Efter att tidigare under året bara vandrat själv var söndagen en ny upplevelse. Dels skulle jag och Vickan gå tillsammans, dels skulle vi slå följe med en rad andra vandrare. Fast när klockan ringde på söndagsmorgonen var inte tanken på vandring det första som for genom huvudet, utan snor.

Från att ha varit lite förkyld i några dagar kändes det nu som om någon fyllt högra sidan av huvudets bihålor med trögrörligt snor. Inte bara jag kände mig snuvig och hängig, detsamma gällde Vickan. Och jag som varit styv i korken och skrivit både här på bloggen och på vandrarföreningens inlägg på facebook att vår plan var att fortsätta på Höjdarnas höjdarleds västra del efter att den östra, som var planerad till vandringsdagen, avverkats.

Johan T Karlssons hit Det snurrar i min skalle fast i något omarbetat version (Det snorar i min skalle) ackompanjerade förberedelser med frukost och väskpackning.

Men när klockan slog 9:30 stod vi på Hovdala, bland en drös andra ivriga vandrare. Vår grupp, den som skulle gå Höjdarnas, bestod av tolv tappra. Efter inledningsanförande av HHVF:s ordförande Jan Olsson och Rotary Hässleholms Annica Hansson Borg bar det iväg i olika riktningar för gängen. I vår grupp tog Sven-Gunnar täten, medan Roger agerade bakre vallhund. Över smala stigar fulla med rötter tog vi oss söderut från Hovdala, och via några bredare grusvägar och promenad bredvid asfalterade sträckor sattes kursen mot Göingeåsen. Det finns verkligen mycket fin natur, för den som vågar se sig omkring. Själv tittade jag mest ner för att inte snubbla.

Uppskattade verkligen att gå i grupp. Visst, jag hade nog kunnat hållit ett något högre tempo om jag gått själv, men det hade också blivit en mycket tråkigare vandring med mindre information om vad vi passerade, och mindre trevligt snack längsmed vägen.

Vi vandrade, tittade på utsikten, åt hemgjord pastasallad vid vindskyddet där vi rastade, vandrade lite till, och plötsligt var vi utanför militärens gamla berg i Tormestorp. Jag hade ingen aning om att det fanns där ens, men plötsligt var stigen i skogen asfalterad, och strax därpå tronade berget på högersidan. Numera inte någon försvarshemlighet längre eftersom den såldes ut av storspionen Wennerström, och sedan några år är ingångarna ordentligt plomberade. Men efter rundan fick jag mer information mejlad om berget, och även om jag knappast är någon militärhistoriker tycker jag det är oerhört häftigt att se på ritningar och bilder hur det sett ut där inne.

Eftersom morgonen inleddes med snor och huvudvärk blev det en värktablett innan vi gav oss iväg hemifrån. Men så fort uppförsbackarna tornade upp sig och vi klättrade i takt med att pulsen steg så började huvudet dunka igen. Åtminstone tills vi var uppe, och minskningen i ansträngning fick huvuddunket att lugna ner sig.

Frågan är ändå om det inte var nedförsbackarna som var det jobbigaste. Har aldrig varit så förtjust i att trampa på utför, och bromsandet i sluttningarna gjorde att det onda knät så småningom gjorde sig påmint.

Det gick utför ner mot Tormestorp, och sedan upp en liten bit igen. När vi klev in i fårhagarna visste jag att vi snart skulle se Hovdalas vita fasad igen.

Frågan var om vi skulle ge oss ut på mer vandring. Kropparna kändes förhållandevis pigga, och det var bara nio ytterligare kilometer som i så fall stod på agendan. Vi köpte oss varsin korv och därmed också lite tid att fundera. De mörka molnen som drog in över området fällde avgörandet. De skulle högst sannolikt innehålla ytterligare någon av de där störtskurarna som svept in under de senaste dagarna. Kanske också åska. Och i vårt snoriga skick var det bättre att köra hem.

Även om det i efterhand verkar ha varit falskt alarm, inget regn föll i alla fall över Hässleholm under de timmar som den västra slingan skulle tagit att vandra, så var det nog ett klokt beslut att bryta för dagen. De 13 avverkade kilometerna var fullt tillräckliga för att somna i soffan framför en gammal film, och att sedan på stela ben halta bort till pappersrullen för att snyta sig.

Sammanfattningsvis: sjukt roligt att vandra flera i grupp. Sjukt bra ändamål som startavgiften gick till (Rotary Doctors vattenprojekt i Kenya). Och så rent allmänt sjukt. Snor, huvudvärk och krassliga knän. Men klart värt det! Höjdarnas östra led kommer vad det lider som en recension här på bloggen. Den västra får vänta till bättre tider råder.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•