Onsdag: 1 122 ägg och en bukett grönkål

Hade inte bara glömt bort att jag beställt ägg, utan också att jag beställt hemleverans av dem. Så när lillasyster ringde på först porttelefonen och sedan dörren smög jag ytterst försiktigt fram för att undersöka vem som störde friden…
Foto: Lars-Åke Englund

Var lite skakig när jag hämtat barnen på förskolan och närmade mig lägenheten i centrala Hässleholm. Tjock svart rök bolmade någonstans ifrån, och som jag uppfattade det var det från mitt i stan. Inte förrän jag passerade sista gatan för att köra ner i garaget kunde jag med säkerhet konstatera att det inte var mitt lägenhetshus som brann.

En snabb titt utifrån balkongen gjorde mig säger på att det var Nisses varuhus vid stortorget som stor i ljusan låga. Så var det tack och lov inte. I stället brann det kraftigt från en tom lagerlokal invid järnvägen. Den byggnaden var helt enkelt rakt bakom Nisseshuset sett från min balkong, och byggnaden som brann var så stor att det såg ut som en normalstor rökpelare om den kommit från huset ett par hundra meter närmare.

Hur som helst, jag kunde inte göra så mycket, varken för att släcka elden, eller rapportera om händelsen, eftersom jag hade två hungriga barn som ville ha mat. Och efter maten, när röken gått från svart till ljusgrå, ringde det plötsligt på porttelefonen. En enda signal.

Eftersom jag var säker på att jag inte väntade besök bemödade jag mig inte att gå och svara och höra efter vem det var. Om någon verkligen ville komma upp och jag var anledningen så fick de ringa på min vanliga telefon.

Kort därpå ringde det. Inte på min telefon, utan på dörren. Skeptiskt smög jag fram till titthålet och fick syn på min lillasyster, balanserande ett flak ägg i handen.

Och först då slog det mig att jag ju visst väntade besök. Jag hade ju lejt Marie för att hon skulle leverera min äggbeställning från Reko ring i Hässleholm (facebooklänk). Vi är båda nya medlemmar i gruppen, och veckans utlämning sammanföll med att jag precis hämtat barnen på förskolan. Jag har inte kollat så noga än, kanske är utlämningarna varannan vecka, men i så fall får jag försöka fortsätta städsla lillasyster som leverantör till dörren.

Och i så fall får jag försöka komma ihåg att hon ska komma så att jag släpper in henne.

Eftersom frysen är någorlunda full, och kylen likaså, bestämde jag mig för att premiärhandlingen fick begränsa sig till just ett flak ägg. Så i morgon till frukost blir det ägg från Bjerabacken i Vankiva (under förutsättning att jag inte sitter och bloggar hela natten och därmed försover mig). Det kommer garanterat att bli andra produkter också framöver. Visst är det lite dyrare kött än i affären, men här är det lokalt uppfött, slaktat, styckat och packat. Och eftersom jag dessutom tänkt mig att jag ska äta lite mindre kött än förut kan det högre priset kompenseras av att jag tar lite mindre, och då kostar varje portion ändå lika mycket.

Tycker att rekoringarna är ett lysande koncept. Att man på förhand beställer och betalar, och sedan ses under en kort stund (i Hässleholm en halvtimme) och då får sina varor. Säljarna behöver inte ta med sig mer varor än vad som beställts, och köparna kan snabbt och lätt få hem sina varor till kylar och frysar.

Och eftersom jag är en person som gillar listor… Här är en sammanfattning av vad hässleholmarna beställde i veckans Reko:

  • 1 122 ägg från tre olika lokala äggleverantörer
  • 7 burkar marmelad/sylt/gelé (à 105 milliliter)
  • 5 paket olika sorters grillkorv
  • 3 flaskor saft (à 0,33 liter)
  • 2 lammkorvar (à 400 gram)
  • 1 påse svampsalt (à 100 gram)
  • 1 paket alpackafärs (à 600 gram)
  • 1 grönpepparkorv
  • 1 paket älgfärs
  • 1 bukett grönkål

Hässleholmarna är således fullkomligt tokiga i ägg. Och tänk vilken stor sockerkaka man hade kunnat baka om man bara kompletterat med drygt 100 liter var av socker och vetemjöl, 3.7 liter var av vaniljsocker och bakpulver, 28 kilo smör, samt 374 liter vatten!

Utsikten från köksfönstret. Allt annat än en munter syn, men skönt i alla fall att det rörde sig om en (vad det verkar som) tom gammal lagerlokal och inte ett flerfamiljshus som stod i lågor.
Foto: Lars-Åke Englund

(Vill du läsa om branden i Hässleholm så rekommenderar jag (jävig som jag är) att du surfar in på nsk.se. Lite länkar till det som skrivit under kvällen finns här, här, här, här och här. Och vi lär fortsätta rapportera om händelserna under fortsättningen av veckan)

Mjölkat ut informationen – men förstår ändå inte

Skånsk mjölk. Tyvärr utan vidare information än så.
Foto: Lars-Åke Englund

Skrev för en tid sedan ett inlägg som jag kallade Tiosekundersregeln. Det handlade kort och gott om att det tar max tio sekunder för att lista ut om en produkt är från Sverige eller inte, eftersom producenterna mer än gärna märker ut med diverse svenskmärkningar om de bara får. Därför blev jag också lite fundersam när det gällde Åsens lantmjölk. Mina funderingar går i sin helhet att läsa i det tidigare inlägget, men kan väl sammanfattas med att ”Skåne” nämns nästan orimligt många gånger på paketet, särskilt med tanke på att det inte finns någon stämpling att mjölken skulle vara svensk – och det trots att många av Skånemejeriers andra produkter har motsvarande märkning.

Jag mejlade Skånemejerier och fick svar den 9 augusti, där de inledningsvis beklagade att svaret dröjt eftersom det var semestertider. Vilket jag har full förståelse för.

Vi har inte märkt Åsens mjölk med den vanliga svenska märkning som finns på våra andra mjölkförpackningar då vi anser att det är tydligt att mjölken kommer från Skåne, och därmed också Sverige.

Del av svaret från Skånemejerier.

Till viss del förstår jag resonemanget. För om man nu skriver att man värnar om de skånska mjölkbönderna, har bild från Skåne, säger att mjölken är ”skånsk lantmjölk” och får den tillverkad i Skåne, då kanske man kan tycka att konsumenten också ska inse att den är skånsk. Punkt slut.

Men som jag ser det är ingen av sakerna ovan var och en för sig (eller för den delen alla tillsammans) en garant för att det handlar om skånsk mjölk. Utan att ha de juridiska kunskaperna skulle man nog kunna få kalla mjölken skånsk enbart på det faktum att den paketeras i Malmö, och de andra bitarna är sådana som används för att ludda till ursprunget för att få konsumenten att tro (eller vilja tro och sedan inte undersöka saken närmare) att det rör sig om lokalproducerad mat. Jämför med blågula importhonungsburkar eller att kalla sig för något i stil med Söderströms slakteri, men bara syssla med utländskt kött.

Och märkligt blir det ju när man märker ut övrigt Skånemejeriermjölk som svensk. Tidigare kunde man med hjälp av mjölkningstiden få fram information om från vilken eller vilka gårdar som mjölken kom från, men den funktionen har som man skriver på hemsidan ”tagit en välförtjänt paus för upprustning”. Förhoppningsvis återkommer den, och då bör det ju gå att spåra också den Åsenmjölk som inte är svenskstämplad, men likväl svensk.

För säger Skånemejerier att mjölken i Åsens skånska lantmjölk är skånsk, då tror jag att det stämmer. Men jag ser inte anledningen till att man inte märker den som svensk. Med dunkarnas utformning och texter om att mjölken smakar och beter sig som den gjorde förr, så spelar man på en känsla av genuin lantlighet och närhet. Exakt saker som man vill få konsumenten att känna, hur industriell framställningen än varit.

Att man sedan kör med plastdunkar är en annan diskussion. På Skånemejeriers hemsida konstaterar man följande:

Plasten i dunkarna är HDPE och kan återvinnas oändligt antal gånger till andra plastmaterial så som pallar, plaströr, blomkrukor mm. Plasten är fri från bisfenol A. HDPE är stöttålig, temperaturtålig och utformningen gör det lätt att skaka mjölken. De är några av anledningarna varför vi valt plastdunkar.

Skånemejerier, Åsens, vanliga frågor.

Att den kan återvinnas oändligt antal gånger betyder inte att den gör det. Ett antal dunkar hamnar säkerligen i naturen. En hel del plast hittar inte heller till plaståtervinningen utan hamnar i stället med brännbart. Varför har man valt plastdunkar till Åsens, men kartonger till övriga produkter? För en av varianterna borde ju vara bättre än den andra? Att man måste skaka mjölken är knappast en anledning till att man har dem i plast, för även Skånemejeriers enliterskartonger har skruvkork som sluter tätt lika bra. Är det kanske, vilket jag tror, bara en imagegrej?

Jag måste hur som helst planera väl när jag köper dessa tvålitersdunkar. En vecka som den nu pågående skulle det säkert gå två dunkar eftersom barnen är lediga några dagar från förskolan, och de dricker mjölk till alla måltider. En vecka när jag är ensam hemma och bara har en skvätt mjölk till gröten och en till kaffet, då blir det snabbt mycket mjölk som surnar innan den är slut.

Håll ut – mat på väg

Knislinge Lagerhusförening. Att det är mycket traktorer på vägarna just nu beror på skördetider. Och ju fler traktorer du hamnar bakom, desto större chans att du har möjlighet att äta närproducerat!
Foto: Lars-Åke Englund

Den som varit ute på vägarna har inte kunnat undgå traktorerna. Åtminstone inte här nere i Skåne. När jag körde en sväng med barnen till Knislinge innan i dag mötte vi två traktorer, och vi körde om två. På hemvägen mötte vi ytterligare några, varav tre kom i en karavan. Det är helt enkelt skördetid.

På jobbet kom ett pressmeddelande från Lantbrukarnas riksförbund om hur bönderna upplevde situationen på vägarna. Om hur bilister tutar, blinkar, stressar – allt för att komma om och tjäna några extra sekunder och inte behöva ligga bakom en traktor. Radion plockade upp grejen och gjorde ett inslag kring det hela.

Det är inte vi som blir skadade om det skulle hända en olycka för att i traktorn sitter man långt upp och skulle någon köra in i oss så är det faktiskt bilisten som blir skadad, och det känns jobbigt att ha det på sitt samvete.

Filip Nilsson, traktorförare till P4 Kristianstad

Det är faktiskt så att sex till åtta personer dödas i kollisioner med jordbruksmaskiner. Varje år. Var femte trafikolycka där en jordbruksmaskin är inblandad sker i Skåne, rapporterar Sveriges television.

Vi på Norra Skåne hade ett par dagar senare också en artikel kring situationen (själva artikeln hade varit klar några dagar, men fått stå för att lämna plats åt annat som behövde gå i tidningen före).

Det är hög­tryck på vägarna just nu och det har dess­utom varit en myc­ket bättre skörd i år så det är mer att frakta. Men det gäller en rätt kort per­iod och jag tycker andra tra­fi­kanter får ha över­se­en­de.

Henrik Nilsson, kontorschef på LRF konsult i Hässleholm och Osby till Norra Skåne (betalvägg)

Kort och koncist kan det hela sammanfattas i följande, om ni frågar mig:

  • Den som ger sig på en vansinnesomkörning av en traktor med släp har sannolikt 1) varit ute i alltför dålig tid, eller 2) inte livet tillräckligt kärt, alternativt 3) bryr sig inte om andras säkerhet och välmående. För den som kastar sig om och orsakar en olycka riskerar inte bara sitt eget liv utan också många andras. Ja, det kan vara frustrerande att hamna bakom ett långsamtgående fordon. Särskilt om kön växer bakom och nämnda fordon inte går ut åt sidan. Men som en bonde förklarade i radiosändningen (dock finns inte det med i den postade länken ovan) så är det farligare att gå ut i sidan och stanna för att släppa förbi kön. För när transporten sedan ska igång igen väger den så mycket att det tar tid innan man nått normal fart. Vilket bakomvarande trafik kanske inte uppfattar, och så smäller de in i vagnslasten.
  • Om du hamnar bakom ett fullastat traktorsläp: var glad! Det innebär ju att chansen till närproducerade grödor är stor.

Så ta det lite lugnt i trafiken. Du kommer att komma fram. Kanske tar det en eller ett par minuter längre tid än du tänkt dig – men vinsterna med närproducerat är så mycket större.

Letar vidare i mina listor – och så kom det ett mejl

Frågan fick ett svar som inte var ett svar utan mer en omformulering av den ursprungliga burktexten… Med tillägget att vädret avgör hur bra skördarna blir. Mycket upplysande…
Foto: Lars-Åke Englund

Jag skrev det i inlägget för några dagar sedan, men det kan inte nog understrykas: den som vill vara duktig med att välja produkter från närområdet (eller åtminstone inte alltför fjärran platser) behöver åtminstone inledningsvis lägga lite tid på att klura ut varifrån sakerna kommer. Den gången tog det tid för mig att avkoda ägg och leverpastejförpackningar innan jag dubbelt upp lyckades hamna innanför kommungränserna.

Mina förhoppningar var inte lika höga när jag igår behövde köpa ost och blandfärs under en alltför kort lunchrast. Efter att ha ratat Arlas mejeri i Götene (Västergötland) hamnade jag snart på Skånemejeriers ostmakeri i Kristianstad. Tillräckligt nära för att jag ska känna mig tillfreds. Nu var det visserligen inte samma kilometersparande som äggen och leverpastejen eftersom jag brukar köpa Skånemejeriers ost, men ändå. Skönt att få svart på vitt.

Det stora kruxet gällde färsen. Jag kunde bara hitta två varianter av blandfärs som var svensk (oklart om de hade någon utländsk färs). Dels den färdigpackade av butikens eget märke, dels den butiksmalda. Den färdigpackade kom från en bit bort (var det kanske Västerås?) medan jag först hade svårt att utläsa något av den butiksmalda. Lätt att tänka att det blir mer lokalt för att färsen malts i butiken, men transporterna blir ju lika långa oavsett. Till slut lyckades jag (nog) avkoda köttleveransen till ett slakteri i Kalmar. Vilket jag egentligen tycker är lite väl långt bort.

Så det blir till att kolla i de andra butikerna för att undersöka deras utbud, eller titta på andra möjligheter. Gick nyligen med i Hässleholms Reko-ring på facebook med ambition att så småningom hitta mer lokalproducerat där (även om första utlämningen efter att jag hoppat på tyvärr inte passar med min kalender). Att priserna är högre än på plastlådorna i butiken kompenseras med fördel av att jag äter mindre kött än tidigare, och i stället tar mer grönsaker.

På pappret låter det enkelt. Får se hur jag lyckas i praktiken.

Jo, så kom det då ett mejl. Jag skickade ju frågor till Skånemejerier och Orkla Foods kring Åsens skånska lantmjölk och Felix äppelmos. Från mejeriet har jag inte hört något, men Orkla foods kom med ett pliktskyldigt svar under tisdagsmorgonen. Även om jag inte vet om jag fick något direkt svar på min fråga. Avgör själv.

På burken står följande att läsa:

”Äpplena är varsamt plockade hos odlare på Österlen och i nordöstra Skåne, men kompletteras undantagsvis med råvara från norra Europa. Det traditionella receptet tillagas sedan i hjärtat av Skåne på gamla svenska äppelsporter som Ingrid Marie och Aroma.”

Jag kan tyvärr inte hitta exakt vad jag frågade, för jag fick ingen kopia på vad jag skrev i formuläret, och inte heller fanns originalfrågan med i svarsmejlet. Men jag frågade åtminstone om man kunde säga hur stor andel utländsk frukt som importerades, om det var vid enskilda tillfällen eller om det skedde regelmässigt, och om det var så att all mos var en blandning av svenska och utländska äpplen, eller om de flesta var svenska men att det då och då behövde fyllas ut.

Svaret jag fick:

Hej Lars-Åke,

Tack för ditt mejl!

Den allra största delen av Felix äpplen handplockas av våra utvalda odlare på Österlen och i nordöstra Skåne. Eftersom vädret spelar en stor roll för skörden händer det att vi måste importera mindre kvantiteter från utlandet. Det beror helt enkelt på att det råder brist på svensk råvara. Hur stor respektive andel är varierar från år till år. Ambitionen är att använda så stor andel svensk råvara som bara möjligt. 

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare. Det enda nya var väl att det inte går att lita på vädret fullt ut här i Skåne…

Inga fler (godtagbara) ursäkter

Nyservad och klar. Nu ska jag bara skrämma bort latmasken också. Varannan vecka.
Foto: Lars-Åke Englund

Tidigare i år hade vi på Norra Skåne ett läsarkafé som behandlade Hässleholms centrum. Jag själv stod och liverapporterade från tältmötet på stortorget, och publicerade 27 000 tecken på drygt två timmar. Tror aldrig att jag skrivit så snabbt under så lång tid tidigare.

Hur som helst, i förarbetet kring läsarkaféet ville vi bland annat belysa situationen på Järnvägsgatan, som för en tid sedan enkelriktades för privattrafik. Den enkelriktningen har delat befolkningen. Vissa tycker att allt borde rivas upp, andra att en del borde göras om, somliga att det är bra som det är. Det finns till och med någon enstaka som tycker att man ska gå ännu längre.

I en av förhandsartiklarna pratade jag med Vidar Albinsson som (bland annat) är kommunens folkhälsostrateg. Förutom att prata om Järnvägsgatan konstaterade han att en alltför stor del av de resor som görs med bil är onödigt korta.

De flesta biltransporter är ganska onödiga. Hälften är faktiskt på sträckor under fem kilometer. Dels är det onödiga resor med bil, dels blir utsläppen högre i snitt när inte motorn hinner komma upp i arbetstemperatur, säger han.

Vidar Albinsson till Norra Skåne, 190617 (betalvägg)

En annan sak som han sa men som jag inte citerade är att många kör bil mellan centrum och Garnisonen, vilket är onödigt. Dels eftersom sträckan är kort, dels eftersom det finns bra cykelväg dit.

Jag satt och hummade med, man vill ju ogärna färga intervjuobjektets tankar. Ska ju inte vara mer än en frågeställare och en förmedlare av hans svar. Men nog skämdes jag i min egen uselhet. För inte nog med att jag tog (tar) bilen mellan centrum och Norra Skåne-huset (vilket är en sträcka som med tanke på vägnätet och enkelriktningar tar lika lång tid att cykla), så är det ju dessutom så att jag varannan vecka kör från centrum ut till Garnisonen.

Nu är visserligen det senare inte främst ett bevis på min lathet, utan ett (någorlunda) nödvändigt ont eftersom jag bor i centrum och barnen går på förskola på Garnisonen. Att ta buss eller cykel dit morgon och eftermiddag är inte tillräckligt tidseffektivt. Så varannan vecka är det bil som gäller.

Men så finns det ju en varannan vecka mellan varannanveckorna.

När jag flyttade till Hässleholm åkte cykeln med i det sista lasset med släpet. Jag hade visserligen inte överanvänt cykeln tidigare, men direkt efter flytten blev det än sämre. För någon gång mellan när cykeln dumpades i ett cykelställ utanför porten på kvällen och när jag morgonen efter hade tänkt rulla ner den i cykelkällaren, ja då hade den vält(s). När jag reste den upp såg jag att det var dåligt med luft i däcken (vilket inte berodde på vältningen), och att framhjulet blivit skevt (vilket med större sannolikhet hade sin förklaring i cykelns vilda natt).

Ändå tog det drygt två månader av ”cykeln står i cykelförrådet med skevt framhjul, jag borde göra något åt det”, tills jag verkligen gjorde något åt det. Och i dag hämtade jag den hos cykelreparatören. Med ett i stort sett rakt framhjul, och en generell översyn gjord.

Så nu finns det inga fler ursäkter. Jo, det är klart, jag kan skylla på regn och rusk, att jag ska köra och storhandla direkt efter jobbet, och på min obotliga lathet. Men det är liksom ingen ursäkt som inte smulas sönder genom att någon lägger huvudet en aning på sned och höjer ett ifrågasättande ögonbryn.

Nu börjar jag cykla till jobbet.

Eller nu och nu, i morgon fungerar det inte. Och i helgen börjar jag så ruskigt tidigt. Och sedan har jag barnen hela nästa vecka. Men snart så.

Om ingen välter min stackars cykel igen.

Det tar tid att vara duktig

Men efteråt känns det väldigt bra. Det är ungefär som att träna. Det är ansträngande, man blir lite lagom utmattad, det tar tid – men när man sitter där efter att träningen är genomförd, då känner man att det varit värt besväret.

Jag lyckades komma ihåg att ta med påse när jag skulle handla ikväll. Jag glömde visserligen nätfruktpåsarna hemma, men det var åtminstone ett steg i rätt riktning.

I frukt&grönt-avdelningen var jag noga med att välja svenska alternativ. Det var bara bananer som slank ner som inte odlats i Sverige. Blev till och med lite sur över att se stora fina svenska zucchinis i hyllan – för i butiken jag handlade häromdagen fanns bara små utländska (om än ekologiska).

Eftersom jag suttit med listor kring ovalen i några timmar i dag kändes det naturligt att kolla på ursprunget på de varor jag skulle ha. Konstaterade att det mesta av det jag tittade på från Skånemejerier görs i Malmö (och det stämde att majoriteten av deras förpackningar har en blågul flagga för att visa att mjölken är svensk – men inte Åsens skånska lantmjölk (hoppas på svar från Skånemejerier i veckan)).

Behövde ägg, och det krångliga med dessa är att märkningen står på skalet, och inte alltid på förpackningen. Hittade storpacksägg från Perstorp (vilket hade varit okej rent avståndsmässigt) och några varianter från Nässjö (vilket känns på tok för långt bort). Bara för att sedan få jackpot. Ekologiska ägg från Lilla Oberöd på andra sidan Finjasjön!

Borta vid leverpastejen kollade jag på min gamla vanliga skånska pastej, bara för att upptäcka att den producerades i synnerligen oskånska Tranås. Det blev till att vända och vrida på de olika förpackningarna. En kom från Danmark och gick bort direkt, andra från norr om länsgränsen. Sedan blev det jackpot igen! Leverpastej från precis andra sidan av riksväg 21, praktiskt taget på promenadavstånd från centrala Hässleholm.

Visst tog det tid. Visst var det lite bökigt att jämföra nummer i ovalerna med nummer på Livsmedelsverkets hemsida. Men nog var det värt besväret.

Kan knappt bärga mig till morgondagens frukost.

Tiosekundersregeln

Om råvaran är svensk så har tillverkaren ofta sett till att märka ut det så tydligt att det upptäcks inom några sekunder.
Foto: Lars-Åke Englund

Du har kanske hört talas om femsekundersregeln när det gäller mat? Den som rör föreställningen att om man tar upp mat som tappats på golvet inom fem sekunder så har det inte kommit något smuts på den. (Tydligen ska den stämma, om man litar på dessa brittiska forskare)

Jag försöker i stället att lansera tiosekundersregeln. Den går kort och gott ut på följande scenario: Du står i butiken och ska handla något livsmedel. Från det att du tar upp varan har du tio sekunder på dig (fast egentligen hade det räckt med fem sekunder för denna regel också). Har du inte på dessa tio sekunder uttryckligen sett en märkning om att varan är från Sverige, då kommer du inte heller att hitta någon sådan märkning.

Och då lägger du tillbaka den i hyllan (om det nu inte är så att du letar efter något som (för tillfället) inte är i produktion i Sverige).

De som marknadsför produkter med svenska råvaror marknadsför ofta detta hårt. Det är svenska flaggor, anmärkningar om att köttet/mjölken/gurkorna är från Sverige.

Och sedan finns det många som vill göra sken av att de är svenska.
Jag tänker på till exempel…

  • importhonung som till namnet självklart inte är en svensk produkt, men som ofta marknadsförs i blågula färger.
  • kött som när man läser innehållsdeklarationen är från Danmark eller Irland, men som kan vara märkt med ett företagsnamn som låter väldigt svenskt (gärna med ”gård” i namnet, i kombination med ett svenskt namn, gärna innehållande å, ä eller ö – jo, på det viset kom jag hem med irländskt kött en gång, och insåg först blundern när det skulle tillagas).
  • färdigrätter med företagsnamn som klingar fäbod och ursvenskt, men där köttet hämtas från runtom i Europa där råvaran (oftast) kommer från det djur som påstås (om man inte kommit över ett stort lager av gamla hästar…).

Tanken var att detta inlägg skulle bli snabbskrivet. Inte så att inlägget i sig kvalificerat sig att passa under tiosekundersregeln. Men så började jag kolla i mitt kylskåp, letade på livsmedelsverkets hemsida, blev jobbig konsument som började mejla frågor… Ja, och så tog det lite mer tid än jag tänkt – men oj så mycket spännande det finns att lära sig! Har du lite tid över kan du själv slänga ett öga på Regler om livsmedelsinformation och märkning (Livsmedelsverket), Vad betyder märkningen (KF Stockholm) eller Märkning av kött (Svenskt kött). Har du ännu mer tid kan du plugga in vilka anläggningar som hanterat råvaran (eller i alla fall kolla i ovalen på förpackningen och jämföra med relevant lista från Livsmedelsverket. På det viset kan jag se att den mjölk som jag har i kylen som i ovalen är märkt ”SE 1078 EG” är processad på Malmö mejeri.

Vilket för mig in på just denna mjölk. Som var en av produkterna jag mejlade företag om, i detta fallet Skånemejerier.

Till att börja med: jag vet att märkningarna Mjölk från Sverige och Svensk mjölk är frivilliga märkningar, och att det sannolikt kostar pengar att få ha märket. Vilket kanske gör att man väljer bort det, trots att man enbart har mjölk från Sverige i sina produkter. Och för tillfället verkar det som att Åsens mjölk är den enda av Skånemejeriers produkter som jag har i min kyl. Men en snabb googling gör gällande att en lång rad av deras övriga produkter har märkningen Svensk mjölk. Så varför har inte Åsens skånska lantmjölk det?

Skåne, Skåne, Skåne. Och tillverkad på Malmö mejeri (SE 1078). Så varför är inte produkten märkt med en svensk flagga, som Skånemejeriers andra svenska produkter?
Foto: Lars-Åke Englund

Skånemejeriers logga finns på tre av förpackningens fyra sidor, företagsnamnet nämns dessutom ytterligare sex gånger, samtidigt som hemsideadressen går att läsa på tre platser. Och som bild på förpackningen har man kor på Söderåsen. Dessutom heter den ”Åsens skånska lantmjölk” (min understrykning) och i en text går det att läsa att

”vi på Skånemejerier värnar om de skånska mjölkbönderna och öppna böljande landskap där korna får beta fritt”

Observera att man värnar om båda sakerna, men att det inte rent meningsbyggnadsmässigt innebär att man därför har tagit mjölken från Skåne.

Tycker kanske Skånemejerier att de med all önskvärd tydlighet har gjort klart för sina konsumenter att den här mjölken minsann inte bara är svensk utan till och med skånsk? Kanske. Men jag förstår det ändå inte. Och inväntar svar från Skånemejerier.

Det andra jag reagerade på i kylen var Felix äppelmos. Jag är nämligen en storkonsument av äppelmos (på havregrynsgröten, helst med kanel och en skvätt mjölk). Och eftersom Felix smörgåsgurka som stod bredvid hade en Sverigemärkning blev jag fundersam över varifrån äpplena kom.

”Äpplena är varsamt plockade hos odlare på Österlen och i nordöstra Skåne, men kompletteras undantagsvis med råvara från norra Europa. Det traditionella receptet tillagas sedan i hjärtat av Skåne på gamla svenska äppelsporter som Ingrid Marie och Aroma.”

Vidare går det strax nedanför att läsa att moset är tillagat i Tollarp (det vill säga utanför Kristianstad) och att konsumentkontakten hänvisas till Eslöv.

Många fina ord, och en bisats som Orkla foods Sverige förmodligen helst hade velat undvika att brasklappa med.
Foto: Lars-Åke Englund

Så givetvis var jag tvungen att mejla och fråga om hur stor del av äpplena som undantagsvis hamnar i Felix äppelmos. Är det ett äpple här och där? Är det när de svenska äpplena plötsligt tar slut och konsumenterna skriker efter mos? Eller är det så att en viss del av moset alltid innehåller ”råvara från norra Europa” (vad som nu exakt menas med det. Danmark? Tyskland? Polen? Strax norr om Moskva?). Skulle det handla om det sista scenariot så är det ju inte undantagsvis utan regelmässigt, hur låg procent utländska äpplen det än gäller. Jag inväntar svar med spänning.