Var sitter egentligen midjan?

Måndagsmorgonens invägning. Minus 1 kg.
Foto: Lars-Åke Englund

Förr i tiden hade jag bra koll på var min midja satt. Men det känns som att den försvunnit. Eftersom jag tänkte komplettera mina viktmätningar med att plocka fram måttbandet och få fram lite omkrets (som förhoppningsvis ändrar sig under träningens gång) började jag googla på vad man ska mäta. Och var.

Midja, bröst och rumpa kändes självklart.

Jag inser också att det bästa helt enkelt är att mäta på samma ställe varje gång. Det viktiga är inte om jag mäter min midja exakt där midjan ska sitta, utan att jag placerar den på samma ställe vecka efter vecka.

Jag är dock en total novis i kroppsmätande, och det känns som att mina värden kommer att variera utefter var jag tror att jag mätt mig senast.

Det bästa hade väl varit att märka ut med tuschpenna så att jag haft samma streck att utgå ifrån gång efter annan. Men jag vill ju samtidigt inte se ut som en gris som är färdig för styckning…

Midjan då. Var sitter den nuförtiden? Rådet på nätet är att mäta midjan där den är som smalast, eller mitt mellan höftbenen och nedersta revbenet om man är rund om magen.

Tog mina mått förra veckan för att ha något att utgå ifrån. Det är värdena som står till vänster. Värdena till höger är från måndagsmorgonen.
Bröst: 97 cm >> 101 cm
Midja: 98,5 cm >> 95 cm
Rumpa: 109 cm >> 109 cm
Vikt: 91,8 kg >> 90,8 kg

Läste på viktväktarnas hemsida om lite olika sätt att tolka siffrorna. Gränsen för bukfetma hos män ligger på en midja på 102 centimeter, men helst ska man ligga under 94 centimeter. Jag är alltså inte att betrakta som bukfet, men mitt emellan det och där man ska ligga. Här finns alltså utrymme för förbättring (vilket jag kan se bara genom att titta på mig i spegeln).

Ett annat mått som togs upp var midjemått/höftmått. Vid den ekvationen ska man som man få ett mått som är under 1,0. Mätte dock mina höfter till 98 centimeter, och midjemåttet har ni ju ovan. Det är visserligen några år sedan jag lästa min senaste mattekurs, men att 98,5/98 är över ett kan till och med jag lista ut. Alltså ytterligare en siffra att förbättra!

Men nu har resan i alla fall påbörjats.

Peruansk sparris, svensk oxfilé, och potatis från grannen

Saker att unna sig: att umgås med en kär gammal vän över en kopp kaffe och lite alkoholfri cider, närodlad potatis och en lite bit oxfilé som nätt och jämt varit nere och vänt i pannan.
Foto: Lars-Åke Englund

Sockerbegäret har slagit till flera gången den senaste veckan. Som när mamma frågade om jag ville ha en bit kladdkaka innan jag körde hem igen (i tisdags) eller när det serverades överbliven prinsesstårta på jobbet (i torsdags). Eller när jag gått hungrig och handlat och godiset legat strategiskt utplacerat på olika platser i butiken. Men jag har faktiskt lyckats stå emot. Hållit kak- och godisintaget till fredag och lördag de två senaste veckorna.

Det är en ständig inre kamp mellan kakmonstret som bor i mig, och den förnuftiga samvetsrösten som säger att det inte är bra för min hälsa, inte är bra för min plånbok, inte är bra på något sätt – bara en kort njutning som inte är värd besväret.

Min fasta övertygelse är att det är viktigt att tillåta sig själv att njuta i vardagen. Frågan är bara vad som ska tas in under njutningsparaplyet, vilka saker som man får och bör unna sig.

I lördags hade jag en riktig unnardag, utan att för den delen trycka i mig en påse smågodis.

Mina bilder från träningen har alla en ordentlig suddighet. Det är som att kameran ser att jag inte har glasögon och försöker visa omvärlden hur det ser ut live för mig. Eller är jag bara för skakig efter den ovana ansträngningen.
Foto: Lars-Åke Englund
Totalt blev det en timme på crosstrainer, trappmaskin, stakmaskin och cykel (bilden). Samt lite annan träning.
Foto: Lars-Åke Englund

Det började med att jag unnade mig att gå och träna. Det blev veckans andra gymbesök. Efter en kvart crosstrainer, fem minuter trappmaskinen, 23 minuter stakmaskin (5 km), 17 minuter cykling, samt lite smått och gått i maskinväg, kände jag mig lagom mör för att ta mig an dagen. Och eftersom jag inte hade barnen hos mig, och inte heller möjlighet att träffa flickvännen, så for jag till Laholm för att se på fotbollslaget som jag bevakade under drygt sju års tid – och som jag nu inte sett spela på två år.

Laholm i vitt mot Varberg i rött. Båda var redan klar tvåa respektive etta i serien inför sista seriematchen, som slutade 2-2. Nu väntar uppflyttning till tvåan för Varberg, och kval för Laholm för att försöka nå samma serie.
Foto: Lars-Åke Englund

Hade dessutom stämt träff med Johan, min kollega under många år på tidningen. Efter matchen körde jag hem till honom och satt och snackade. När vi träffades i våras hade vi väl inte setts sedan jag slutade på tidningen. Men både då och nu så var det som att ingen tid passerat. Som att vi fortfarande sågs flera gånger i veckan och med gemensamt blod och svett stångades för att göra sportbevakningen i södra Halland som bred och nära som möjligt.

Men vi förenas inte bara i vår passion för den lokala idrotten. Vi delar också en hel del tankar när det gäller närproducerad mat. För Johan, bonnapåg som han är, är det förmodligen mer naturligt än för en villaunge som undertecknad. Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att lära mig och inspireras.

Har tidigare hört uppgifter om att man i framtiden skulle behöva klara sig på 300 gram rött kött i veckan. Tror att anledningen var utsläpp, men vet inte säkert. Och har inte en källa på påståendet. Men hörde det än en gång häromveckan. Och hur klimatsmart jag än försöker vara kan jag (utan kontrollvägning) konstatera att jag med marginal skjuter över det målet.

Hur lite 300 gram i veckan är tydliggjordes än en gång för mig när vi tillagade middagen. Det var extrapris på färsk oxfilé (svensk såklart). ”Ynka” 300 kronor per kilo. De två bitar vi köpte var på totalt knappt 300 gram. Sedan delade jag och Johan på en sådan bit. Det blev inte mycket, men ändå en fjärdedel av en 300-gramveckas totalintag.

Och även om 75-gramsbiten inte var stor så räckte den gott och väl. Går att jämföra med en liten påse lösgodis. När utbudet är litet njuter man mer av varje tugga. Kastar inte i sig maten utan smakar på den.

Dessutom hade vi gott om tillbehör. Hasselbackspotatisen, den abnormt stora moroten samt löken köpte vi hos grannbonden på väg hem från affären, och resten av tillbehören var lika svenska (om än inte lika närproducerade). Jo, där fanns ju en katt bland hermelinerna. Sparrisen från Peru. Där en bunt kostade som halva biten oxfilé, men där smaken definitivt inte var hälften av oxfiléns. Om något smakade de lite dåligt samvete över lång transport.

Vi unnade oss dessutom lite chokladpudding efter maten. Men så var det ju ändå lördag.

Alltså: träning, fotboll, umgås med en gammal kär vän, kela lite med hundar, laga och äta god närproducerad mat, och toppa allt med lite chokladpudding. Jag kan inte minnas när jag senast unnade mig en så bra och fullmatad dag utan att känna minsta dåligt samvete för den. Kände inte ens dåligt samvete för chokladpuddingen. Men det kanske berodde på att jag inte åt en av de standardportioner som jag kan göra åt mig själv – vilket är åtminstone dubbel portion mot vad som står på förpackningen.

Fick mysa lite med hundarna också. Träffade Smulan när hon var en liten grand danois-valp (som var lika stor som den golden retriever som jag och min ex-fru hade). Nu har hon blviit en rejäl bit kramvänlig hund. Jag saknar att ha hund, fram tills jag kommer på att det är en hel del jobb med det också.
Foto: Lars-Åke Englund

Orimligt pepp på helgen

Bytte barnhelg. Samtidigt är det flickvännens barnhelg. Och plötsligt breder helgen ut sig som ett vitt ark av A2-format. Skriande tomt och innehållslöst, men jag tror nog att jag vet hur jag ska råda bot på tomheten. Och inte enbart genom att sitta och titta på friidrotts-VM (även om det givetvis kommer att vara ett icke obetydligt inslag).

En aktivitet som jag vet är bra att ta tag i, men som jag känner mig begränsat entusiastisk inför, är att röja i alla lådorna på vinden, städa lägenheten, och få lite bättre ordning i garderoberna så att inte barnens vinterkläder måste ligga kvar i stora påsar. Dessutom är det, fem månader efter inflytt, helt klart läge att titta över barnens garderober med deras vanliga kläder. Dels för att det (framför allt i dotterns lådor) blivit ganska blandat när det gäller vad som ligger i vilken hög. Dels för att det är dags att rensa ut lite små storlekar samt plocka undan klänningar och kjolar för i år – även om jag misstänker att dottern misstycker.

Men lite roligt ska jag väl hinna ha? Eller vad sägs om detta:
• Inleda lördagen med en härlig omgång på gymmet. Tänker mig uppvärmning på crosstrainern i 15-20 minuter, och sedan en mil i stakmaskinen. Jag vet att det går om jag bara har någon intressant podd i lurarna.
• Därefter en eftermiddag i Laholm för att se på en betydelselös division 3-match i fotboll mellan kvalklara Laholm och seriesegrande Varbergs GIF. Matchen gäller absolut ingenting (mer än att Laholm ska försöka hålla tempot uppe inför kvalet, samtidigt som man inte tappar viktiga spelare). Men när det nu plötsligt dyker upp en möjlighet att se LFK, som jag ju följt i många år i jobbet, då gäller det att nappa. Med lite tur hamnar de i samma serie som något av (eller helst båda) Hässleholmslagen vid ett avancemang.
• Söndagen går sannolikt i vandringens tecken. Vet dock inte var jag ska gå, eller hur långt. Har ju inte traskat svängen runt Finjasjön än, men har en känsla av att det kanske är i blötaste laget? Några andra bra förslag? Får gärna vara bortemot ett par mil i alla fall.
• Sedan avrunda dagen med att att jobba in de timmar jag kompade ut tidigare i veckan. Gjutet!

Gamla fina stakmaskin (allt handlar om inställning)

Duktig och motiverad. Och betydligt mindre svettig än efter det egentligen inte så svettiga passet.
Foto: Lars-Åke Englund

På grund av planeringsdag i förskolan var barnen skjutsade till Knislinge för att passas av farfar under onsdagen. Själv fick jag efter att barnen somnat under tisdagskvällen köra tillbaka till Hässleholm och förbereda mig för en ny arbetsdag. Jag hade naturligtvis kunnat ta tillfället i akt och unnat mig en sovmorgon till 7, nu när jag inte hade barnen att fixa i ordning inför förskolan.

Gjorde tvärtom, och ställde larmet på 5:10. Här fanns ju faktiskt ett ypperligt tillfälle att nyttja medlemskapet på Hälsoprofilen för första gången, och samtidigt hinna se över utbudet av maskiner och vikter lite mer innan nästa onsdag då första PT-passet är inplanerat.

Nej, jag hoppade inte upp av glädje när klockan ringde. Inte direkt vid signalen i alla fall. Men rätt snabbt lyckades jag ställa om hjärnan från ”usch, jag måste gå upp så att jag hinner träna” till ”ja, jag har möjlighet att träna i dag”. Hade dessutom vaknat några gånger under nattens gång och känt mig pigg trots att klockan var ung – en vana jag har när det är något roligt och spännande som väntar på morgonen som jag inte vill försova mig till.

Dessutom hade jag ju packat färdigt träningsväskan redan på kvällen. Allt för att ge minsta möjliga motstånd till att komma iväg.

Klockan 6 svängde jag in på jobbets parkering, ställde bilen och plockade träningsväskan ur bagageutrymmet. Sedan promenerade jag de tre minuterna tvärs över vägen (vilket de facto är tvärs under vägen eftersom det finns en tunnel) till gymmet.

Premiärpasset då? Tja, inte direkt något att skriva hem om. Tio minuter på löpbandet som uppvärmning. Det kändes lätt och bra, trots att jag egentligen avskyr att springa i allmänhet, och på löpband i synnerhet. Sedan promenerade jag ner till stakmaskinen. Vet inte hur många mil det blev i stakmaskinen i Vasaloppsträningen för sex, sju år sedan, men längsta pass var på mellan två och tre mil.

Så långt körde jag inte i dag. Långt ifrån. Det blev ett intervallpass med 500 meters stakning, varvat med en minuts vila. I runda slängar tog en 500-metersbit två minuter att köra, vilket gav 14 minuters ”åkning”. Efter lite ryggövningar var det sedan hög tid att ta en sväng in i duschen för att sedan bege mig till jobbet. Eftersom jag var tvungen att kompa ut några timmar på dagen tyckte jag att det var lika bra att börja en timme tidigare också, när jag nu ändå hade chansen.

Nå, så fick jag blodad tand? Definitivt! På lördag förmiddag blir det ett nytt gymbesök, och då kanske lite längre än i dag.

Jag ska bara påminna mig om att gå in och läsa dessa rader under torsdagen och fredagen när träningsvärken pinar mig som värst.

Det är lika nära till vattenkranen

Min kaffe/vatten-tabell på jobbet. Varför den behövs? Tja, för att jag har dålig pli på mig själv så fort jag inte skriver ner och kan se (och skämmas).
Foto: Lars-Åke Englund

I våras kom jag in i ett dåligt stim med säkert fyra, fem, kanske sex koppar kaffe på en och samma arbetsdag. Och det var regel snarare än undantag. För att komma i fas var jag tvungen att börja skriva upp antalet koppar. Antagligen för att ge mig själv dåligt samvete över hur mycket jag drack. Och det fungerade. Ganska snabbt var jag nere på två, tre koppar.

Sedan slutade jag notera antalet koppar. Och började åter dricka desto flera.

När jag satt på gymmötet förra veckan kunde jag via tabellerna konstatera att min vätskebalans i kroppen inte var bra. Till viss del lär den bli bättre när jag kommer igång med träningen, men till viss del borde jag kunna göra något åt den bara genom att tänka på hur och vad jag dricker.

När jag tänkte efter kom jag nämligen fram till att jag en normal dag drack ett glas vatten till frukost, och ett till kvällsmaten. Ibland också ett till lunch. Resten av dagen? Kaffe. Två, tre koppar en vanlig arbetsdag. Och då talar vi bara om före lunch. Efter kunde det bli ett par, tre till. Eventuellt bara en, men då kompletterat av en eller två koppar varm choklad…

Lösningen? Papper och penna. En rad för antal glas vatten, en annan för antal koppar kaffe.

Och nu ska det sägas att de där glasen är lite olika i storlek. Mätte och insåg att vissa var 4 dl stora, andra knappt 3 dl, och somliga bara 2 dl. Men jag försöker ändå räkna antalet glas och ha det som måttstock snarare än att försöka omvandla det till centiliter.

Saken är den att det på jobbet är lika långt till den vanliga vattenkranen som till kaffemaskinen. Dessutom finns en vattenmaskin där det går att få kolsyrat vatten precis intill kaffemaskinen. Och såväl kranen som vattenmaskinen är betydligt raskare i sin beredning av dryck än kaffemaskinen. Särskilt om det är en lång kö av kaffesugna kollegor.

Så i veckan har jag haft med mig ett glas vatten till morgonmötet, och först efter detsamma tagit dagens första kopp kaffe. Den andra har hällts upp framåt 15-snåret då energin behövt påfyllning. Och plötsligt har jag vänt trenden från att det varit två glas vatten till två koppar kaffe. Och sex koppar kaffe till minst lika många glas vatten.

Nu kommer det svåra: att göra trenden till rutin. Så att jag inte sitter där med kaffekopp och kaka inom kort igen. Och jag vet att det inom kort väntar en stor utmaning i form av kanelbullens dag den 4 oktober. Som i och för sig infaller på en fredag, och då får jag ju unna mig något litet. Som en kanelbulle. En alltså.

Inte noll, bara mindre

Sedan besöket på gymmet har det varit lättare att passera godishyllan utan att ”råka” lägga ner något i kundkorgen.
Foto: Pixabay

Varför är det så att jag måste berätta för någon om usla vanor för att sedan ta tag i dem? Efter att ha suttit i drygt en timme och pratat om (bristande) träningsvanor och mat(o)vanor, samt tecknat mig för gymmedlemskap, har det varit superlätt att gå förbi godishyllorna i affären utan att känna mig det minsta lockad.

(Åtminstone när jag har handlat mätt. Häromdagen kryssade jag mellan olika söta lockvaror och kunde nätt och jämt övertala mig själv om att låta bli att lägga något i korgen.)

Det är ungefär som de gånger jag börjat föra kassabok. Har jag bestämt mig för att skriva upp allt jag handlar så blir det inte längre roligt att handla godis och kakor och se hur mycket pengar som går till sådant. Och att inte alls notera inköpen blir att ljuga sig själv rakt upp i ansiktet, och hur lönt är det då att föra kassabok?

Man får väl säga att jag har klarat av min första vecka med min lite sundare livsstil. Har visserligen inte satt min fot på gymmet ännu, men å andra sidan börjar medlemskapet egentligen först nästa vecka med min första PT-tid. Har dock planer på att hinna dit före jobbet på onsdag, samt en sväng på lördag, mest för att känna på atmosfären och plåga mig lite i stakmaskinen. Just stakmaskinen var ju min hatkärlek i tränandet inför Vasaloppet för drygt fem år sedan. Där vet jag vad jag får, och hur jag mår.

Min nya livsstil handlar inte om att ta bort alla livets söta glädjeämnen, bara minska dem radikalt. Det är tillåtet med onyttigheter i begränsad mängd under fredag och lördag, men resten av veckan ska jag hålla mig i schack. Därför blev det lite chips och en bit ananaspaj i fredags, ytterligare lite ananaspaj och ett glas vin i lördags. Men inte en stor påse lördagsgodis. Och på jobbet har jag helt och hållet avstått från de där askarna med kakor som ständigt finns närvarande. Dessutom har jag skippat de där fyra rostmackorna strax före läggdags (som bara är så goda, men ack så onyttiga).

I morgon tänkte jag ställa mig på vågen. Det blir visserligen lite andra förutsättningar än invägningen på gymmet, då jag med kläder vägde in på 91,8. Men det blir ändå en första notering. Kanske en första indikation.

40 years and counting (down)

Inget på rött, men fyra av fem staplar på gult. Målet är att fyra av fem är gröna innan årsskiftet, och den femte grön någon gång nästa år.
Foto: Lars-Åke Englund

Tanken med den här bloggen var att den skulle handla om vandring, hållbarhet och hälsa. Men skummar jag igenom inläggen är det helt klart mest material om hållbarhet, därefter om vandring. Hälsan har fått stå tillbaka. Och inte bara på bloggen. Som jag konstaterade i ett inlägg häromdagen har jag inte bara kunnat lägga undan bältet, utan också fått se mig om efter byxor med större midja.

Jag vet att min kosthållning varit dålig, att min träning varit obefintlig, att vågen sakta men säkert tickat över de 90 kilo som varit en otänkbar vikt för mig för ett år sedan. Men ibland behövs det något litet specifikt för att knuffas över kanten och verkligen ta tag i saker. För mig är det nog en kombination av två. Dels att jag kommer på mig själv med att dra in magen när jag står ensam i hissen… Dels att jag häromdagen, när jag satte mig ner för att knyta skorna, kände hur just denna mage tog emot.

Det handlar inte om att sluta äta godis och kakor, men om att hålla det till helgen. Om att jag inte behöver ta en kaka (eller tre kakor) bara för att det finns en öppen kakförpackning på jobbet. Att inte slentrianshoppa en chokladkaka eftersom den ligger så lockande på väg till kassan.

Det handlar inte heller om att bli ett fysmonster eller springa på gymmet fem dagar i veckan. Bara om att hitta rutiner, försöka få till åtminstone två gånger i veckan då jag har mer intensiva träningspass inbokade.

Så efter genomgång på gymmet som ligger närmast jobbet blev det ett medlemskort och ett gäng PT-timmar. Jag har aldrig tränat med PT tidigare, men tror att det är det som behövs för att jag ska hålla ihop träningen tillräckligt länge för att det ska bli rutin av det hela. Dessutom är fördelen med att ha ett gym fem minuters promenad från jobbet att jag faktiskt hinner köra ett par korta lunchträningar under de veckor jag har barnen – utan att de behöver vara på förskolan längre än nu.

Så nu är det upp till bevis. Mätningarna jag genomgick före jag skrev under talade om en metabolisk ålder på 40 (och där vill jag inte vara). Att jag har för låg procent muskelmassa, för hög procent kroppsfett (båda dessa misstänkte jag var just så), samt för hög BMI (vilket jag visste helt säkert). Målet är att jag fram till årsskiftet ska ligga på grönt istället för gult i såväl muskler som fett, och att BMI ska ha krupit ner till runt 26, det vill säga att vågen ska visa runt 82 kilo. Det innebär en viktnedgång på runt 10 kilo på drygt tre månader. På ett sätt låter det mycket i mina öron, men på ett annat sätt ändå klart genomförbart med bättre rutiner. Jag har ju klarat av att gå upp runt tio kilo på knappt ett halvår bara genom att missköta såväl mitt matintag som min träning… Helst av allt vill jag sedan ner till 75, vilket är strax under det jag vägde när jag tränade för Vasaloppet för fem år sedan. Men det får bli lagom till Beach 2020.

Bonus: när jag kom hem från gymmet hittar jag inte bara det första Bamsenumret till barnen (blir en bra överraskning när de kommer hit nästa vecka) utan prenumerationspremien: Bamses gympaspel. Det är visserligen från fyra år, men sonen är ju snart där, och dottern är snabb att hänga på. Så förhoppningsvis kan vi gympa ihop i lägenheten.

Söndagens skördefest – och jag insåg precis vad jag missar

I bland blir man lite extra bitter över saker man går miste om på grund av att det är jobbhelg. Mitt schema innebär var tredje helg på jobbet. Varannan av dessa gånger jobbar jag dag, varannan kväll. Kommande helg är ett sådant tillfälle när jag jobbar dag, 7-15 närmare bestämt. Och söndagen hade jag annars väldigt gärna tagit en sväng till Hovdala. Och denna gång inte för att vandra.

Tog faktiskt med mig barnen ut till Hovdala nu under söndagen. Det var visserligen blåsigt och regnet hängde i luften, men att bara sitta inomhus under pappaveckans sista dag är knappast någon höjdare. Dotterns solhatt (nej, inte väder för den, men hon insisterade) blåste visserligen av två gånger så att jag fick jaga efter, men vi hade en mysig halvtimme där vi gick och tittade på blommor, träd och odlingar.

På väg tillbaka till bilen såg jag skylten om söndagens skördefest. Hade visserligen sett en banner med datumet på Hovdalas hemsida, men inte fördjupat mig mer i det då. Men nu förstår jag vad det är jag går miste om nästa söndag, eftersom denna skördefest pågår 11-16.

Jag tänker inte rabbla upp allting här eftersom det går lika bra att läsa här, men den som gillar närproducerat och lokalt hantverk lär ha att titta på. Inträdet är gratis, men parkeringen kostar en Astrid.

Tio plagg för knappt en Birgit

Har aldrig handlat seriöst på second hand tidigare. Jo, böcker såklart, men inte kläder. Har väl kollat någon gång, och tror att jag handlade en kavaj en gång i tiden, men den blev aldrig så mycket använd. Dels för att jag så småningom märkte att den var en gnutta för liten, dels för att jag misstänkte att det var dammodell, och därför av ren feghet inte vågade ha den på mig.

Men den gångna helgen var det dags. Eftersom jag själv lagt ut lite under de senaste månaderna och inte längre passar i 32″-storlekar var jag tvungen att hitta något nytt par jeans. Dessutom är plånboken extra tunn då bilen behövde nya bromsar och AC:n knasade (så kallad knA-C), samtidigt som det var dags för besiktning (och nu, surprise, lyser lampan också för service…). Dessutom behövde också sonen lite nya långbyxor såhär framåt höstkanten. Han växer ju också (men mer på längden, medan jag växer i färdriktningen). Dottern har fått ärva en del av kusinerna, och fick alldeles nyligen låna lite som Vickans dotter växt ur, och varje gång det kommit kläder har jag önskat att jag hade något till Eddie också.

Vi hade ärende till Kristianstad, och därför hade jag kollat upp begagnatmarknaden där, en standardlördag i september. Där fanns de gamla vanliga – Röda korset, Erikhjälpen, Pingstkyrkan – men kanske framför allt den för mig nya bekantskapen 2use (för tillfället är hemsidan rätt mager). Hade sett loggan på whitemonday.se (kommer nog bli ett inlägg när detta närmar sig (i närheten av black friday)) när jag satt och googlade runt häromdagen. Idén är den att man lämnar in sina begagnade kläder här, och sedan får man en viss procent av försäljningsvärdet om kläderna säljs. Om de ligger framme ett visst antal månader utan att säljas skänks de vidare till välgörande ändamål.

Obs! Det är inte läge att rensa ur garderobens alla sommarkläder och komma springande med. Sedan ett par veckor råder det inlämningsstopp, bortsett från några olika kategorier. Det lämnas helt enkelt in för mycket kläder som inte är i rätt årstid. Det går inte att hänga upp sommarkläder i butiken nu när hösten är här.

Efter att ha varit inne en snabb vända på Röda korset, utan att hitta något till vare sig mig eller sonen, körde vi till den nya bekantskapen. Jag blev mycket positivt överraskad. Hela lokalen var full av framför allt kläder, och det var prydligt sorterat i storlekar, klädtyper och till viss del också färger. Dessutom uppmärkt med riktiga scanningsbara prislappar.

Lång historia kort. Jag hittade fem par byxor till sonen, plus en skjorta och en pikétröja. För egen del blev det tre par byxor som jag nu kan andas i. Kostnad för kalaset? Drygt 400 kronor. Eller knappt 500. Det började i alla fall på en fyra, vilket innebär att plaggen i snitt kostade knappt en Evert stycket, och allt gick lös på mindre än en Birgit.

Och då kan jag konstatera att jag brukar behöva lägga 400-500 kronor på ett par nya jeans, om jag vill ha någon form av passform (samtidigt som mina vader inte ska få klaustrofobi).

Det var det första besöket där, men lär inte bli det sista. Men i miljöns namn får vi väl ta tåget nästa gång. Samt ta med en egen påse.

Hovala: Höjdarnas höjdarled, östra, 13 km

Smala stigar dominerade rundan, men det var faktiskt färre backar än jag trodde.
Foto: Lars-Åke Englund

Fakta

vad: Höjdarnas höjdarled, östra slingan
var: Hässleholms kommun. Utgångspunkt från Hovdala slott.
längd: 13 kilometer
terräng: smala stigar och kuperat (framför allt runt Göingeåsen), men också en del bredare grusvägar, samt vandring på en åker jämte en asfaltsväg.

om leden: Längs Höjdarnas höjdarled bjuds du på vackra utsikter från åsarna i öst och väst där du med fördel förlägger dina fikapauser. Leden går mestadels på stigar och mindre vägar. Naturen är omväxlande med vidsträckta ängsmarker och hagar med betande får, bokskogsklädda raviner och gläntor. Leden är i sin helhet 22 km, varav den östra delen är 13 km och den västra 9 km.

Östra delen börjar vid den gamla hantverksbyn Broslätt och fortsätter upp längs ravinen till Hammarmölledamm. Brönnestadsån, som makligt ringlar sig fram genom landskapet för dig vidare till Brönnestad, där det finns möjligheter till turridning på islandshäst. På väg uppför Göingeåsen passerar du Posta-Nillas stuga, som är flyttad från sin ursprungsplats, och Bergrummet från Kalla kriget. Vid Lägerplats Göingeåsen finns både vindskydd, toalett och grillplats om du vill stanna över natten.
(Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

  • Bortsett från stigarna i början när det var mycket rötter var stigarna lättvandrade. Inte mycket stenar och rötter att se upp med.
  • Intressant med militärens berg som dök upp mitt i ingenstans. Hade dock gärna fått finnas en informationstavla om berget där.
  • Backarna var långa upp- och nerför. Inte så mycket knixiga småbackar hela tiden.

Negativt

  • Spångarna var inte nätade, som på Gullspira. Eftersom det var blött ute blev det halt. Jag gled ett par gånger på mina skor, utan att det ledde till något fall.
  • En del av nedförsbackarna var snudd på för branta, men de var inte speciellt långa i alla fall.

Min vandring

datum: 8 september 2019
tid: ca 9:40-13:30 (3 h, 50 min)
distans: 13,2 kilometer
väder: mulet, uppklarnande mot slutet, och sedan mulet igen. 13-17 °C. Ytterst svag vind.

I en klunga på tolv satte vi av ut från Hovdala, riktning söderut på Höjdarnas höjdarled, östra.
Foto: Lars-Åke Englund

Till att börja med kan jag konstatera att jag gick denna vandring i samband med Hässleholm Hovdala Vandrarförenings vandringsdag den 8 september 2019. Därför finns det lite information att hämta också i det inlägget.

Till skillnad från tidigare vandringar som jag recenserat gick jag inte ensam denna gång. Vi var tolv stycken, varav tio var nya bekantskaper för mig. Eftersom jag gick tillsammans med Vickan och vi hade vår packning i en och samma ryggsäck turades vi också om att bära denna. Den del av sträckan jag gick utan ryggsäck kändes nästan oförskämt lätt.

Vi satte av i sydlig riktning från Hovdala. Jag överhörde under sträckans gång en av turens guider prata om att det andra hållet på rundan var att föredra om man var nybörjare i vandrarkretsar, eftersom uppförsbacken visserligen var brantare där, men också kortare. När vi nu tog oss an Göingeåsen söderifrån skulle det bli en mer utdragen klättring. Men mer om det när vi kommer så långt.

Vägen söderut var inledningsvis gamla kända marker. Här kom jag tillbaka när jag gick Jakten på Gullspira, och här gick jag när Dammslingan avverkades. Skillnaden mot då var att detta var första gången jag gick i väta. Vet att jag tänkte (och kanske också skrev) att dessa stigar inte var lämpade för att gå när hösten och regnet kom, men trots alla rötter upplevde jag inte stigarna som speciellt hala. Nu går det ju tyvärr inte att gå och titta sig så mycket omkring eftersom det är som att be om att få snubbla tvärs över en rot, blicken är ständigt fäst vid fötterna, men annars är naturen fin här. Med de branta sluttningarna till vänster och Hammarmölledammen till höger.

Sven-Gunnar var den av guiderna som tog täten i inledningen. Här de branta sluttningarna vid Hammarmölledamm (själva dammen är bakom ryggen på fotografen). Stigarna här är smala, kuperade och fulla med rötter.
Foto: Lars-Åke Englund

Ganska raskt bröt vi emellertid av från mina gamla kända kvarter. Där de andra nämnda lederna svängde höger över bron och korsade Hovdalaån så fortsatte vi rakt fram.

Lite lustigt var att vi bara minuter tidigare pratat om HHVF:s resa till Stora Mosse i Småland, en vandring över en hel del spångar, och om hur alla spångar på Hovdalalederna nätats efter en olycka för några år sedan då en kvinna halkade och bröt armen på en hal spång. Dessa nätade spångar berömde jag i nyss nämnda inlägg om Gullspira. Och när vi nu nådde fram till första spång på Höjdarnas, då var den onätad. Och jag höll på att halka omkull, två gånger på samma spång.

På små stigar tog vi oss ner mot Brönnestad, och just innan vi hann fram till den lite bredare grusvägen passerade där en turridningsgrupp på varsin islandshäst. Vi fortsatte på grusväg, stig och i utkanten av en åker som löpte parallellt med länsväg 1917. Det tyckte inte mina löparskor med tygovansida om.

Vi fortsatte genom Nösdala, vandrade genom en gammal järnvägstunnel, och började sedan sakta men säkert klättringen uppför Göingeåsen. På vägen tog vi en avstickare in vid Posta-Nillas stuga som räddades av stadsvetaren och hembygdshistorikern Torsten Karlson som flyttade stugan från sin ursprungliga plats och upp i dessa skogar. Dock kunde vi inte med säkerhet reda ut vilken av stugorna som var Posta-Nillas. Men en googling nu i efterhand ger vid handen att det nog var den som vi inte ägnade lika mycket uppmärksamhet.

Det intressantaste på hela rundan tyckte jag var när vi gick på en skapligt bred stig uppför åsen, och det tillfälligt planade ut. Jag och Vickan gick och tittade upp på den branta bergväggen till höger och förundrades över att det plötsligt tycktes vara asfalt på vägen, mitt i skogen. Bara några meter senare stod vi vid en av ingångarna till det hemliga berget i Tormestorp (eller i Spragleröd, om jag förstått de geografiska benämningarna rätt). Här låg LFC Staren som byggdes på mitten av 50-talet, och som sedan var aktivt som luftförsvarscentral i tiotalet år innan spionen Stig Wennerström sålt ut en rad försvarshemligheter till Sovjet. Berget ska dock fortsatt ha använts för andra militära ändamål fram till slutet av 90-talet, då man beslöt att tömma och plombera berget. 2003 bjöds marken ut till försäljning, men själv anläggningen ingick inte i affären.

När vi var där såg det ut som att någon gett sig på att försöka ta sig genom betongen, men gett upp efter en liten bit. Vi passerade tre av ingångarna, och förstod jag det rätt så fanns det ytterligare två. För det första: häftigt med dessa anläggningar som byggdes under kalla kriget. För det andra: tråkigt att man inte kunde komma in och titta på hur det såg ut. De bilder jag sett i efterhand talar verkligen om en maffig anläggning.

Hur som helst, vi var fortfarande bara i början av stigningen. I takt med att vi tog oss upp mot vindskyddet vid Lägerplats Göingeåsen, vilket var vårt mål för en rast, började huvudet dunka alltmer. Hade inlett dagen med huvudvärk och förkylning, och nu var huvudvärken på väg tillbaka. Värken försvann dock när vi satte oss ner och åt vår pastasallad. Dessutom la Vickan beslag på väskan när vi sedan skulle fortsätta vandringen.

Den värsta stigningen var nu gjord, men vi skulle upp till Klinten också för ytterligare en storslagen vy innan vi vände tillbaka mot Hovdala. Någonstans här på vägen stötte vi också på två krokodiler i skogen. Jag är dock lite osäker på var. Men denna typen av göingska skogskrokodiler ska enligt kännarna vara helt ofarliga för vandrare.

Sista delen kändes mest som transportsträcka. Vi gick genom Tormestorp, korsade länsväg 1902 (80-väg som leder fram till 23:an), gick igenom de delar av Hovdala som (åtminstone hittills) använts för endurokörning. Och sedan var det samma gamla fårhagar som huserat Posta-Nilla (och så småningom också Gullspira).

Nog för att inledningen var trevlig, och att vandringen upp på Göingeåsen är magnifik. Jag får nog ändå hålla Gullspiras västra slinga som min favorit så här långt bland Hovdalaledarna. Men det kan ju också bero på att jag gick där medan blåbären lyste i sin allra blåaste prakt.