Tidigare i år hade vi på Norra Skåne ett läsarkafé som behandlade Hässleholms centrum. Jag själv stod och liverapporterade från tältmötet på stortorget, och publicerade 27 000 tecken på drygt två timmar. Tror aldrig att jag skrivit så snabbt under så lång tid tidigare.

Hur som helst, i förarbetet kring läsarkaféet ville vi bland annat belysa situationen på Järnvägsgatan, som för en tid sedan enkelriktades för privattrafik. Den enkelriktningen har delat befolkningen. Vissa tycker att allt borde rivas upp, andra att en del borde göras om, somliga att det är bra som det är. Det finns till och med någon enstaka som tycker att man ska gå ännu längre.

I en av förhandsartiklarna pratade jag med Vidar Albinsson som (bland annat) är kommunens folkhälsostrateg. Förutom att prata om Järnvägsgatan konstaterade han att en alltför stor del av de resor som görs med bil är onödigt korta.

De flesta biltransporter är ganska onödiga. Hälften är faktiskt på sträckor under fem kilometer. Dels är det onödiga resor med bil, dels blir utsläppen högre i snitt när inte motorn hinner komma upp i arbetstemperatur, säger han.

Vidar Albinsson till Norra Skåne, 190617 (betalvägg)

En annan sak som han sa men som jag inte citerade är att många kör bil mellan centrum och Garnisonen, vilket är onödigt. Dels eftersom sträckan är kort, dels eftersom det finns bra cykelväg dit.

Jag satt och hummade med, man vill ju ogärna färga intervjuobjektets tankar. Ska ju inte vara mer än en frågeställare och en förmedlare av hans svar. Men nog skämdes jag i min egen uselhet. För inte nog med att jag tog (tar) bilen mellan centrum och Norra Skåne-huset (vilket är en sträcka som med tanke på vägnätet och enkelriktningar tar lika lång tid att cykla), så är det ju dessutom så att jag varannan vecka kör från centrum ut till Garnisonen.

Nu är visserligen det senare inte främst ett bevis på min lathet, utan ett (någorlunda) nödvändigt ont eftersom jag bor i centrum och barnen går på förskola på Garnisonen. Att ta buss eller cykel dit morgon och eftermiddag är inte tillräckligt tidseffektivt. Så varannan vecka är det bil som gäller.

Men så finns det ju en varannan vecka mellan varannanveckorna.

När jag flyttade till Hässleholm åkte cykeln med i det sista lasset med släpet. Jag hade visserligen inte överanvänt cykeln tidigare, men direkt efter flytten blev det än sämre. För någon gång mellan när cykeln dumpades i ett cykelställ utanför porten på kvällen och när jag morgonen efter hade tänkt rulla ner den i cykelkällaren, ja då hade den vält(s). När jag reste den upp såg jag att det var dåligt med luft i däcken (vilket inte berodde på vältningen), och att framhjulet blivit skevt (vilket med större sannolikhet hade sin förklaring i cykelns vilda natt).

Ändå tog det drygt två månader av ”cykeln står i cykelförrådet med skevt framhjul, jag borde göra något åt det”, tills jag verkligen gjorde något åt det. Och i dag hämtade jag den hos cykelreparatören. Med ett i stort sett rakt framhjul, och en generell översyn gjord.

Så nu finns det inga fler ursäkter. Jo, det är klart, jag kan skylla på regn och rusk, att jag ska köra och storhandla direkt efter jobbet, och på min obotliga lathet. Men det är liksom ingen ursäkt som inte smulas sönder genom att någon lägger huvudet en aning på sned och höjer ett ifrågasättande ögonbryn.

Nu börjar jag cykla till jobbet.

Eller nu och nu, i morgon fungerar det inte. Och i helgen börjar jag så ruskigt tidigt. Och sedan har jag barnen hela nästa vecka. Men snart så.

Om ingen välter min stackars cykel igen.