Den dag jag har en massa tomater över, då ska jag försöka komma ihåg att jag en gång i tiden skrev ett blogginlägg och hänvisade till någon annans blogginlägg… Foto: Couleur/Pixabay
När jag funderade över hur pass klimatsmart lasagne det skulle gå att göra började jag googla på hur man gör egna krossade tomater. Krossade tomater låter ju faktiskt inte som raketforskning.
Det fina medatt få en idé är att någon annan sannolikt fått samma idé långt tidigare, provat, förfinat, och skrivit om det på nätet. Förmodligen handlar det dessutom om en person som vet vad den sysslar med och inte någon ”visst borde man kunna göra egna krossade tomater”-individ (läs: undertecknad).
Snabbt hamnade jag på matgeek.se (som inte verkar uppdaterats sedan december 2017), och ett fem år gammalt inlägg om vad man kan göra om man har alltför mycket tomater. Här finns inte bara hur man gör egna krossade tomater, utan också recept på tomatsås, länkar till egen tomatpuré och soltorkade tomater, gazpacho och hur man (rostar och) konserverar dem. Gå in och kolla! Jag kände att det började vattnas i munnen bara av att läsa. Då är jag allt annat än en matfantast, och när det handlar om recept backar jag gärna undan när jag känner att det blir för många ingredienser eller moment. Men i det här fallet kändes det helt klart överkomligt.
Tyvärr har jag inget överflöd av tomater att experimentera med (vilket kanske är lika bra eftersom såväl kyl som frys är underdimensionerade sett till mina visioner). När jag flyttade till lägenheten var det inte läge att börja plantera tomater på balkongen. Och när jag och min ex-fru hade hus så hade vi visserligen ett stort grönsaksland, men alla tomatplantor som jag drev upp i skrubben och dog omedelbart bort så fort jag satte ut dem.
Men den dag som jag har en massa tomater (eller har tid att göra egna krossade tomater till lasagnen), då ska jag försöka minnas att jag en gång i tiden skrivit ett blogginlägg med länkar till ett annat blogginlägg. Eller så får jag helt enkelt googla.
Här skulle det ha varit någorlunda klimatsmart lasagne. Om jag bara kommit på att fota den innan jag åt upp den. Foto: Lars-Åke Englund
Nu borde jag ju ha tagit en bild av lasagnen, eller hur? Så att jag hade haft något att illustrera detta inlägg med. Utan att behöva fara med osanna bilder (eller falsk lasagne). Jaja, det var åtminstone inte någon häst som skadades under tillagningen. Det var inte ens någon självdöd häst med i maten.
Om den smakade gott? Jodå, visst gjorde den det. Både när jag lagade den och när vi åt upp resterna som matlåda kvällen därpå. Barnen lämnade knappt något på tallrikarna.
Och klimatmässigt var det nog den bästa lasagne jag någonsin ätit (och lagat). För plattorna var ekologiska, precis som de krossade tomaterna. Även om de båda hade Italien som ursprungsland. Och eftersom det inte fanns någon färs i affären (handlade på en lördag, på en vecka där det visade sig vara dundererbjudande på blandfärsen) fick jag ett infall och köpte Quornfärs. Den var visserligen från Storbritannien, men förhoppningsvis var det mindre klimatpåverkan när den tillverkades och fraktades hit, än det hade varit om det rört sig om animalisk färs.
Jag ska inte låtsas som att jag inte kände mig stolt över de val jag gjorde. Men mycket vill ha mer. Har man sagt A, får man säga B (så får man C vad D E, tack The Real Group, nu fick jag den sången på hjärnan…). Den som gapar efter mycket riskerar att tugga av en så stor bit att den inte går att hantera, så att vederbörande istället sätter i halsen och kommer fram till att det är lika bra att inte ens försöka tugga av något igen eftersom uppgiften är för svår. (Det sista ordstävet kanske inte går exakt precis sådär, men nästan).
Hur mycket bättre hade man kunnat göra den där lasagnen? Och ja, jag använder ett allmänt ”man” och inte ”jag”, för när jag har barnen måste rätterna gå någorlunda fort att fixa. I nuläget får det helt enkelt bli en del halvfabrikat. Men för den som vill göra allt från grunden finns naturligtvis inga gränser.
Köpa ekologiska krossade tomater från Italien? Nog borde det gå att krossa själv? Gärna svenska ekologiska. Varför inte odlade i den egna trädgården?
Köpa ekologiska pastaplattor? Nog har det gjorts egen pasta i detta avlånga land förr? Här verkar vara ett recept som de flesta (till och med jag) skulle klara av att följa. Om jag skaffar en pastamaskin. Men pappa gjorde ju egen ravioli när vi var små, och vad jag vet hade vi ingen pastamaskin gömd i källaren, så kanske går det med kombinationen kavel och tålamod?
Färdig bechamelsås på burk? Skulle inte tro det. Smör, mjöl, mjölk och kryddor. De tre förstnämnda ingredienserna går åtminstone att skaffa fram från närområdet.
Osten som ska strös över? Ja, jag behöver inte ens förklara, eller hur?
Som jag ser det är det krångliga själva färsen. Ska du gå all in klimatbesparare är det knappast kött den är gjord av. Men den ska inte heller vara transporterad från Storbritannien. Kollade runt på lite alternativ, men många av vegovarianterna innehåller ingredienser som skeppats/flugits/lastbilats in över landsgränsen. Kanske ett gäng rivna rotfrukter i stil med det här?
Värt att pröva? Absolut! Men jag vet inte när jag har tiden/orken/energin. Lovar att återkomma med ett inlägg om det blir av. Annars får ni gärna testa åt mig.
(Och om ni inte är alltför långt borta från Hässleholm kan jag tänka mig att provsmaka också, om ni vill ha en second opinion)
Prototyp 2030, KliMat-spelet. Illustration: Tobias Larsson
Min resa mot att göra klimatsmarta val i min vardag är bara vid sin början. Fast jag anstränger mig för att göra så kloka val som möjligt så tycker i alla fall jag att det är svårt att få ut all information som jag skulle vilja ha.
Under torsdagen hade SVT under en kort stund på sin text-tv-startsida en nyhet med rubriken ”Klimataspekt oviktig vid matinköp”. Denna korta notis (text-tv är ju oftast inte mer än ett destillat av nyheten) hänvisade till en ny undersökning gjord av Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Och eftersom jag inte hittade någon mer utförlig variant på artikeln via SVT:s digitala kanaler ställde jag mig och glodde rakt in i hästens mun (nej, det är nog en felanvändning av ordspråket…).
I SLU-nyhetensom ligger till grund för SVT-artikeln konstateras att en undersökning som gjorts visar att 60 procent av de som tillfrågades (enkäten fick 402 svar) tyckte att deras egen kunskap om matens miljö- och klimatpåverkan var begränsad. När de spontant skulle svara kring vad som var den absolut viktigaste faktorn när det gällde val av mat till hushållet, då hamnade miljö/hållbarhet sist av nio alternativ.
En sammanfattning av undersökningen kan ses här, men låt mig göra en egen. Totalt sett, om man räknar ihop alla svarsgrupper (22-35 år, 36-45 år, 46-55 år, 56-64 år, 65- år) får man valen i denna ordning, med det viktigaste först. Procenten är min avläsning av staplarna, och slår lite mot vad det verkligen är (eftersom siffrorna inte skrivits ut). När jag summerar siffrorna blir det nämligen 110 procent, vilket strider mot naturlagarna… Men jag skriver ändå ut siffrorna eftersom det visar en viktning mellan alternativen.
bra kvalitet, 23 %
svenskt, 20 %
billigt, 15 %
närproducerat, 13 %
ekologiskt, 13 %
gott, 12 %
nyttigt/hälsosamt, 9 %
vegetariskt, 3 %
miljö/hållbarhet, 2 %
Det ska dock sägas att det skiljer mycket mellan de olika åldersgrupperna. Låt mig försöka illustrera detta med en tabell. Och även här kommer siffrorna att bli annat än 100 procent. Men de går att jämföra inom åldersgrupper och mellan åldersgrupper ändå.
Totalt
22-35
36-45
46-55
56-64
65+
Bra kvalitet
23
12
18
34
26
28
Svenskt
20
18
18
19
23
24
Billigt
15
12
23
17
11
14
Närproducerat
13
15
2
14
15
16
Ekologiskt
13
18
4
19
9
12
Gott
12
15
16
17
4
10
Nyttigt/hälsosamt
9
10
12
7
10
8
Vegetariskt
3
8
2
0
3
3
Miljö/hållbarhet
2
5
0
2
0
0
Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Tja, till att börja med måste jag fega ur lite och säga att det kanske inte går att dra så många slutsatser alls av varje enskild grupp. Med dryg 400 svarande blir det i snitt runt 80 per grupp. Men hur många som de facto varit i varje grupp framgår inte. Kanske kan det vara det som ligger bakom att de tillfrågade i grupp 36-45 år tycker att billigt är det klart viktigaste, och att närproducerat och ekologiskt hamnar väldigt långt ner på listan. Eller så är det bara så att många i den gruppen är föräldrar med hemmaboende barn, och då får man lite andra prioriteringar. Vilket är synd, och jag återkommer till varför senare i detta inlägg som redan nu är längre än jag tänkte att det skulle bli.
Gruppen 36-45 år sticker ut där de tycker att det viktigaste är att maten är billig, medan faktorer som ekologiskt eller närproducerat är mycket lägre än hos alla andra. Beror det på hemmaboende barn? Eller på ett skevt urval bland de tillfrågade? Foto: Steve Buissinne/Pixabay
Men när det gäller miljö/hållbarhet är det en sorglig läsning i alla grupper. Visst, de unga sticker ut med sina fem procent som trots den låga noteringen är klart högre än övriga gruppers siffra. Men det är ändå det som också hos oss i min målgrupp är det minst viktiga.
Vid nästa frågeställning, hur man på en femgradig skala bedömer sin kunskap inom matens miljö- och klimatpåverkan, är det 40 procent som anger stor eller mycket stor kunskap, medan bara 16 procent hävdar liten eller mycket liten. Resterande 43 procent säger varken eller (och en procent är osäker).
Den avslutande frågan, ”i vilken omfattning skulle du, på ett års sikt, kunna tänka dig att förändra dina val av mat för att minska miljö- och klimatpåverkan”, är den med mest hoppfullt svar. Varannan tillfrågad svarar i stor eller mycket stor utsträckning, 12 procent liten eller mycket liten, och 35 procent varken eller (3 procent osäkra).
Ni kanske undrar om bilden längst upp i detta inlägg? KliMat-spelet? Jo, det är dags att prata om det nu. Och det är här som de där föräldrarna i 36-45-årsspannet kommer in. Eller snarare deras barn.
SLU ska nämligen, tillsammans med Högskolan i Skövde (och finansierat av Västra Götalandsregionen), ta fram ett spel riktad framför allt till gymnasieungdomar, där man ska lära sig om mat och klimatpåverkan på ett roligt vis.
I prototypen driver spelaren ett lantbruk och gör olika val för sin produktion. De val man gör får effekter på maten som produceras, självförsörjningsgrad, matimport, klimatpåverkan, växtnäringshushållning, biologisk mångfald, matsvinn och konsumenternas attityder.
Pressmeddelande, SLU och HS utvecklar spelprototyp om maten, klimatet och miljön
Prototypen ska vara klar nu under hösten och ska testas inom ämnen som naturkunskap, biologi och geografi ”för att utvärdera hur prototypen kan utvecklas till ett skarpt spel”, som SLU Holding skriver i en annan artikel på sin hemsida. Framför allt ska prototypen vända sig till gymnasieelever, men den ska också vända sig till ”alla som arbetar med eller är intresserad av hållbar utveckling”. Kanske att man kan få vara med på ett hörn och testa?
Knäcker den klimatsmarta matkoden? Det finns en efterfrågan kring spel som utbildningsmaterial. Prototyp 2030 som ska komma i höst riktar sig främst till gymnasieelever. Foto: StartupStockPhotos/Pixabay
I min ungdom spelade jag en del av Arlas spel ”Myulk” (släpptes 1998) då man skulle få en igenväxt gård att komma på fötter igen. Och det har ju blivit en del Farming Simulator genom åren. Även om det knappast har lärt mig att backa med släp för det (men i spelets värld är det inte lika kostsamt att backa in i något).
Tanken är att Prototyp 2030 ska utmynna i ett skarpt spel, med (arbets)namnet 2030 KliMat-spelet (2030 hänvisar till FN:s Agende 2030-mål). Men det beräknas inte vara klart förrän 2022. Då ska det finnas en regional (Västra Götaland) och en nationell version. Till den skarpa versionen av spelet ska dessutom ett vetenskapligt råd kopplas.
Det färdigutvecklade spelet ska i kombination med relaterad undervisning medvetandegöra eleverna om de utmaningar samhället står inför, olika mål, målkonflikter samt strategier för att möta dem. Vi vill också att det framtida spelet ska bidra med motivation och lust till ett ökat engagemang hos både ungdomar och konsumenter. Både i deras yrkesval, som konsumenter och framtida roll som beslutsfattare.
MatsWiktorsson, innovationsrådgivare SLU Holding i Skara, i SLU:s artikel.
Var drar man gränsen? Är det skitnödigt att fundera över vilket pappersbruk som tillverkat toarullarna du använder? Foto: Robert Owen-Wahl/Pixabay
Det är lätt att bli fundamentalist i sitt agerande. Att dra saker och ting till sin spets. Eller åtminstone försöka. Efter att ha börjat med att försöka se till att så mycket från kött, mejeri och frukt&grönt är från min geografiska närhet försökte jag steppa upp ytterligare när jag var i affären häromdagen. Men det var inte det lättaste.
Insåg snabbt vad jag redan visste. Att det förmodligen är för få som bryr sig för att företagen ska skylta med var deras produkter är gjorda – om de inte måste.
Landade inne på godisavdelningen. Jag vet, det bästa ur hälsosynpunkt hade varit att hålla sig helt därifrån, men så blev det nu inte. Men att lista ut var snasket var tillverkat… Oftast gick det att lista ut vilket land som saken producerats i. Vid något enstaka tillfälle också vilken stad. Men det kan kanske egentligen kvitta lika eftersom kakaobönorna knappast har odlats ens i närheten av Mariefred…
Blev inget godis. Tänkte att chipsen var lättare att avkoda. Och potatisarna skulle ju högst sannolikt vara svenska. Men bland de enda som jag med säkerhet visste ursprung på redan innan (södra Halland) så hittade jag inga smaker som fick snålvattnet att rinna till. Det fick till slut bli en påse chips producerade i Göteborg. Close enough, liksom.
Bättre blev det inte vid toapappret. Kunde inte hitta något ursprung alls, så fick gå på vad det stod att de olika papperna innehöll. Blev Lambi. Försökte kolla tillverkningsplats här hemifrån vid datorn, men var nästan lika svårt det. Ingenstans på hemsidan gick det att se något. På fliken ”Om Lambi” stod inget. På ”Kontakt” fanns bara ett kontaktformulär. Inte ens en postadress till någon form av huvudkontor. Fick googla vidare till tillverkaren MetsäTissues hemsida för att få svaret. Eller åtminstone typ ett svar. Att Lambi, Serla och Katrin tillverkas i Mariestad (Västergötland), och att Lambi dessutom tillverkas vid de småländska bruken Pauliström och Nyboholm, båda belägna i Vetlanda kommun i Jönköpings län.
Får väl i fortsättningen skriva min handlelista hemma, och sedan sitta och googla varumärken på potentiella inköp på förhand så att jag inte behöver slösa upp hela mobilbatteriet (och barnens tålamod) i affären.
Veckans skörd: en grönsakskasse, honung, ägg, korv och hamburgare. Från Ljungarum, Fjärlöv, Lilla Oberöd och Norra Sandby. Foto: Lars-Åke Englund
Så var det reko-utdelning på Österås igen. Och jag gjorde precis som för två veckor sedan: lejde hemleverans med lillsyrran och hennes man som ändå var där och hämtade sitt. De kom med famnarna fulla. Känns som att jag inom kort får försöka lösa hämtningen själv (i alla fall om jag fortsätter med de här mängderna). Frågan är bara hur eftersom utlämningarna är på veckorna då jag har barnen, och mitt under tiden då vi äter kvällsmat.
För två veckor sedan blev det bara ett fack/flak ägg för min del. Också denna gång inleddes beställningen med ägg (Lilla Oberöd), men sedan kompletterades den med två burkar honung (Fjärlöv), två paket grillkorv, en paket hamburgare (Norra Sandby) – och slutligen också en grönsakskasse (Ljungarum). Det känns riktigt roligt att kunna handla så mycket av lokala producenter. Dels för att kunna gynna dem, dels för att varorna inte behövt transporteras speciellt långt, dels för att det är lättare att få information om vad djuren ätit, hur de hålls, och vad som grönsakerna gödslats med. Dessutom finner jag det mycket klokt att det lokala köttet som levereras styckas och fryses direkt, så att hållbarheten blir därefter.
Eftersom jag är en listornas man: här kommer en sammanfattning av allt som handlades under veckans reko-ring i Hässleholm:
31 flak ägg (930 ägg) från tre leverantörer.
31 vitlökar
18 kg potatis
13 burkar honung av tre sorter (totalt ca 8,9 kg)
12 purjolökar
10 grönsakskassar
9 kg blandade tomater
9 pkt grillkorv
8 pkt hamburgare
4 burkar sylt/marmelad (totalt ca 700 ml)
2 pkt fransyska
2 pkt entrecote
2 knippen mangold
1 pkt alpackafärs
1 grönpepparkorv
1 oxrulle
1 pkt högrev
1 pkt grytbitar
Från vissa leverantörer sålde varorna slut. Till exempel gällde det grönsakerna från Dröblahus Trädgårdar i Ljungarum (där jag själv köpte en grönsakskasse). Samtliga nio kilo tillgängliga tomater blev beställda, och samtliga tio grönsakskassar (innehållande rödlök, purjolök, morötter, rödbetor, polkabetor, mangold, palsternackor, persilja och grönkål).
Mitt problem består nu i följande:
Mitt kylskåp är inte dimensionerat för att ta emot en grönsakspåse. Visst är det en hel del blast i det hela, men dem vill jag låta sitta kvar tills jag gör något med grejerna.
Det mesta är sådant som jag aldrig har hanterat förr, och därför har jag inga standardlösningar för vad jag ska göra med mangold, rödbetor och polkabetor. Grönkålen hade jag kunnat ge till pappa om det varit jul, men känns lite för långt till dess. Så tips och idéer mottages tacksamt!
Nästa söndag är det vandringsdag på Hovdala. Förra året lockades 156 vandrare till premiärupplagan av vandringsdagen. Foto: Lars-Åke Englund
Som vandrare är jag väldigt grön. Dessutom har de tre långrundor som jag tagit mig ut på i år varit utan vandringssällskap. Det har varit jag, min ryggsäck och min mobil (för att fota till bloggen, och filma korta snuttar till instagramflödet). Men om en och en halv vecka blir det högst sannolikt vandring med en hel drös andra personer. Då anordnas nämligen den andra (?) upplagan av Vandringsdagen på Hovdala, arrangerad av Hässleholm Hovdala Vandrarförening (HHVF).
Jag ska villigt erkänna att jag inte kände till att denna dag fanns (vilket bara understryker mina nybörjarkunskaper på området). Min ingång var genom jobbet, då en kollega häromdagen fick till uppdrag att skriva en förhandsartikel (betalvägg) om dagen som infaller nästa söndag, den 8 september.
På årets vandringsdag samarbetar HHVF med Rotary Hässleholm på temat ”Vi går för vatten”. Intäkterna (50 kr/person, står inget om en avgift på HHVF:s egen hemsida men på deras facebook) går till Rotary Doctors och rent vatten i Kenya.
Vid fjolårets premiärvandring (HHVF bildades så sent som 2017, jag är inte medlem än, men det finns en stor chans/risk att jag blir det inom kort) kom det enligt verksamhetsberättelsen inte mindre än 156 vandrare trots att man bara skickat ut inbjudan och marknadsfört via föreningens facebooksida. I år har man marknadsfört mer, bland annat i samband med fotbollsderbyt mellan Hässleholms IF och IFK Hässleholm förra torsdagen då drygt 900 personer fanns på plats.
Det ska finnas något för de flesta under årets vandringsdag. Det blir sträckor från 2,5 till 13 kilometer. HHVF skriver i sin kalender att ”det finns olika teman som yoga, meditation, vandra med hund och ‘vanliga rundor’ som finns på Hovdalaområdet”. Totalt ska det röra sig om 6-10 olika rundor, beroende på hur god uppslutningen blir på vandrare.
Tidigare under kvällen dök det upp ett inlägg på HHVF:s facebook där man konstaterar att Höjdarnas höjdarled, alltså en av de leder jag ännu inte har gått, ingår. I alla fall till viss del.
Längs Höjdarnas Höjdarled bjuds du på vackra utsikter från åsarna i öst. Sven-Gunnar och Roger är vandringsledare för alla som är sugna på en liten utmaning. Vandringen börjar vid den gamla hantverksbyn Broslätt och fortsätter vidare förbi Hammarmölledamm, Brönnestadsån, Posta-Nillas stuga, Bergrummet och vindskyddet på Göingeåsen samt ett antal vackra vyer innan du kommer tillbaka till slottet. Vandringen är ca 13 km och en verklig pulshöjare.
HHVF:s facebook, inlägg från 21-tiden, tisdag 27/8 2019.
Efter att ha jämfört beskrivningen med Hovdalakartan tror jag mig veta att det rör sig om den östra delen av Höjdarnas höjdarled. Och då är frågan om jag inte ger mig på den västra delen också efter avslutad vandring. Eftersom leden i sin fulla sträckning ska vara 22 kilometer bör ju andra halvan vara nio. Kanske går det att få med sig någon ytterligare på en eftermiddagsfortsättning?
Hur som helst så startar samtliga vandringar från borggården på Hovdala slott klockan 9:30 på morgonen. Sluttid är satt till 14:30. Men, tja, vid en fortsättning på Höjdarnas västra så lär det ju snarare bli framåt seneftermiddag som fötterna får vila.
Om du larmar via appen får SOS automatiskt koordinaterna till var du befinner dig. Foto: SOS Alarm/Pressbild
När jag gick min andra Hovdalaled lyckades jag trampa snett på en fårstig en och en halv kilometer från Hovdala slott. Jag bet ihop och beslutade mig för att det inte var någon fara och att jag nog bara var en fjomp. Men när jag låg i gräset och kände efter om jag var allvarligt skadad eller ej så reflekterade jag över riskerna att vandra själv.
Om du går och skadar dig, och gör det ordentligt, är risken att du inte lyckas ta dig från platsen själv. Och är du ute på en för dig okänd led är det stor risk att du inte heller kan uppge position för var du befinner dig.
Det problemet är nu löst. Men SOS Alarms nya app skickas nämligen dina koordinater automatiskt till larmoperatören, så länge du ringer genom appen. Dessutom kan du via den ta emot information om olyckor som sker i närheten, samt ta emot VMA (viktigt meddelande till allmänheten) för det område där du befinner dig.
Baconet på bilden har inget med baconet i artikeln att göra. Sannolikt har baconet på bilden (eller grisen som blev bacon) aldrig varit i Sverige. Foto: Alisia och Chris Alpinger/Pixabay
Ja, nu hade jag ju aldrig någon kampanj vid namn ”bring back bacon”. Och frågan är väl om den någonsin tillverkats fullt ut i Sverige av någon av de stora aktörerna. Inte heller sjösatte jag en enmannabaconbojkott. Det behövdes aldrig.
I mitt inlägg ”Ljuset i bacontunneln” hade jag med en länk om att Ica skulle flytta sin slutproduktion av sitt bacon från Nederländerna till utanför Halmstad (eller från Holland till Halland, om jag får återanvända en rubrik (men omkastat) från när fotbollsmålvakten Karl-Johan Johnsson lämnade Halmstads BK för NEC Nijmegen under tiden då jag jobbade på Laholms Tidning – men nu handlar ju detta inte om fotboll utan om bacon, så det långa utlägget kan egentligen kvitta. Jag får helt enkelt be om ursäkt för att jag fick er att tänka på fotboll i stället. Karl-Johan spelar förresten sedan kort tid tillbaka i FC Köpenhamn i stället. Men det har heller inte något med bacon att göra).
Hur som helst: Jag hade en länk om att Icas bacon skulle flytta sin slutproduktion till Halland, och att detta skulle ske från och med hösten 2019. Men bortsett från själva nyheten som presenterades i Land Lantbruk, faktiskt på dagen ett år från i dag, hittade jag bara en artikel om det i Hallandsposten, skriven tre dagar senare. Så jag skickade för säkerhets skull ett mejl till ansvariga:
Läste en artikel för snart ett år sedan om att ni skulle bygga ut verksamheten, nyanställa ett 20-tal, och sedan ta hand om slutledet av produktionen av Icas bacon i Halmstad istället för att det skeppades till Nederländerna. Allt skulle stå klart hösten 2019. Så jag undrar bara hur det går? Är detta fortfarande planen, och när är i så fall tidsplanen att första rakt igenom svenskproducerade bacon kan finnas i handeln?
Lars-Åke Englund, i mejl till Charkuterifabriken, den 14 augusti 2019
Och nu i morse kom svaret:
Hej Lars-Åke,
Detta stämmer. Vi är så gott som klara med utbyggnaden av fabriken och kommer påbörja produktionen under de nästkommande veckorna. Vi räknar med att de första paketet kommer att finnas ute i butik måndag v. 37.
Med vänliga hälsningar, Fanny Johansson Charkuterifabriken Sverige AB
Svar mottaget 21 augusti 07:43
Nu är det onsdag vecka 34. Alltså är det bara 19 dagar kvar till baconet beräknas finnas ute i handeln. Så jag får försöka klara mig utan fläskpannkaka i ett par, tre veckor till. Det ska nog gå.
Prins Bertils stig inleds vid Halmstads slott och avslutas vid Möllegård. Lördagens vandring var den tredje eller fjärde gången jag gick hela leden i sin helhet, men den första på flera år. Foto: Lars-Åke Englund
Fakta
vad: Prins Bertils stig var: Halmstad kommun. Från Halmstads slott via Grötvik och Tylösand till Möllegård. längd: 18 kilometer terräng: mestadels lättvandrade breda vidgjorda singelvägar. Inte heller mycket kuperat. Ett fåtal passager som inte är handikappanpassade, annars kan vem som helst gå var som helst.
om leden:”Prins Bertils stig bjuder på en härlig upplevelse av natur och kultur längs den 18 km långa kustled som börjar vid Halmstads slott och slutar i Möllegård. Stigen är avsedd för unga och gamla, för vandrare och joggare, för rullstolsburna, barnvagnar och hundar. Vi har lagt stor vikt vid framkomlighet för rörelsehindrade. Dock är hela stigen inte tillgänglighetsanpassad på grund av bergsknallar. Toaletter finns på ett flertal platser utmed leden.” (Halmstad kommun)
Intryck
Positivt
Välskött och lättpromenerat hela vägen. Först knixet på stigen kommer efter åtta kilometer, då en sten går över leden.
Kilometermarkeringar under åtminstone första milen räknat från slottet. Dock var det förr markeringar med antal kilometer, nu stod endast ”KM” vilket gör att man lätt tappar räkningen.
Enligt förhandsinformation ska det finnas bänkar att sitta på eller luta sig mot var 300:e meter, och det stämmer nog. Sittplatserna är dessutom välgjorda.
Grillplatser finns vid ett flertal ställen utmed vägen, och fika att köpa finns (åtminstone sommartid) att köpa på många platser som passeras.
Toaletter (torrdass) med jämna mellanrum längs leden. Rymliga, ljusa och snygga (för att vara torrdass) inuti.
Leden följer havet från slottet till Tylösand, och för den badsugne finns det gott om möjligheter att bada. Både i havet, och vid simstadion/brottet som dyker upp i höjd med trekilometersmarkeringen.
En led för alla. Stora delar av leden går det att cykla (vilket man får), ta med barnvagn eller rullstol.
Under den första milen från slottet och västerut finns varje kilometer utmärkt. Däremot står inte hur många kilometer man gått, vilket skyltarna visade förr. Foto: Lars-Åke Englund
Negativt
En led för alla. Vilket gör att det kan bli trångt med alla cyklister som kör där. Hörlurar rekommenderas inte medan du går, och om du tvungen ändå ska ha det bör du gå långt ut på ena sidan och förbereda dig på att de kommer bli omsvischad titt som tätt.
Efter Tylösand passeras vissa hål på golfbanan. En kort stund är man till och med och går mellan hålen. Tänk på detta, för få golfare tycker om att någon går och pratar högt precis när denne ska slå till sin boll. Dessutom gäller det att vara observant för sin egen säkerhet för att inte bli träffad av förlupna bollar.
Leden är öppen för alla, också cyklisterna. Och många cyklister använder också leden, vilket bitvis gör det trångt. Foto: Lars-Åke Englund
Min vandring
datum: 20 juli 2019 tid: 11:15-15:20 (4 h, 5 min) + 16:10-17:35 (1 h, 25 min) distans: 19,3 kilometer + 7,1 kilometer väder: halvklart till molnigt, bitvis lite regnstänk, svag vind, 21-25 °C
När det gällde lederna som jag gick på Hovdala var det helt outforskad terräng för mig. Men Prins Bertils stig är raka motsatsen. Eftersom farmor bodde i höjd med sexkilometersskylten gick jag och mina syskon en del på stigen när vi var yngre. Någon gång följdes vägen de tre kilometerna in till Simstadion Brottet, men desto oftare gick vi västerut. Så jag har gått delar av PBS många gånger, och leden i sin helhet vid ett par eller tre tillfällen. Därmed visste jag mer eller mindre exakt vad som väntade.
Det ska direkt sägas att jag är jävig. Halmstad är min favoritstad. Åtskilliga somrar har spenderats här, jag håller en tumme för stadens en gång så stolta fotbollslag, och jag bodde dessutom några år av mitt liv här. När det dessutom är en varm och solig lördag i semestertider, då är stämningen generellt sett bra bland dem du möter.
Förra gången jag gick hela leden var dock för knappt ett decennium sedan, och då höll man fortfarande på att smälla upp flerfamiljshusen på Söderkaj. Det gjorde i sin tur att leden inledningsvis bara följde kajen en liten bit, för att sedan svänga in på baksidan av en byggarbetsplats. Nu, när jag var beredd att svänga, visade det sig att det bara var att fortsätta rakt fram. Vilket gav ett lyft av leden jämfört med tidigare.
Som jag skrev under ”Intryck” är leden för alla, på gott och ont. Till det senare hör att det är mycket folk i rörelse. Du möter cyklister och löpare, och blir omkörd/-sprungen av dem. För flera av dem är slutmålet för dagen Tylösand, med bad och underhållning. Andra är fullt nöjda med strandhäng längs någon av sandstränderna, eller har satt in siktet på Brottet där det dagen till ära hölls någon form av bilträff. På grund av den flitiga trafikeringen av stigen kan jag inte rekommendera någon form av hörlurar. Gå och lyssna till naturen, så slipper du såväl bli påcyklad som att få hjärtsnörp när du susas om av cyklar i bredd.
Tidigt på rundan blev jag omcyklad av ett gäng tjejer där en hade ballonger på pakethållaren. Blev ombedd att ta en bild av dem, och gjorde det innan jag gick vidare och de travade ner mot havet. Senare under promenaden körde de om mig igen, bara för att stanna så att jag passerade dem när de pausade, och så blev jag omkörd igen. Antar att de nådde fram till Tylösand och underhållningen där innan jag passerade dem igen. Senare, när jag passerat någon form av cykelfest med utsikt över Tylön, kom cykelfestens deltagare rullande förbi på den grusiga snirklande stigen. Ett tag tog jag faktiskt ett kliv åt sidan och släppte förbi några av gängen, för att minska risken för liv och hälsa.
När jag närmade mig Tylösand blev jag omcyklad av en stor mängd festsugna ungdomar. Tog det med ro och klev ut på en sten i sidan. Foto: Lars-Åke Englund
Från slottet och ut till Tylösand är det mer eller mindre 14 kilometers promenad med underbara vyer. Du går hela tiden med stranden till vänster. Stundtals är det sanddyner mellan dig och havet, men det är bara att ta några skutt upp på dessa för att se Kattegatt. För en person som gillar att befinna sig vid havet (betydligt mer än att befinna sig i det) är dessa inledande 14 kilometer underbara. Särskilt en dag som den jag vandrade när solen skiner utan att steka sönder totalt. För den som gillar att befinna sig i havet är det orimligt bra möjligheter att ta ett uppfriskande dopp längs vägen.
Stigen byter karaktär när du passerat Tylösand. I mitt fall accentuerades passagen ytterligare av att folkmassorna slutade gå åt samma håll som mig och i stället gick emot mig. Men direkt efter Tylösands berömda strand blir det först asfaltsväg, för att sedan vända in på skogsvägar. Detta är alltså efter att man vänt inåt landet, med riktning Möllegård och den hägrande italienska glassen på slutdestinationen. Hittade dock lite röda vinbär att kalasa på längs vägen, så jag behövde inte svälta.
På din väg passerar du Tylösands camping (var observant med vägmarkeringarna, var otydligt på ett par ställen), och därefter kommer du in på golfbanan. För den som inte är van att röra sig på golfbanor är det läge att vara observant på ett antal saker. Håll koll på de golfare som är i farten. En del golfare är av ett kinkigt släkte som inte tycker om att man går nära inpå samtidigt som det är dags för dem att slå/putta. Och nästan ingen golfare tycker om personer som går i närheten och pratar högt. På ett ställe är det dessutom läge att se upp, för sin egen säkerhet. Då går nämligen stigen precis förbi bakkanten på en green. Så ett för långt inspel riskerar att hamna på vägen.
Stigen passerar över Tylösands golfbana. Iakttag försiktighet och håll nere tonen. Foto: Lars-Åke Englund
Att det var några år sedan jag senast gick stigen märktes inte bara på inledningen längs Söderkaj. Detsamma gällde de avslutande kilometerna. En överväxt skylt förkunnade att stigen ändrats på grund av markägarens önskemål, och då fick man helt enkelt ta en annan väg. Som dock var lika fin som jag minns den gamla.
Här gick jag tydligen förra gången jag tog mig an Prins Bertils stig. Skylten har nog suttit där i några år, och frågan är om någon hade tagit fel väg om den tagits bort. Foto: Lars-Åke Englund
Riktigt så fin var dock inte min gångstil vid det här laget. Jag hade fått gruvligt ont under högerfoten, och jag haltade betänkligt. Strax efter Tylösand hade jag passerat ett par tjejer på vandring då jag höll en gnutta högre tempo. Fasade för att de skulle hinna ikapp mig igen. Vet egentligen inte riktigt varför, kanske för att de skulle tycka synd om mig, alternativt tycka att jag satt av i ett för högt tempo.
Jag lyckades ta mig till Möllegård och fick ställa mig i den ruskigt långa kön för att få köpa två ohemult dyra kulor italiensk glass. Men glassen var god, och jag var värd den efter ansträngningen.
Belöningen. Två kulor italiensk glass hos Riccardos på Möllegård. Foto: Lars-Åke Englund
Sedan kommer vi till problemet med Möllegård. Det ligger rätt så off. För den som inte har en väntande bil på platsen väntar ett par kilometers ytterligare promenad för att ta sig till närmsta busshållplats. Eftersom jag visste det masserade jag in ordentligt med tigerbalsam i den onda foten innan jag gick vidare. Kunde inte bestämma mig för om jag skulle gå till busshållplatsen, eller ta apostlahästarna in till stan – och då den betydligt rakare vägen än Prins Bertils stig.
Det blev det senare. Ute på Gamla Tylösandsvägen svängde jag vänster och följde den genom Söndrum – med en avstickare till kyrkogården och famors och farfars grav – innan den möter upp Nya Tylösandsvägen strax efter Halmstad Äventyrsland. I höjd med Alet (Alehallen, Alevallen, Aleskogen och Apgänget) började fötterna göra ont igen.
Men då var det ju så dags att börja tänka på att ta bussen.
När vi var mindre och åkte med familjen till Halmstad blev det en sport bland oss fyra syskon att rabbla ”Alet, Alehallen, Alevallen, Aleskogen, Apgänget” snabbast när man fick minsta glimt av Alehallen/-vallen. Att vi inte fortsatt med denna tävling beror nog enbart på att vi så sällan sitter i samma bil på väg till Halmstad nuförtiden. Foto: Lars-Åke Englund
Det var riktigt härligt att komma tillbaka till bilen, ta av sig skorna och bara koppla av. Eftersom jag ändå kört upp till Halmstad var tanken att stanna där några timmar till, så snabbt och lätt bytte jag om till jeansshorts och t-shirt, tog flipflops på fötterna, och vandrade in till Gustafs Korvbar [Kååvbaah] för lite välförtjänta köttbullar. Sedan vidare till Rotundan där det blev en kladdkakebit, samt fyra koppar kaffe. Och så ytterligare lite promenerande längsmed Nissan, till tidigare konkurrenten (när jag var på Laholms Tidning) Hallandspostens nya kontor i gamla Tropikcentrums lokaler, och lite båttittande längs kajen.
Rotundan i Norre Katts park. Väl värt ett stopp. Och nej, jag vet inte varför det var en dansk flagga i kladdkakan. Det var danska flaggor i alla kakor denna dag. Foto: Lars-Åke Englund
Allt som allt blev det faktiskt fem kilometer vandrat i flipflops innan jag satt i bilen igen. Och då hade jag ju redan promenerat 26,4 i betydligt mer marschvänliga skor…
Och eftersom jag var tvungen att ta mig tillbaka till slottet, och sedan stannade några timmar till så blev det också några bilder till…
Den svenska flaggan förkunnar att köttråvaran är svensk, men eftersom Scan använder sig av ett packeri i Polen får man inte använda sig av ”Från Sverige”-märkningen. Foto: Lars-Åke Englund
En stor svensk flagga vajar överst till vänster på det lilla paketet. Den låter meddela att dessa bacontärningar minsann är gjorda på svenska grisar som bökat i den svenska myllan, bott i svenska svinstior och aldrig tagit minsta lilla weekendresa till Grisbukten med avfärd i svinottan.
Men skenet bedrar. Den som läser vidare på baksidan av förpackningen får visserligen informationen att grisen är uppfödd, slaktad och styckad i Sverige. Men sedan har den skivats och paketerats i Polen. På en ort med det för ändamålet lämpliga namnet Swinoujscie, lokaliserad i den nordvästra hörnan av landet.
Jag upptäckte detta faktum för en månad sedan eller två när jag stod i kyldisken på Maxi. Det fanns två varianter av svenska bacontärningar. Den ena (Scans) kördes till Polen för att packas. Den andra (Icas) kördes till Nederländerna. Där stod jag och fattade ingenting. Hur kunde det för det första vara mer lönsamt att köra en jädra massa slaktade grisar tur och retur till Polen/Nederländerna i stället för att ta hand om baconet på hemmaplan? Och hur mycket utsläpp för då dessa skivor och tärningar med sig när de får åka utomlands?
Det irriterade mig, men ändå har jag fortsatt att köpa bacontärningar. För de är väldigt praktiska i fläskpannkakan som körs i stekjärnet. Även om jag tänkt tanken att tärna upp fläsket själv så är det helt enkelt skönt med några genvägar i matlagningen när barnen ena stunden klänger mig i benen, för att i nästa busa och leka tills leken går överstyr och någon blir ledsen.
Vid senaste tillagningen i slutet av förra veckan tänkte jag på hur jag skulle formulera detta inlägg. Skulle jag ta fram stora köttyxan och mana till baconbojkott? Ordet låg fint i munnen, och det fläsksmakande snålvattnet rann till. Men först ville jag ha bättre med kött på benen innan jag slaktade. Så jag googlade, och blev mycket glatt överraskad.
Det finns nämligen ett ljus i bacontunneln, och det är inte ett polskt/nederländskt tåg. Om allt går enligt plan så ska det svenska baconet nämligen bli svenskt genom hela kedjan redan nästa månad. Åtminstone en del av det. För nästan exakt ett år sedan (21 augusti för att vara exakt) avslöjade nämligen Land Lantbruk att Ica flyttar hem sistaledet i sin produktion till Sverige. Genom ett samarbete med Charkuterifabriken Sverige (tidigare Nordströms) i Halmstad kommer saltning, rökning och förpackning nu ske inom de blågula landsgränserna. Charkuterifabriken skulle bygga ut anläggningen och anställa 20-talet personer. Allt skulle vara klart till hösten 2019.
Dock får jag brasklappa något. För jag har faktiskt inte kunnat hitta mer information om det hela än Lands artikel den 21 augusti, och Hallandspostens tre dagar senare där de konstaterade att 20 personer skulle anställas och 80 ton bacon skivas, saltas och packas varje vecka. Men förhoppningsvis har de inte stekt idén på vägen.
Den smala stigen 