Du har kanske hört talas om femsekundersregeln när det gäller mat? Den som rör föreställningen att om man tar upp mat som tappats på golvet inom fem sekunder så har det inte kommit något smuts på den. (Tydligen ska den stämma, om man litar på dessa brittiska forskare)

Jag försöker i stället att lansera tiosekundersregeln. Den går kort och gott ut på följande scenario: Du står i butiken och ska handla något livsmedel. Från det att du tar upp varan har du tio sekunder på dig (fast egentligen hade det räckt med fem sekunder för denna regel också). Har du inte på dessa tio sekunder uttryckligen sett en märkning om att varan är från Sverige, då kommer du inte heller att hitta någon sådan märkning.

Och då lägger du tillbaka den i hyllan (om det nu inte är så att du letar efter något som (för tillfället) inte är i produktion i Sverige).

De som marknadsför produkter med svenska råvaror marknadsför ofta detta hårt. Det är svenska flaggor, anmärkningar om att köttet/mjölken/gurkorna är från Sverige.

Och sedan finns det många som vill göra sken av att de är svenska.
Jag tänker på till exempel…

• importhonung som till namnet självklart inte är en svensk produkt, men som ofta marknadsförs i blågula färger.
• kött som när man läser innehållsdeklarationen är från Danmark eller Irland, men som kan vara märkt med ett företagsnamn som låter väldigt svenskt (gärna med ”gård” i namnet, i kombination med ett svenskt namn, gärna innehållande å, ä eller ö – jo, på det viset kom jag hem med irländskt kött en gång, och insåg först blundern när det skulle tillagas).
• färdigrätter med företagsnamn som klingar fäbod och ursvenskt, men där köttet hämtas från runtom i Europa där råvaran (oftast) kommer från det djur som påstås (om man inte kommit över ett stort lager av gamla hästar…).

Tanken var att detta inlägg skulle bli snabbskrivet. Inte så att inlägget i sig kvalificerat sig att passa under tiosekundersregeln. Men så började jag kolla i mitt kylskåp, letade på livsmedelsverkets hemsida, blev jobbig konsument som började mejla frågor… Ja, och så tog det lite mer tid än jag tänkt – men oj så mycket spännande det finns att lära sig! Har du lite tid över kan du själv slänga ett öga på Regler om livsmedelsinformation och märkning (Livsmedelsverket), Vad betyder märkningen (KF Stockholm) eller Märkning av kött (Svenskt kött). Har du ännu mer tid kan du plugga in vilka anläggningar som hanterat råvaran (eller i alla fall kolla i ovalen på förpackningen och jämföra med relevant lista från Livsmedelsverket. På det viset kan jag se att den mjölk som jag har i kylen som i ovalen är märkt ”SE 1078 EG” är processad på Malmö mejeri.

Vilket för mig in på just denna mjölk. Som var en av produkterna jag mejlade företag om, i detta fallet Skånemejerier.

Till att börja med: jag vet att märkningarna Mjölk från Sverige och Svensk mjölk är frivilliga märkningar, och att det sannolikt kostar pengar att få ha märket. Vilket kanske gör att man väljer bort det, trots att man enbart har mjölk från Sverige i sina produkter. Och för tillfället verkar det som att Åsens mjölk är den enda av Skånemejeriers produkter som jag har i min kyl. Men en snabb googling gör gällande att en lång rad av deras övriga produkter har märkningen Svensk mjölk. Så varför har inte Åsens skånska lantmjölk det?

Skånemejeriers logga finns på tre av förpackningens fyra sidor, företagsnamnet nämns dessutom ytterligare sex gånger, samtidigt som hemsideadressen går att läsa på tre platser. Och som bild på förpackningen har man kor på Söderåsen. Dessutom heter den ”Åsens skånska lantmjölk” (min understrykning) och i en text går det att läsa att

”vi på Skånemejerier värnar om de skånska mjölkbönderna och öppna böljande landskap där korna får beta fritt”

Observera att man värnar om båda sakerna, men att det inte rent meningsbyggnadsmässigt innebär att man därför har tagit mjölken från Skåne.

Tycker kanske Skånemejerier att de med all önskvärd tydlighet har gjort klart för sina konsumenter att den här mjölken minsann inte bara är svensk utan till och med skånsk? Kanske. Men jag förstår det ändå inte. Och inväntar svar från Skånemejerier.

Det andra jag reagerade på i kylen var Felix äppelmos. Jag är nämligen en storkonsument av äppelmos (på havregrynsgröten, helst med kanel och en skvätt mjölk). Och eftersom Felix smörgåsgurka som stod bredvid hade en Sverigemärkning blev jag fundersam över varifrån äpplena kom.

”Äpplena är varsamt plockade hos odlare på Österlen och i nordöstra Skåne, men kompletteras undantagsvis med råvara från norra Europa. Det traditionella receptet tillagas sedan i hjärtat av Skåne på gamla svenska äppelsporter som Ingrid Marie och Aroma.”

Vidare går det strax nedanför att läsa att moset är tillagat i Tollarp (det vill säga utanför Kristianstad) och att konsumentkontakten hänvisas till Eslöv.

Så givetvis var jag tvungen att mejla och fråga om hur stor del av äpplena som undantagsvis hamnar i Felix äppelmos. Är det ett äpple här och där? Är det när de svenska äpplena plötsligt tar slut och konsumenterna skriker efter mos? Eller är det så att en viss del av moset alltid innehåller ”råvara från norra Europa” (vad som nu exakt menas med det. Danmark? Tyskland? Polen? Strax norr om Moskva?). Skulle det handla om det sista scenariot så är det ju inte undantagsvis utan regelmässigt, hur låg procent utländska äpplen det än gäller. Jag inväntar svar med spänning.