Lånehund

Det har gått några år sedan jag och min ex-fru hade hund. När första barnen kommit och andra var på väg hade vi helt enkelt inte den tiden att ge henne som hon behövde. Så vi sökte nya ägare och hittade ett äldre par i de inre delarna av Skåne. De hade en egen golden retriever sedan tidigare (som tyvärr gick bort nu i somras) och det kändes som ett självklart val. Senare besök hos dem bekräftade att vi gjort rätt.

Eftersom min flickväns mamma varit bortrest fick har flickvännen passat hunden under några dagar. Och eftersom jag hade ledigt under tisdagen passade jag på att ta morgonrundan med Dixie innan jag stack iväg och spelade golf (se gårdagens inlägg). Och så blev det en långrunda på kvällen också.

En runda som blev lite längre än jag hade tänkt. Och blötare. Jag får helt enkelt skylla på mina begränsade kunskaper när det gäller Hässleholms geografi.

Runt 18:30 kom det en rejäl skur, men när jag 20 minuter senare snörde på mig skorna och fattade kopplet så hade det börjat spricka upp. Snart sken solen. Jag och Dixie vandrade cykelvägen fram. Men eftersom jag visste hur lång rundan skulle bli om jag fortsatte rakt fram så svängde jag av för att ta en annan väg tillbaka.

Och det var här som mina begränsade Hässleholmskunskaper satte käppar i hjulen. För snart fann jag oss gående på en cykelbana med järnvägen till höger. Utan kunskap om det fanns någon bra väg under järnvägen förrän i Tormestorp.

Det fanns det inte.

Så vi gick och gick. Men solen sken, och allt var mysigt. Till en början i alla fall. För ju närmare vi kom Tormestorp och den undergång som jag visste skulle finnas där, så såg det ut som att undergången rullade in över Finjasjön…

När vi nere vid Björkviken svängt upp och börjat gå norrut igen insåg jag att det skulle bli en kamp mot klockan. Molnen närmade sig med otrevligt hög hastighet, och med potentiellt otrevligt innehåll. Att det var ösregn kändes givet, och åska var knappast otänkbart.

Egentligen hade jag velat ta en selfie (eller groupie) med Dixie nere vid Finjasjön, med det upptornande ovädret i bakgrunden. Men det var tyvärr knappt två veckor för tidigt för att ha med sig hund ner till stranden, och kanske var det lika bra. För sekunderna skulle ju kunna bli värdefulla. Här skulle det skyndas hemåt!

Vi klarade det. Inte. När vi såg Hässleholmsskylten (och då är det en bit kvar att gå) började dropparna falla. Jag knäppte regnjackan och fällde upp luvan. Och efter ett par minuter med lätt regn, när jag trodde att jag överskattat molnens elaka utseende, öppnade sig skyn.

Inom bara några minuter gick det från förhoppningen att inte bli för blöt till att inse att det bara skulle vara att byta alla kläder så fort jag klev innanför dörren.

I knappt en kvart föll ösregnet. Sedan slutade det ungefär lika tvärt som det hade börjat. Det klarnade upp ovanför oss, medan de hotande skyarna drog vidare österut.

Så efter ett par tusen steg på morgonpromenaden, och runt 16 000 till på golfbanan, avslutades dagen med ytterligare 10 000 steg hundpromenad. Och byte av samtliga kläder. För även om vi hade hållit så bra tempo att baksidan av mig fortfarande var torr så gällde det inte framsidan.

Sammanfattningsvis: lånehund är bra. Då är det inte jobbigt att ta en runda då och då, även om det är dåligt väder. Det är först när det trillar in ett par, tre, fyra rundor om dagen i sådant väder som det börjar ta emot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s