för att slå en boll, missade att det var ett litet dike, och vrickade högerfoten för andra dagen i rad.

Efter hand började det göra mer och mer ont också på högerfoten där skon slutar ovanför hälen. Alltså där jag hade ett skavsårsplåster sedan ett dygn tillbaka. Eller åtminstone större delen av ett skavsårsplåster eftersom en del dragits av med strumpan kvällen innan.

Lång historia kort: Jag haltade mig hem efter en bedrövlig runda (alltså: mitt spel var bedrövligt, medan sällskapet var trevligt, banan var fin, och solen gassade). På kvällen drog jag på ett par skor och haltade ut på stan för att äta sushi med en av mina systrar. Fick verkligen kämpa för att inte se så plågad ut som jag var. När vi sedan satt och väntade på maten upptäckte jag den stora orsaken till min smärta. Bak på högerfoten satt nämligen en rejäl blåsa, 2-3 centimeter i diameter och med konsistens som en vattensäng. Till hälften var den dold av det trasiga skavsårsplåstret, till hälften hade den svällt ut nedanför detsamma.

Det fick bli flipflops under resten av kvällen. När jag följde systern till bilen kunde jag gå mer eller mindre normalt (så normalt man nu kan gå i flipflops), och senare på kvällen fick jag mödosamt pilla bort resterna (det vill säga säkert tre fjärdedelar) av det urprungliga skavsårsplåstret, trycka hål på blåsan och rengöra, för att sedan sätta på ett nytt skavsårsplåster.

Därmed fick jag också göra vissa justeringar kring återstoden av semestern. Fredagen skulle ju läggas på Prins Bertils stig i Halmstad, men det är nog bara att inse att kroppen behöver lite återhämtning. Vad lördagen bär med sig vet jag inte, kanske någon kortare led om fötterna tillåter. Om inte så har jag på senare tid köpt på mig en hel drös böcker (det är farligt med pocketrea) så sysslolös behöver jag inte vara.

Hovdala: Jakten på Gullspira, 21 km

Jakten på Gullspira har en västlig del (12 kilometer) och en östlig (9 kilometer). Båda utgår från Hovdala slott.
Foto: Lars-Åke Englund

Fakta

vad: Jakten på Gullspira
var: Hässleholms kommun. Utgångspunkt från Hovdala slott. En västlig och en östlig del av leden.
längd: 21 kilometer (väst: 12 kilometer, öst: 9 kilometer)
terräng: en blandning av framför allt smala skogsstigar (på såväl väldigt kuperade som betydligt flackare sträckor) och vandringar genom stora fårhagar med betande får.

om leden: Namnet på leden för tankarna till fabeln om getkillingen som rymde, gick på upptäcktsfärd, kom vilse men som lyckligt kom hem igen många upplevelser rikare. Du som vandrare i Gullspiras skogar kommer också tillbaka hem med nya intryck. Här krävs en uppmärksam och aktiv vandrare då leden bjuder på närkontakt med orörd natur. Du kliver ut i en spännande naturskog och följer spänger över fuktiga mossar, gläntor och kärr. Håll utkik efter vulkanresterna. (Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

  • Bra utmärkt med markeringar längs hela leden, bortsett från på ett ställe (se nedan under ”Negativt”.
  • Eftersom leden är konstruerad som en åtta (en ytterst krokig sådan, men ändå) så går det att välja om man vill gå runt en mil, eller om man vill gå hela slingan på dryga två.
  • Blåbärsbonanza! Naturens eget skafferi bjöd på gott om läckerheter under stor del av den västra delen av leden.
  • Enkelt men genialt utformade spångar där det behövdes, med nät ovanpå för halkskydd, samt snedsågade inledningar/avslutningar.
  • Roligt och utmanande med många höjdmeter att ta.
  • Fårhagarna är enorma. Precis som hagen där det varnas för en tjur på bete. Gick och gick och gick i olika typer av terräng, men var fortfarande kvar i samma hage. Såg dock aldrig någon tjur.
Spångarna. Enkla men geniala!
Foto: Lars-Åke Englund

Negativt

  • Eftersom ledmarkeringen i stort sett var klanderfri ställde det till det för mig när det saknades markering. Efter att ha hänvisats ut på en bredare grusväg tröt markeringarna. Jag gick en bit, vände och gick tillbaka, provade en annan väg, gick tillbaka, och kollade sedan kartan. Jodå, det var den första vägen jag skulle gå. Nästa markering satt dock minst 300 meter bort, allt annat än synlig från föregående.
  • Varning för fästingar! Gick, precis som Posta-Nilla-rundan i shorts, men eftersom Gullspira på sina ställen gick genom relativt högt gräs, eller där sidovegetationen omfamnade stigen, fick jag flera gånger stanna för att plocka bort fästingar. Slutade räkna när jag kom upp i tvåsiffrigt.
Hänvisningen ut på väg 1922. Någon klarhet i om det var grusvägen som skulle följas, eller om man skulle in i den öppna hagen som också var till vänster fanns dock inte. Och nästa skylt stod åtminstone 300 meter längre bort.
Foto: Lars-Åke Englund

Min vandring

datum: 17 juli 2019
tid: ca 09:00-15:05 (6 h, 5 min)
distans: 23,3 kilometer
väder: halvklart, svag vind, 15-22 °C

Det blev pang på direkt. Inledde med den västra delen av slingan, den första kilometern var nog en bra sammanfattning av vad leden i stora drag skulle innehålla: skog och fårhagar. Och det började dessutom genast med en uppförsbacke, dock av det mildare slaget.

En försmak på vad som väntade. Direkt när jag lämnade Hovdala väntade en liten skog med en liten backe.
Foto: Lars-Åke Englund

Eftersom de fyra lederna på Hovdala (räknar här bort Hovdalaleden som är en blandning av alla) bitvis går in i varandra kan man med stor fördel gå dem åt olika håll. Det blir faktiskt som en helt annan runda. Jag upptäckte det efter att jag travat igenom en stor fårhage och klivit över det låga elstängslet på andra sidan. Ställde mig och beundrade utsikten, gick över en färist, och insåg sedan att jag var på samma ställe som under dagen före – vid de nya vindskydden ovanför Trädhuset – utan att ha känt igen mig minsta lilla. Kul!

Den första rejäla stigningen kom vid Dalleröds klack, och här någonstans kändes det som ett bra läge att åtgärda det påbörjade skavsåret från första dagens vandring. Samtidigt dukades en andra frukost upp, komplett med medhavd morgontidning. Problemet var att benen inte riktigt ville lyda mig när jag 20 minuter senare kände att det var läge att fortsätta gå. Vaggade fram, innan musklerna mjukats upp tillräckligt. För varje stopp övergick vaggandet mer till linkande, och så småningom till haltande. Men det berodde ju knappast på den aktuella rundan utan enbart ovanan att gå långt.

Frukostfoto: Bakre raden fr v: vattenflaska, kaffetermos. Främre raden fr v: Norra Skåne, tunnbröd. Frånvarande: ägg, jordnötter.
Foto: Lars-Åke Englund

Tydligen ska det enligt vandringsguiden finnas vulkaner att hålla utkik efter längsmed leden. Men det läste jag först i efterhand, och mig veterligt såg jag inga vulkaner. Eller så såg jag dem, men visste inte att det rörde sig om vulkaner.

Däremot såg jag blåbär. I massor. Kanske inte på första stället, där jag plockade ett tjugotal och sedan smååt som mellis under några minuter. Men när jag var så långt västerut som leden sträckte sig och var på väg tillbaka österut mot Hovdala igen passerades vad som på kartan märkts ut som ”Mossen” och ”Skogens konung”. Och här vet jag faktiskt inte hur många blåbär jag åt. Plockade en halvfull näve att ha att mumsa på, men så fort det började tunna ut i handen plockade jag åt mig några fler. Jag hade definitivt ätit fler än hundra, och kanske det dubbla, när det var slut i handen och påfyllningsmöjligheter saknades. Var dock tvungen att ta ett aktivt beslut att inte plocka fler, för att inte hela dagen skulle gå åt till rundan.

Mors lilla Lasse i skogen gick. Rosor på kinden och solsken i blick. Läpparna små var inte av bär så blå, men det blev i stället händerna.
Foto: Lars-Åke Englund

Vad som slog mig under såväl Posta-Nilla som Gullspira var att det tar längre tid att gå lederna än jag räknat med. För några år sedan, när jag gick Prins Bertils stig i Halmstad tog det sex timmar för 30 kilometer (först 18 kilometer stig, och sedan 12 kilometer cykelväg tillbaka till Halmstad). Alltså ett snitt på 5 km/h, alla pauser inkluderade. Men det är också en helt annan typ av led, med framför allt packad singel och färre höjdmeter att ta. Grovt räknat snittade jag på 3,8 km/h på Gullspira. Och det kan inte bara bero på att jag inte är lika ung och rask som förr.

Med knixiga leder, brant uppför och nedför, och bitvis över såväl stock som sten, färistar som fårstängsel – ja, då går det helt enkelt inte att gå så fort. Därför känns också leden längre än den egentligen är. Man går och går, tittar på klockan och får en känsla av hur långt man hunnit ta sig. Tittar i mobilen och ser att det minsann inte alls är så långt. Inte på långa vägar.

Den västra delen av Jakten på Gullspira kan inte räknas som barnvänlig. Såvida man inte har stora, uthålliga och ognälliga barn. Det man skulle kunna göra är att inleda på den västra delen, med riktning mot Trädhuset och vindskydden. Då får man lite skog, och den långa vandringen bland fåren. Men när man sedan kliver över elstängslet och ska ta höger för fortsätta på Gullspira ner mot vindskydden, då vänder man i stället vänster och följer Posta-Nilla/Höjdarnas Höjdarled tillbaka till Hovdala. Då får man en slinga på (uppskattningsvis 4-5 kilometer.

Ett av många får utmed leden.
Foto: Lars-Åke Englund

Den östra delen av Gullspira började också barnvänligt med en lång tur över en annan fåräng (denna dock utan får aktuell dag). På denna öppna äng lyckades jag emellertid gå och vricka foten. Låg kvar i gräset en stund och kände efter. Det förnuftiga hade givetvis varit att nöja sig med de 14 kilometer jag gått och halta tillbaka till Hovdala.

Så därför fortsatte jag. Det var ju ändå bara runt sju kilometer kvar.

Efter den inledande ängen blev också den östra delen betydligt svårare. Först med branta backar upp och ner, och senare med stigar med inbyggd sidledslutning ner mot vattnet, samt rötter tvärs över.

En reflektion som jag gjorde var att det kändes som en led som blir extra svår vid väta. Det fanns åtskilligt med stenar och rötter att gå på och över. Dessa var i torrt skick en utmaning, men skulle i blött skick lika väl kunna bli en fara.

Efter 33 år passar namnet

Saker jag skulle vilja ha just nu:
1. Massage.
2. Ett badkar att sjunka ner i.

Jag tyckte verkligen att gårdagens 36 717 steg var orimligt många. Men så hade det ju varit en lång och ansträngande vandring. Men när jag öppnar appen på telefonen under onsdagskvällen säger den att tisdagsnoteringen krossats, pulvriserats, fått ställa sig i skamvrån och skämmas över sin ynklighet.

Onsdag: 44 666 steg.
33,9 kilometer.
Hela kroppen skriker och vrider sig i självförvållade plågor.

Eftersom gårdagen hann in på ett par timmars övertid innan jag skrivit färdigt Posta-Nilla-texten visste jag att det skulle bli en kort natts sömn. Jag hade nämligen ställt in väckning till 06:30, med förhoppningen att hinna vara ute på Hovdala en timme senare, och i god tid hinna tillbaka hem för att duscha och äta innan det serverades pensioneringstårta på jobbet.

Jag tänkte att eftersom tisdagens knappa 29 kilometer tagit drygt sex timmar att avverka så borde onsdagens 21 göras på maximalt fem timmar. Det skulle bara krävas en snittfart på drygt 4 km/h (inklusive raster) och att inte klara det skulle vara pinsamt.

Nu började det med att jag försov mig. Hörde alarmsignalen, stängde den och somnade om. Vaknade i stället timvisaren stod och knackade på åttan medan minutvisaren flämtade tolvan i nacken. En timme senare hade jag parkerat på Hovdala och satt riktning mot den vita leden, Jakten på Gullspira (en recension kommer, sannolikt under torsdagen). Det som väntade visade sig vara en betydligt mer utmanande led än Posta-Nilla.

Låt mig säga sähär: Jakten på Gullspira är hämtad från den tidiga 1900-talsboken Barnen på Frostmofjället, men jag ställer mig högst tveksam till hur många av nutidens barn/unga tonåringar som hade orkat med de dryga två milen.

Det var backe upp och backe ner, och sedan om igen. Självklart underlättades det hela näppeligen av att jag hade tre mil i kroppen från tisdagen. Redan efter en halvtimme tog jag en första paus för att sätta skavsårsplåster på ena hälen, innan den begynnande blåsan skulle ge mig sig och hugga som en kniv vid varje fotisättning. Passade samtidigt på att ta en andra frukost, bestående av tunnbröd, ägg, vatten och kaffe. Och vecklade ut den medhavda morgontidningen för att läsa.

När jag reste mig upp efter 20 minuter var det som om någon utfört något ytterst plågsamt mot mina ben. Innan musklerna hunnit mjukas upp av lite promenerande så vaggade jag fram med ömma skånkar. Och detta blev värre för varje paus. Till slut räckte det att jag satte mig ner i ett par minuter för att vaggningen skulle komma tillbaka.

Det känns som att jag någonstans här också borde få in den lilla anekdoten om när jag kom till en rastplats (som jag dessutom rastade på igår) och såg en lapp på det ena bordet om att det var nymålat. Lugnt satte jag mig vid det andra, som också luktade målarfärg, men det kunde ju vara vindburen lukt. Först när pausen närmade sig sitt slut och jag råkade dra i armen mot bordskivans kant kände jag att något var fel. Givetvis hade de målat båda borden (men nymålat-lappen vid bordet jag satte mig vid satt på bortre sidan, och där var jag inte och kollade förrän efteråt), även om den mesta färgen hunnit torka i solen.

Två andra intryck som satte sig med rundan var hur ofantligt mycket blåbär som fanns utmed delar av stigen. Tror att jag åt åtminstone ett hundratal. Och att mina tankar kring det molande skavsåret försvann i samma stund som jag trampade snett och stukade den skavsårsdrabbade foten. Då hade jag precis blivit klar med den västra delen av dagens slinga och gått runt en kilometer av den östra. Mitt i en fårhage trampade jag ner i en håla, och högerfoten vek sig så som den gjort många gånger förut.

Jag låg kvar i gräset en stund och kände efter hur ont det gjorde. Var den bara vrickad. Eller kanske stukad? Det förnuftiga hade hur som helst varit att halta sig tillbaka till Hovdala och köra hem. Så jag gjorde tvärtom. Fortsatte, trots vetskapen att jag hade knappt en mil att gå med en ömmande fot. Men efter hand som jag gick värmdes foten upp och smärtan avtog (även om den nog tilltagit i styrka torsdag morgon när jag fått sova på saken). Det var bara när stigen lutade mycket i sidled som det på allvar gjorde ont.

Gick hur som helst klart, och insåg långt innan jag var i mål att det inte skulle bli någon pensionstårta för min del. När jag väl stod och stretchade vid bilen hade fikat börjat en dryg halvtimme tidigare, vilket gjorde att det förmodligen också var slut. Körde hem för att förbereda mig för den golfrunda som skulle spelas två timmar senare. Jag ville hinna duscha, äta och packa. Körningen hem från Hovdala tog väl 10-15 minuter, och upp till Vittsjö skulle det ta en halvtimme. Och samtidigt ville jag vara på plats en timme före start för att hinna värma ordentligt.

Givetvis en omöjlig ekvation.

Dessutom hade jag allvarliga problem att gå när jag parkerat i garaget under huset. Vaggandet hade övergått i linkande.

När jag 20 minuter före starttiden parkerade och hoppade (nåja) ur bilen vid golfbanan utanför Vittsjö hade linkandet övergått i regelrätt haltande. Men samtidigt visste jag att det skulle lösa sig om jag bara kom igång. Hade ändå suttit still i bilen i en evighetslång halvtimme.

Sagt och gjort. Benen kom igång. Spelet var svårare att väcka ur den fleråriga Törnrosasömnen. Fast när jag slutade spela för många år sedan var det ju inte för att jag var orimligt bra, utan för att spelet inte fungerade alls.

Mot slutet av varvet ryckte jag upp spelet och stannade på 37 poäng. Vilket resulterade i en hcp-sänkning från skämmiga 36,0 till något mindre skämmiga 35,5. Och redan under torsdagsmorgonen finns ny chans att sänka sig, för då ska jag spela på Woodlands utanför Örkelljunga. Starttid 07:30. Och helst vill jag hinna värma minst en halvtimme. Och körningen tar minst en halvtimme. Så avfärd hemifrån bör ske senast 06:15, vilket innebär bagarväckning.

Det är bara att hoppas att benen lyder mig när alarmet ljuder och talar om för mig att det är dags att kliva ur sängen. En säng som jag nu ämnar kliva i. Räknar med att det inte tar många minuter innan jag snarkar tungt.

Men rubriken då, tänker du. Vad anspelar den på? Jo, jag är nog om inte den ende Lars-Åke i min generation så en av väldigt få. Men när jag klev ur bilen efter att ha kört hem från Hovdala, eller när jag försökte lära mig gå i Vittsjö (både i starten och efter en paus halvvägs in), då hade jag en gångstil som nog många Lars-Åkrar delar.

Hovdala: I Posta-Nillas spår, 26 km

Fakta

vad: I Posta-Nillas Spår
var: Hässleholms kommun. Start med fördel från Hovdala slott eller Hässleholms resecentrum.
längd: 26 kilometer
terräng: Kuperat, med såväl smala skogsstigar som bredare grus- och jordvägar, samt en del asfalterade cykelvägar och mindre bygator.

om leden: Kliv av tåget, snöra på vandringsskorna och börja gå. Från centrum av Hässleholm tar du dig enkelt ut i naturen. Följ postbudet Posta-Nillas väg från staden ut till natursköna vyer och fridfullhet. Du passerar flertalet byggnader som haft betydelse genom stadens drygt 100-åriga historia. Vandringsleden I Posta-Nillas spår är i sin helhet 26 km lång. Den östra respektive västra delen är 13 km vardera.
Nilla Jönsdotter, även kallad ”Posta-Nilla”, arbetade vid Hovdala ca 50 år från 1850-talet och framåt. Hon gick med posten 4 mil till Kristianstad, två gånger i veckan, och tillbaka hem nästa dag. Man uppskattar att hon under årens lopp gick drygt fyra gånger jordens omkrets vilket motsvarar ungefär 17 856 mil.
(Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

  • Varierande terräng där det på 26 kilometer hinns med Hässleholms stadskärna, Tormestorp, Magle våtmark med dess fågelliv, Finjasjöns strand, täta skogar och underbara vyer över Hovdalaområdet.
  • Utmanande vandring, utan att det för den delen är svåra stigar.
  • Gott om rastplatser, vissa med toalett. Vid Trädhuset ute på Hovdala finns dessutom nyligen invigda vindskydd att hyra sovplats i för den som vill övernatta. Bokas för 200 kronor per natt hos Hässleholms Fritidskontor (Länkar Norra Skåne 1, 2, 3 (betal), Skåneleden, Hässleholms kommun)
  • Vyerna. Det nämns visserligen ovan, men de förtjänat att nämnas igen.
  • Trevlig stämning bland medvandrarna. De flesta hejade vid möten.
  • För den som inte vill äta medhavd matsäck finns Fröknarnas café vid Hovdala slott, Trädhuset café en bit därifrån, samt Birkéns café & kuriosa i hembygdsparken i centrala Hässleholm.
En av många rastplatser med utsikt. Denna efter ungefär halva rundan (med start vid resecentrum). I fjärran längst till höger skymtar de höga byggnaderna i Hässleholms tätort.
Foto: Lars-Åke Englund

Negativt

  • Skyltningen var på vissa ställen bristfällig. Nere vid Finjasjöns strand hänvisades det åt helt fel håll (jämförde med kartan och lyckades hitta rätt ändå), och i Hässleholms centrum missade jag ett par skyltar och tvingades gå tillbaka en bit. Ute på Magle våtmarker saknades skyltar helt, liksom i en hage en bit in mot Hässleholm. Och någon skylt var väl dold i grönskan (se bild nedan).
  • Någon form av avståndsangivelser hade uppskattats. Gillar när det finns kilometermarkeringar, men sådana saknades helt.
Av en slump upptäckte jag att det inte längre satt några skyltar på lyktstolparna utmed vägen. Backade några meter och såg att skyltningen ytterst diskret hänvisade vandrare ner mot Finjasjön.
Foto: Lars-Åke Englund

Min vandring

datum: 16 juli 2019
tid: ca 08:30-14:50 (6 h, 20 min)
distans: 28,8 kilometer
väder: klart till halvklart, svag vind, 15-20 °C

I Posta-Nillas spår kändes som den optimala första etappen för mig innan jag är varm i kläderna på allvar. Detta eftersom jag kunde kliva ut genom lägenhetsporten, gå 50 meter, och sedan vara på banan. Lyckades dock, trots att jag på förhand kollat på kartan, gå fel direkt i starten (gick i tunneln under järnvägen och inte över densamma), och när jag kommit på banan tog det bara minuter innan jag missade en skylt om en sväng, och sedan fick irra mig rätt. Slutsatsen jag drog var att det är så många skyltar inne i centrum att det kan vara lätt att missa de små som man är ute efter.

Jag valde att inleda vid Hässleholms resecentrum och sedan ta den västra slingan söderut. Efter lite inledande stadsvandring tog civilisationen tvärslut i samma stund som jag passerade igenom Hässleholmsgården. Kände visserligen igen en kort bit av den motionsslinga som jag sprang på häromveckan, men i övrigt är det bara att erkänna att breda skogsvägar med hög vegetation vid sidorna nog är den sorts terräng som ger mig minst under vandringarna. Visst får det vara breda vägar, men då vill jag ha likaledes breda vyer (vilka också kom senare). Och visst får det vara vandring inne i skogen, men då ser jag hellre att det slingrar sig och är mer kuperat (vilket också skulle komma senare). Bred flack väg i skog känns i min värld mest som en transportsträcka i väntan på när den riktiga vandringen börjar. Men visst, på 26 kilometer är sannolikheten hög att vägen inte blir en stig så fort den rör sig in bland träden.

När stegen väl nått Finjasjön slog Posta-Nilla följe med Finjasjöleden, och ända till Tormestorp, en bra bit tillbaka mot Hässleholm, delade Posta-Nillas slinga vandringsväg med någon av de andra Hovdalalederna. Så när jag under kommande dagar tar mig an de andra lederna ska jag åtminstone försöka gå dem åt motsatt håll för variationens skull.

Att ha Finjasjön som fond är verkligen en fröjd. Först att gå bredvid den, och sedan, när jag kom upp på höjderna vid Trädhuset, ha utsikten över den – det ger i alla fall mig någon form av inre lugn och stillhet.

Finjasjön till höger.
Foto: Lars-Åke Englund

Helt uppenbart hade jag läst kartan lite för dåligt innan jag gav mig av hemifrån. Det berodde delvis på att jag hade tappat bort den papperskarta jag tog under förra veckan, och inte ville slösa mobilbatteriet i onödan. Rätt som det var uppenbarade sig nämligen Hovdala slott framför mig. Varpå jag fick för mig att det nu bara var en kort promenad hem, mer eller mindre raka vägen.

Det var det inte.

”Ja, ni kan nog gissa er till vilken typ av slinga detta rör sig om. Jag fasar lite för den och skjuter gärna på etappen en dag till.”

Såväl före som efter passagen av slottet delade Posta-Nilla väg med Höjdarnas höjdarled. Ja, ni kan nog gissa er till vilken typ av slinga detta rör sig om. Jag fasar lite för den och skjuter gärna på den etappen en dag till. Men det som nu ändå delades av Posta-Nilla var jag ju så illa tvungen att gå. Jovisst, jag kunde ha tagit stadsbussen som stod och väntade vid hållplatsen när jag kom in i Tormestorp, men det hade ju förtagit en hel del av hela promenadpremiären.

Ett tag gick det upp, upp, upp och ännu mera upp. Och när stigen väl svängde av var det inte för att plana ut, utan för att den lilla skogsstig som jag bröt in på var ännu smalare och ännu brantare än den tidigare.

Nåväl, inget ont… På krönet växte blåbär, och jag tog mig tid att stanna för ett mellanmål i blåbärsriset. Åtminstone ett litet.

Det var någonstans här som jag kände mig pigg och starkt. Tänkte mig att om jag bara hann hem till 14 så skulle jag ju hinna avverka ytterligare en led innan tisdagen var slut. Mer om det här.

Men jag hade inte bara gjort en grav överskattning av mina egna krafter och benens kapacitet, utan också av sträckan som var kvar. Tittade i min telefon och trodde att det var fem, kanske sex kilometer till lägenhetens trygga vrå. Jaha, det är det här som är Magle våtmark, tänkte jag när jag passerade några små vattenpölar efter att ha passerat Hallarna. Men det var det inte. Inte heller var det Magle våtmark som passerades en stund senare, utan Trolldammarna. Men det blev jag varse först när jag kom till Magle våtmark. Bakom den vajande vassen bredde fågellivet ut sig. Ett fågelliv som jag fick se när jag kom upp i det utkikstorn som låg mitt i vandringsvägen.

Dessutom hamnade jag ännu mer i det när vandringen fortsatte mellan dammarna och jag sprang in i en svanfamilj. Tog extra hänsyn och gick så långt ut till vänster som jag kunde. För att vara snäll. Och för att inte bli påhoppad av en ilsken svan. Vilket jag hört att de kan vara. Särskilt om det finnas ungar som ska skyddas.

Från utkiksplattformen vid Magle våtmark.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag var rätt trött i benen när jag passerade Södra Kringelvägen och satte kurs in mot stan. Nu visste jag att det var nära hem. Och när kyrkan plötsligt dök upp rakt framför mig (om än långt framför) så visste jag att målet var inom räckhåll. För nu såg jag kyrkan annat än som den fluglort den var från andra sidan Finjasjön, och från kyrkan var det bara nerförsbacke till lägenheten.

50 meter senare svängde vägen.

Nu var det visserligen inte någon längre omväg som bjöds. Stigskaparen ville väl bara leda in oss vandringssugna i hembygdsparken också. Inte mig emot. Inte så mycket i alla fall. Om det inte varit så ruskigt nära hem när jag passerade kaféet i parken hade jag gått in och köpt något gott, för att sedan sätta mig och äta det i solen. Och trots att det var så nära hem så övervägde jag att i alla fall köpa mig en kopp kaffe, för det var slut i min termos. Men oavsett hur trevligt det är där, och hur gott kaffet än smakar, så kändes det dyrt med 15 kronor när javan var gratis 500 meter bort.

All in

Dagsnotering för den 16 juli 2019.

Jag har svårt att göra saker lagom mycket. Om jag köper en påse godis så kvittar det hur mycket jag intalar mig att jag bara ska äta några bitar och sedan låta resten av påsen stå. Påsen tar slut. Ofta har jag dessutom köpt såpass mycket att jag mår tjyvens själv efter.

Ofta mår jag faktiskt tjyvens redan medan jag äter, men eftersom det var gott i början fortsätter jag ändå att äta.

Som jag skrev i det inledande inlägget gick jag snabbt från att ta mig an lederna på Hovdala och Prins Bertils stig i Halmstad (i ärlighetens namn var det nog PBS det började med, innan det svällde till Hovdalalederna) till att mitt vandringsprojekt ska omfatta hela Skåneleden. Och eftersom det ändå känns som ett ändligt projekt började jag fundera på vad som sedan ska tas an. Hallandsleden? Kungsleden? Bestige Kebnekaise?

Det kommer ett separat inlägg om I Posta-Nillas spår som var tisdagens uppdrag. Men jag tänkte först reflektera runt dagen. För att ytterligare förtydliga all in-attityden.

När jag gick min korta provrunda under förra veckan var det i jeansshorts och utan packning. Att det skulle bli idrott6sshorts i stället var det ingen tvekan kring, och inte heller kring det faktum att jag behövde en vettig väska. Eftersom jag inte ens hade en dålig ryggsäck utan bara sportbagar behövdes ett inköp göras. Under helgens gång, när barnen hade somnat, satt jag och kollade på lämpliga alternativ. Det skulle inte vara något för dyrt, utan helst landa på 300-400 kronor, ifall nu mitt vandringsintresse skulle falna oväntat fort. Jag hittade också en väska i den prisklassen, som lämpat sig bra för dagsturer.

Men när jag och barnen var inne i affären under måndagen hade de inte den modell jag tittat ut. Så i stället började jag prova vad som fanns. Och vad slutade det då med? Inte en liten lagom väska för dagsturer, utan en rejäl med bra lastutrymme och möjlighet att fästa tält, sovsäck och dylikt. För varför skulle jag lägga några hundralappar nu, och hosta upp en tusenlapp när det blev dags för flerdagsturer? Så jag hostade upp en tusenlapp direkt.

Av de fyra vandringsleder som Hovdala erbjuder, med distanser mellan 20 och 26 kilometer, fanns det en extra lämplig att börja med. Dels för att den var längst (och varför börja med en kortare?), dels för att den passerade 50 meter från min ytterdörr. Efter att ha knatat på i flera timmars tid, och telefonen sa att jag var uppe och nosade på 20 kilometer, hade jag fått blodad tand. Jag kände mig ju rätt pigg. Skulle jag då inte ta ytterligare en etapp under eftermiddagen?

Log inombords (och förmodligen också utåt, men ingen var där för att se det) när jag tänkte på att jag skulle uppdatera på Instagram med ett inlägg om att jag var hemma igen, bara för att en timme senare posta ett nytt med innebörden ”Äsch, lika bra att smida medan järnet är varmt”.

Om jag var tillbaka hemma vid 14, och tog en timmes paus för att äta och vila lite, då skulle jag ju kunna inleda nästa tur klockan 15. Och i god tid hinna klart till 21, för då handlade det ju bara om 20 kilometer…

”Oj vad alla skulle tycka att jag var duktig/inspirerande(/knäpp)! Sedan började det göra ont under fötterna.”

Jag gick säkert i ett par kilometer och gladde mig åt min busighet/galenskap att gå från att inte vandrat långt på länge till att avverka knappt fem mil på en dag. Oj vad alla skulle tycka att jag var duktig/inspirerande(/knäpp)! Sedan började det göra ont under fötterna. Det var inte roligt att inse, men om jag nu hade ett par kilometer kvar hem (vilket visade sig vara fem kilometer), och sedan skulle gå 20 till, ja då hade jag ju bara gått hälften av dagens dos när fötterna började värka. Var det ens rimligt att tänka att jag skulle ta en andra tur också?

Nej, det var givetvis inte rimligt. Men det krävdes att min kropp sa ifrån för att jag skulle inse vad min hjärna borde kunnat räkna ut om den inte var så inställd på att maxa allt.

De 26 kilometer som jag skulle gått blev 28,8 när jag väl tagit trapporna upp till lägenheten på tredje våningen (för varför använda hissen när jag kunde plåga mig lite till?).

Med en kort promenad till affären under kvällen passerades jag tre avverkade mil under dagen. Det var faktiskt skönt att få ut och sträcka på benen en gång till. De första hundratalet meter gick jag visserligen som en skadskjuten kaja, men därefter mjukades de ömma musklerna upp.

Förhoppningen är att jag kan mjuka upp dem också i morgon bitti. För då är ambitionen att jag ska ta mig an en andra Hovdalaetapp. Jag har dock inte beslutat vilken än. Men även om det skulle bli den kortaste väntar förmodligen ändå tre mil in alles eftersom jag hoppas hinna tillbaka till den tårta som den politiske redaktören på tidningen bjuder på när han nu går i pension, och sedan väntar en golfrunda (den första riktiga på många år) under kvällen.

Mina ben kommer inte att tacka mig. Inte i det korta perspektivet i alla fall.

Varför?

En sak har jag lärt mig om mig själv. Jag tycker om att röra på mig. Inte att springa, det kan vara den tråkigaste sysselsättningen som finns, men att annars nöta sig fram är något som passar mig.

För fem år sedan genomförde jag min pojkdröm när jag plågade mig igenom de nio milen på skidor mellan Sälen och Mora. Som uppladdning hade jag bland annat stått och kört stakmaskin på gymmet, mil efter mil.

Att vandra har nästan samma tjusning. Eller rättare sagt, att vandra har en tjusning som skidåkning inte har för mig. Att bara borra ner huvudet och trampa på, men utan risken att man drattar på ändan i en nerförsbacke. Så när en kollega gjorde ett reportage om vandringslederna på Hovdala utanför Hässleholm (läs här och här) blev jag nyfiken.

När jag bodde i Halland gick jag Prins Bertils stig några gånger. Men sedan blev jag sambo, och vi fick två barn, och det fanns inte något utrymme för att genomföra några långvandringar. Tidigare i år tog förhållandet slut. Mitt i all bedrövelse kom det ändå ut något positivt. För även om man inte vill vara utan sina barn någonting så blir det nu så varannan vecka. Och den tiden måste ju fyllas med någonting.

I förra veckan började jag planera vad som skulle hända under min sista semestervecka. För på måndagskvällen skulle barnen lämnas till deras mamma, och sedan hämtar jag dem igen söndag lunch. Alltså fanns det fem heldagar att fylla. En kväll var visserligen redan bokad (golf med svåger och farbror), och en kväll är tanken att det ska bli sushiätande med en av systrarna. Men resten då?

Tja varför inte vandra lite?

Sagt och gjort. Jag provgick en kort runda på Hovdala i förra veckan när barnen var på förskolan (de hade en sådan dag den veckan, resten var lediga med mig). Plockade åt mig en av de fria vandringskartorna, och gick sedan bananas när jag kom hem. För om det är något jag gör, så är det att kasta mig in i saker med hull och hår. Saker och ting ska göras till 125 procent (nej, matematikern i mig vet att det inte finns så många procent).

Så tanken att gå någon runda på Hovdala och kanske Prins Bertils stig växte snabbt till något mycket större. Raskt hamnade jag på Skåneledens hemsida, och då var jag fast. Jag ska gå Skåneleden. Alla de 107 etapperna. Samtliga 1 250 kilometer.

”Nej, det kommer inte att ske i år. Och det kommer inte att bli färdigt nästa år. Det får bli mitt långtidsprojekt.”

Nej, det kommer inte att ske i år. Och det kommer inte att bli färdigt nästa år. Det får bli mitt långtidsprojekt. Men den här sidan är tänkt att fungera som en ständig uppdatering kring hur det går, och vad jag tycker om de olika etapperna. Och vad jag tycker om andra leder, för Skåneleden är ju knappast det enda som går att gå.

Tanken är att göra det hela någorlunda standardiserat, så att det går att jämföra vad jag tycker om de olika sträckorna. Och förhoppningen är ju att kunna bidra med lite bilder och inspiration för andra vandringssugna.

Men det finns faktiskt ytterligare en anledning till att jag började skriva. Vandring är ett sätt för mig att må bättre, men sakta men säkert (eller snabbt och säkert) vill jag ställa om andra delar av mitt liv till ett hållbarare sådant. Det handlar om allt från att ta med egna påsar till affären och att inte köra omotiverade sträckor med bilen, till att aktivt välja närproducerade varor och att i större utsträckning baka mitt egna bröd för att veta vad det innehåller.

Det handlar om att leva ett så klimatsmart liv som möjligt, och att i andra ändan försöka att kompensera för de utsläpp jag ändå gör. Jag kommer återkomma på detta tema i inlägg längre fram.

Följ gärna med mig på min resa. Fysiskt eller i tanken. Det kommer att bli slitsamt för fötterna, och det kommer att innebära en rad omställningar som kommer att gå ut över min bekvämlighet. Men jag har å andra sidan haft det lite väl bekvämt lite väl länge, och inte behövt göra några riktigt svåra val i livet.