Halmstad: Prins Bertils stig, 18 km

Prins Bertils stig inleds vid Halmstads slott och avslutas vid Möllegård. Lördagens vandring var den tredje eller fjärde gången jag gick hela leden i sin helhet, men den första på flera år.
Foto: Lars-Åke Englund

Fakta

vad: Prins Bertils stig
var: Halmstad kommun. Från Halmstads slott via Grötvik och Tylösand till Möllegård.
längd: 18 kilometer
terräng: mestadels lättvandrade breda vidgjorda singelvägar. Inte heller mycket kuperat. Ett fåtal passager som inte är handikappanpassade, annars kan vem som helst gå var som helst.

om leden: ”Prins Bertils stig bjuder på en härlig upplevelse av natur och kultur längs den 18 km långa kustled som börjar vid Halmstads slott och slutar i Möllegård. Stigen är avsedd för unga och gamla, för vandrare och joggare, för rullstolsburna, barnvagnar och hundar. Vi har lagt stor vikt vid framkomlighet för rörelsehindrade. Dock är hela stigen inte tillgänglighetsanpassad på grund av bergsknallar. Toaletter finns på ett flertal platser utmed leden.” (Halmstad kommun)

Intryck

Positivt

  • Välskött och lättpromenerat hela vägen. Först knixet på stigen kommer efter åtta kilometer, då en sten går över leden.
  • Kilometermarkeringar under åtminstone första milen räknat från slottet. Dock var det förr markeringar med antal kilometer, nu stod endast ”KM” vilket gör att man lätt tappar räkningen.
  • Enligt förhandsinformation ska det finnas bänkar att sitta på eller luta sig mot var 300:e meter, och det stämmer nog. Sittplatserna är dessutom välgjorda.
  • Grillplatser finns vid ett flertal ställen utmed vägen, och fika att köpa finns (åtminstone sommartid) att köpa på många platser som passeras.
  • Toaletter (torrdass) med jämna mellanrum längs leden. Rymliga, ljusa och snygga (för att vara torrdass) inuti.
  • Leden följer havet från slottet till Tylösand, och för den badsugne finns det gott om möjligheter att bada. Både i havet, och vid simstadion/brottet som dyker upp i höjd med trekilometersmarkeringen.
  • En led för alla. Stora delar av leden går det att cykla (vilket man får), ta med barnvagn eller rullstol.
Under den första milen från slottet och västerut finns varje kilometer utmärkt. Däremot står inte hur många kilometer man gått, vilket skyltarna visade förr.
Foto: Lars-Åke Englund

Negativt

  • En led för alla. Vilket gör att det kan bli trångt med alla cyklister som kör där. Hörlurar rekommenderas inte medan du går, och om du tvungen ändå ska ha det bör du gå långt ut på ena sidan och förbereda dig på att de kommer bli omsvischad titt som tätt.
  • Efter Tylösand passeras vissa hål på golfbanan. En kort stund är man till och med och går mellan hålen. Tänk på detta, för få golfare tycker om att någon går och pratar högt precis när denne ska slå till sin boll. Dessutom gäller det att vara observant för sin egen säkerhet för att inte bli träffad av förlupna bollar.
Leden är öppen för alla, också cyklisterna. Och många cyklister använder också leden, vilket bitvis gör det trångt.
Foto: Lars-Åke Englund

Min vandring

datum: 20 juli 2019
tid: 11:15-15:20 (4 h, 5 min) + 16:10-17:35 (1 h, 25 min)
distans: 19,3 kilometer + 7,1 kilometer
väder: halvklart till molnigt, bitvis lite regnstänk, svag vind, 21-25 °C

När det gällde lederna som jag gick på Hovdala var det helt outforskad terräng för mig. Men Prins Bertils stig är raka motsatsen. Eftersom farmor bodde i höjd med sexkilometersskylten gick jag och mina syskon en del på stigen när vi var yngre. Någon gång följdes vägen de tre kilometerna in till Simstadion Brottet, men desto oftare gick vi västerut. Så jag har gått delar av PBS många gånger, och leden i sin helhet vid ett par eller tre tillfällen. Därmed visste jag mer eller mindre exakt vad som väntade.

Det ska direkt sägas att jag är jävig. Halmstad är min favoritstad. Åtskilliga somrar har spenderats här, jag håller en tumme för stadens en gång så stolta fotbollslag, och jag bodde dessutom några år av mitt liv här. När det dessutom är en varm och solig lördag i semestertider, då är stämningen generellt sett bra bland dem du möter.

Förra gången jag gick hela leden var dock för knappt ett decennium sedan, och då höll man fortfarande på att smälla upp flerfamiljshusen på Söderkaj. Det gjorde i sin tur att leden inledningsvis bara följde kajen en liten bit, för att sedan svänga in på baksidan av en byggarbetsplats. Nu, när jag var beredd att svänga, visade det sig att det bara var att fortsätta rakt fram. Vilket gav ett lyft av leden jämfört med tidigare.

Som jag skrev under ”Intryck” är leden för alla, på gott och ont. Till det senare hör att det är mycket folk i rörelse. Du möter cyklister och löpare, och blir omkörd/-sprungen av dem. För flera av dem är slutmålet för dagen Tylösand, med bad och underhållning. Andra är fullt nöjda med strandhäng längs någon av sandstränderna, eller har satt in siktet på Brottet där det dagen till ära hölls någon form av bilträff. På grund av den flitiga trafikeringen av stigen kan jag inte rekommendera någon form av hörlurar. Gå och lyssna till naturen, så slipper du såväl bli påcyklad som att få hjärtsnörp när du susas om av cyklar i bredd.

Tidigt på rundan blev jag omcyklad av ett gäng tjejer där en hade ballonger på pakethållaren. Blev ombedd att ta en bild av dem, och gjorde det innan jag gick vidare och de travade ner mot havet. Senare under promenaden körde de om mig igen, bara för att stanna så att jag passerade dem när de pausade, och så blev jag omkörd igen. Antar att de nådde fram till Tylösand och underhållningen där innan jag passerade dem igen. Senare, när jag passerat någon form av cykelfest med utsikt över Tylön, kom cykelfestens deltagare rullande förbi på den grusiga snirklande stigen. Ett tag tog jag faktiskt ett kliv åt sidan och släppte förbi några av gängen, för att minska risken för liv och hälsa.

När jag närmade mig Tylösand blev jag omcyklad av en stor mängd festsugna ungdomar. Tog det med ro och klev ut på en sten i sidan.
Foto: Lars-Åke Englund

Från slottet och ut till Tylösand är det mer eller mindre 14 kilometers promenad med underbara vyer. Du går hela tiden med stranden till vänster. Stundtals är det sanddyner mellan dig och havet, men det är bara att ta några skutt upp på dessa för att se Kattegatt. För en person som gillar att befinna sig vid havet (betydligt mer än att befinna sig i det) är dessa inledande 14 kilometer underbara. Särskilt en dag som den jag vandrade när solen skiner utan att steka sönder totalt. För den som gillar att befinna sig i havet är det orimligt bra möjligheter att ta ett uppfriskande dopp längs vägen.

Stigen byter karaktär när du passerat Tylösand. I mitt fall accentuerades passagen ytterligare av att folkmassorna slutade gå åt samma håll som mig och i stället gick emot mig. Men direkt efter Tylösands berömda strand blir det först asfaltsväg, för att sedan vända in på skogsvägar. Detta är alltså efter att man vänt inåt landet, med riktning Möllegård och den hägrande italienska glassen på slutdestinationen. Hittade dock lite röda vinbär att kalasa på längs vägen, så jag behövde inte svälta.

På din väg passerar du Tylösands camping (var observant med vägmarkeringarna, var otydligt på ett par ställen), och därefter kommer du in på golfbanan. För den som inte är van att röra sig på golfbanor är det läge att vara observant på ett antal saker. Håll koll på de golfare som är i farten. En del golfare är av ett kinkigt släkte som inte tycker om att man går nära inpå samtidigt som det är dags för dem att slå/putta. Och nästan ingen golfare tycker om personer som går i närheten och pratar högt. På ett ställe är det dessutom läge att se upp, för sin egen säkerhet. Då går nämligen stigen precis förbi bakkanten på en green. Så ett för långt inspel riskerar att hamna på vägen.

Stigen passerar över Tylösands golfbana. Iakttag försiktighet och håll nere tonen.
Foto: Lars-Åke Englund

Att det var några år sedan jag senast gick stigen märktes inte bara på inledningen längs Söderkaj. Detsamma gällde de avslutande kilometerna. En överväxt skylt förkunnade att stigen ändrats på grund av markägarens önskemål, och då fick man helt enkelt ta en annan väg. Som dock var lika fin som jag minns den gamla.

Här gick jag tydligen förra gången jag tog mig an Prins Bertils stig. Skylten har nog suttit där i några år, och frågan är om någon hade tagit fel väg om den tagits bort.
Foto: Lars-Åke Englund

Riktigt så fin var dock inte min gångstil vid det här laget. Jag hade fått gruvligt ont under högerfoten, och jag haltade betänkligt. Strax efter Tylösand hade jag passerat ett par tjejer på vandring då jag höll en gnutta högre tempo. Fasade för att de skulle hinna ikapp mig igen. Vet egentligen inte riktigt varför, kanske för att de skulle tycka synd om mig, alternativt tycka att jag satt av i ett för högt tempo.

Jag lyckades ta mig till Möllegård och fick ställa mig i den ruskigt långa kön för att få köpa två ohemult dyra kulor italiensk glass. Men glassen var god, och jag var värd den efter ansträngningen.

Belöningen. Två kulor italiensk glass hos Riccardos på Möllegård.
Foto: Lars-Åke Englund

Sedan kommer vi till problemet med Möllegård. Det ligger rätt så off. För den som inte har en väntande bil på platsen väntar ett par kilometers ytterligare promenad för att ta sig till närmsta busshållplats. Eftersom jag visste det masserade jag in ordentligt med tigerbalsam i den onda foten innan jag gick vidare. Kunde inte bestämma mig för om jag skulle gå till busshållplatsen, eller ta apostlahästarna in till stan – och då den betydligt rakare vägen än Prins Bertils stig.

Det blev det senare. Ute på Gamla Tylösandsvägen svängde jag vänster och följde den genom Söndrum – med en avstickare till kyrkogården och famors och farfars grav – innan den möter upp Nya Tylösandsvägen strax efter Halmstad Äventyrsland. I höjd med Alet (Alehallen, Alevallen, Aleskogen och Apgänget) började fötterna göra ont igen.

Men då var det ju så dags att börja tänka på att ta bussen.

När vi var mindre och åkte med familjen till Halmstad blev det en sport bland oss fyra syskon att rabbla ”Alet, Alehallen, Alevallen, Aleskogen, Apgänget” snabbast när man fick minsta glimt av Alehallen/-vallen. Att vi inte fortsatt med denna tävling beror nog enbart på att vi så sällan sitter i samma bil på väg till Halmstad nuförtiden.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var riktigt härligt att komma tillbaka till bilen, ta av sig skorna och bara koppla av. Eftersom jag ändå kört upp till Halmstad var tanken att stanna där några timmar till, så snabbt och lätt bytte jag om till jeansshorts och t-shirt, tog flipflops på fötterna, och vandrade in till Gustafs Korvbar [Kååvbaah] för lite välförtjänta köttbullar. Sedan vidare till Rotundan där det blev en kladdkakebit, samt fyra koppar kaffe. Och så ytterligare lite promenerande längsmed Nissan, till tidigare konkurrenten (när jag var på Laholms Tidning) Hallandspostens nya kontor i gamla Tropikcentrums lokaler, och lite båttittande längs kajen.

Rotundan i Norre Katts park. Väl värt ett stopp. Och nej, jag vet inte varför det var en dansk flagga i kladdkakan. Det var danska flaggor i alla kakor denna dag.
Foto: Lars-Åke Englund

Allt som allt blev det faktiskt fem kilometer vandrat i flipflops innan jag satt i bilen igen. Och då hade jag ju redan promenerat 26,4 i betydligt mer marschvänliga skor…

Och eftersom jag var tvungen att ta mig tillbaka till slottet, och sedan stannade några timmar till så blev det också några bilder till…

En reaktion till “Halmstad: Prins Bertils stig, 18 km

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s