Ja, alla Norra Skåne-läsare: känner ni igen rubriken från närtid så är det inte så konstigt. Den är en egen variant på Pernilla Ekdahls intervju med Robin Stjernberg inför dennes spelning på Hässleholms stadsfest häromveckan. Pernilla skaldade ”Återvänder gärna till (genom)brottsplatsen”, och jag tyckte att det var för bra för att inte sno.

Men detta inlägg handlar inte om Robin Stjernberg. Det handlar om golf. Och närmare bestämt om min tredje golfrunda för året.

När jag dammade av klubborna i somras och bestämde mig för att skaffa ett greenfeemedlemskap ville jag betala så lite som möjligt, men samtidigt bli medlem i någon klubb dit jag åtminstone hade någon form av koppling. Det slutade med Östra Göinge Golfklubb i Knislinge. Det är ju faktiskt min moderklubb när det kommer till golfen (även om klubben på den tiden hette Östra Göinge Nya Golfklubb). Det var där jag lärde mig spela golf, lärde mig hur jag använde träklubborna på fairway, lärde mig hur jag skulle tänka när jag puttade.

Men det var också där som jag slutade spela golf. Där jag parkerade träklubborna i bagen eftersom inga slag med dem gick som jag ville. Där som jag glömde bort hur jag skulle tänka när jag puttade och alltid gick för att sänka puttarna direkt.

Och det var där som jag under min sista runda som golfare för 15 (?) år sedan slog bort 18 bollar på 14 hål för att sedan gå hem till mamma och pappa och parkera klubborna på vinden.

Men nu var jag tillbaka. Hade bokat tid för att spela med svåger Daniel. Handicapmässigt är vi ungefär jämnbra. Och med det menar jag jämndåliga. När jag blev medlem i somras fick jag starta om på 36,0 i hcp (när jag slutade hade jag 34,5, så ingen större höjning). Första rundan fick jag 37 poäng och sänkte mig till 35,5. Andra rundan, morgonen efter, skrapade jag bara ihop 17 poäng. Men eftersom handicapsystemet är utformat som det är (i alla fall fram till årsskiftet) höjde jag mig bara till 35,6.

Årets tidigare rundor, i Vittsjö och Örkelljunga, var på banor som var fullkomligt obekanta för mig. Östra Göinge är en helt annan grej. Även om det gått runt 15 år sedan jag senast var där mindes jag hur de flesta banorna var, var flaggorna stod, till och med vilka greener som var hopplösa.

Det var bara den lilla detaljen att de någon gång under dessa år valt att kasta runt bland banorna så att det som tidigare var 14-18 nu var 1-5, och att gamla 3-5 nu (nog) var 14-16. Och att några av hålen också gjorts lättare (som att utslaget på det som nu var tian (och som tidigare kanske också var tian?) nu inte hade utslaget från en ö, utan från torra land 50 meter längre fram).

Vi började spela. Daniel gjorde det helt okej. Jag var betydligt sämre. När vi kommit halvvägs hade Daniel 18 poäng (alltså par) medan jag hade 13. Och det bara för att jag tack vare en lyckostuds på utslaget på nian mäktat med tre slag till hål och fyra poäng till scorekortet.

Sedan vände något. Jag slog inte mycket bättre, men hade flyt med studsarna i några hål så att poängen rasslade in, samtidigt som Daniels rygg tog slut, och slagen rasslade ut. Ett typiskt exempel på flytet var det, enligt graderingen, tuffaste hålet. Hål 15. Ett par tre med Helge å längs hela vänstersidan, och med en otrevlig damm till höger om green, samt in en bit framför. Utslaget blev inte bra. Dålig träff, och bollen studsade iväg med fara för alla marklevande djur. Bollen landade precis i ruffkanten, en meter från ån. Andraslaget blev inte mycket bättre. En snedträff som nätt och jämt letade sig över vattnet som gick in framför green, men som inte var tillräckligt bra för att leta sig in på green. Därefter: mitt livs bästa chipp. Bollen rullar fram och lägger sig två decimeter från flaggan så att det bara är att peta i den och inkassera fyra oförtjänta poäng. Två dåliga slag, ett lysande, och ett som inte gick att missa. Med lite mindre tur hade förstaslaget studsat ut i vattnet, och nästa gått i vattnet till höger. Och då hade det inte blivit några poäng alls.

Jag var aldrig riktigt nära att sänka mig. En bit in på sista nio blev målet att komma upp i åtminstone 30 poäng, vilket jag nådde på näst sista hålet. Så att jag i godan ro kunde slå nästa utslag rakt i den tjocka ruffen femton meter framför mig för att sedan spela stabilt men gå i kopp på för många slag för att få poäng.

Så någon sänkning blev det inte, tvärtom. Nästa gång jag går en runda (om det blir i år) är det med 35,7 som handicap. Å andra sidan har jag inga mål eller falska förhoppningar om att bli någon proffsgolfare. Jag vill bara gå ut och ha roligt. Spela, snacka skit med min(a) medspelare, ta en kexchoklad halvvägs, och få till ett och annat slag som jag känner mig stolt över.

Tyvärr är felprocenten på tok för hög. Jag måste lära mig hur jag spelar dåligt utan att slagen rasar iväg. Höja lägstanivån. Ta i mindre och sikta mer. Planera hålen på förhand och inte stå vid bollen och varje gång tänka att jag ska slå så långt som möjligt. Skulle jag klara det hade jag säkert kunnat komma ner mot 30 i handicap. Kanske till och med några hack lägre än så.

Det hade dessutom varit positivt för bankkontot att inte behöva öppna plånboken för nya bollar titt som tätt.