Fakta

vad: Höjdarnas höjdarled, östra slingan
var: Hässleholms kommun. Utgångspunkt från Hovdala slott.
längd: 13 kilometer
terräng: smala stigar och kuperat (framför allt runt Göingeåsen), men också en del bredare grusvägar, samt vandring på en åker jämte en asfaltsväg.

om leden: Längs Höjdarnas höjdarled bjuds du på vackra utsikter från åsarna i öst och väst där du med fördel förlägger dina fikapauser. Leden går mestadels på stigar och mindre vägar. Naturen är omväxlande med vidsträckta ängsmarker och hagar med betande får, bokskogsklädda raviner och gläntor. Leden är i sin helhet 22 km, varav den östra delen är 13 km och den västra 9 km.

Östra delen börjar vid den gamla hantverksbyn Broslätt och fortsätter upp längs ravinen till Hammarmölledamm. Brönnestadsån, som makligt ringlar sig fram genom landskapet för dig vidare till Brönnestad, där det finns möjligheter till turridning på islandshäst. På väg uppför Göingeåsen passerar du Posta-Nillas stuga, som är flyttad från sin ursprungsplats, och Bergrummet från Kalla kriget. Vid Lägerplats Göingeåsen finns både vindskydd, toalett och grillplats om du vill stanna över natten. (Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

• Bortsett från stigarna i början när det var mycket rötter var stigarna lättvandrade. Inte mycket stenar och rötter att se upp med.
• Intressant med militärens berg som dök upp mitt i ingenstans. Hade dock gärna fått finnas en informationstavla om berget där.
• Backarna var långa upp- och nerför. Inte så mycket knixiga småbackar hela tiden.

Negativt

• Spångarna var inte nätade, som på Gullspira. Eftersom det var blött ute blev det halt. Jag gled ett par gånger på mina skor, utan att det ledde till något fall.
• En del av nedförsbackarna var snudd på för branta, men de var inte speciellt långa i alla fall.

Min vandring

datum: 8 september 2019
tid: ca 9:40-13:30 (3 h, 50 min)
distans: 13,2 kilometer
väder: mulet, uppklarnande mot slutet, och sedan mulet igen. 13-17 °C. Ytterst svag vind.

Till att börja med kan jag konstatera att jag gick denna vandring i samband med Hässleholm Hovdala Vandrarförenings vandringsdag den 8 september 2019. Därför finns det lite information att hämta också i det inlägget.

Till skillnad från tidigare vandringar som jag recenserat gick jag inte ensam denna gång. Vi var tolv stycken, varav tio var nya bekantskaper för mig. Eftersom jag gick tillsammans med Vickan och vi hade vår packning i en och samma ryggsäck turades vi också om att bära denna. Den del av sträckan jag gick utan ryggsäck kändes nästan oförskämt lätt.

Vi satte av i sydlig riktning från Hovdala. Jag överhörde under sträckans gång en av turens guider prata om att det andra hållet på rundan var att föredra om man var nybörjare i vandrarkretsar, eftersom uppförsbacken visserligen var brantare där, men också kortare. När vi nu tog oss an Göingeåsen söderifrån skulle det bli en mer utdragen klättring. Men mer om det när vi kommer så långt.

Vägen söderut var inledningsvis gamla kända marker. Här kom jag tillbaka när jag gick Jakten på Gullspira, och här gick jag när Dammslingan avverkades. Skillnaden mot då var att detta var första gången jag gick i väta. Vet att jag tänkte (och kanske också skrev) att dessa stigar inte var lämpade för att gå när hösten och regnet kom, men trots alla rötter upplevde jag inte stigarna som speciellt hala. Nu går det ju tyvärr inte att gå och titta sig så mycket omkring eftersom det är som att be om att få snubbla tvärs över en rot, blicken är ständigt fäst vid fötterna, men annars är naturen fin här. Med de branta sluttningarna till vänster och Hammarmölledammen till höger.

Ganska raskt bröt vi emellertid av från mina gamla kända kvarter. Där de andra nämnda lederna svängde höger över bron och korsade Hovdalaån så fortsatte vi rakt fram.

Lite lustigt var att vi bara minuter tidigare pratat om HHVF:s resa till Stora Mosse i Småland, en vandring över en hel del spångar, och om hur alla spångar på Hovdalalederna nätats efter en olycka för några år sedan då en kvinna halkade och bröt armen på en hal spång. Dessa nätade spångar berömde jag i nyss nämnda inlägg om Gullspira. Och när vi nu nådde fram till första spång på Höjdarnas, då var den onätad. Och jag höll på att halka omkull, två gånger på samma spång.

På små stigar tog vi oss ner mot Brönnestad, och just innan vi hann fram till den lite bredare grusvägen passerade där en turridningsgrupp på varsin islandshäst. Vi fortsatte på grusväg, stig och i utkanten av en åker som löpte parallellt med länsväg 1917. Det tyckte inte mina löparskor med tygovansida om.

• 

• 

• 

• 

Vi fortsatte genom Nösdala, vandrade genom en gammal järnvägstunnel, och började sedan sakta men säkert klättringen uppför Göingeåsen. På vägen tog vi en avstickare in vid Posta-Nillas stuga som räddades av stadsvetaren och hembygdshistorikern Torsten Karlson som flyttade stugan från sin ursprungliga plats och upp i dessa skogar. Dock kunde vi inte med säkerhet reda ut vilken av stugorna som var Posta-Nillas. Men en googling nu i efterhand ger vid handen att det nog var den som vi inte ägnade lika mycket uppmärksamhet.

Det intressantaste på hela rundan tyckte jag var när vi gick på en skapligt bred stig uppför åsen, och det tillfälligt planade ut. Jag och Vickan gick och tittade upp på den branta bergväggen till höger och förundrades över att det plötsligt tycktes vara asfalt på vägen, mitt i skogen. Bara några meter senare stod vi vid en av ingångarna till det hemliga berget i Tormestorp (eller i Spragleröd, om jag förstått de geografiska benämningarna rätt). Här låg LFC Staren som byggdes på mitten av 50-talet, och som sedan var aktivt som luftförsvarscentral i tiotalet år innan spionen Stig Wennerström sålt ut en rad försvarshemligheter till Sovjet. Berget ska dock fortsatt ha använts för andra militära ändamål fram till slutet av 90-talet, då man beslöt att tömma och plombera berget. 2003 bjöds marken ut till försäljning, men själv anläggningen ingick inte i affären.

• 

• 

När vi var där såg det ut som att någon gett sig på att försöka ta sig genom betongen, men gett upp efter en liten bit. Vi passerade tre av ingångarna, och förstod jag det rätt så fanns det ytterligare två. För det första: häftigt med dessa anläggningar som byggdes under kalla kriget. För det andra: tråkigt att man inte kunde komma in och titta på hur det såg ut. De bilder jag sett i efterhand talar verkligen om en maffig anläggning.

Hur som helst, vi var fortfarande bara i början av stigningen. I takt med att vi tog oss upp mot vindskyddet vid Lägerplats Göingeåsen, vilket var vårt mål för en rast, började huvudet dunka alltmer. Hade inlett dagen med huvudvärk och förkylning, och nu var huvudvärken på väg tillbaka. Värken försvann dock när vi satte oss ner och åt vår pastasallad. Dessutom la Vickan beslag på väskan när vi sedan skulle fortsätta vandringen.

• 

• 

Den värsta stigningen var nu gjord, men vi skulle upp till Klinten också för ytterligare en storslagen vy innan vi vände tillbaka mot Hovdala. Någonstans här på vägen stötte vi också på två krokodiler i skogen. Jag är dock lite osäker på var. Men denna typen av göingska skogskrokodiler ska enligt kännarna vara helt ofarliga för vandrare.

• 

• 

• 

• 

• 

Sista delen kändes mest som transportsträcka. Vi gick genom Tormestorp, korsade länsväg 1902 (80-väg som leder fram till 23:an), gick igenom de delar av Hovdala som (åtminstone hittills) använts för endurokörning. Och sedan var det samma gamla fårhagar som huserat Posta-Nilla (och så småningom också Gullspira).

Nog för att inledningen var trevlig, och att vandringen upp på Göingeåsen är magnifik. Jag får nog ändå hålla Gullspiras västra slinga som min favorit så här långt bland Hovdalaledarna. Men det kan ju också bero på att jag gick där medan blåbären lyste i sin allra blåaste prakt.