Tanken med den här bloggen var att den skulle handla om vandring, hållbarhet och hälsa. Men skummar jag igenom inläggen är det helt klart mest material om hållbarhet, därefter om vandring. Hälsan har fått stå tillbaka. Och inte bara på bloggen. Som jag konstaterade i ett inlägg häromdagen har jag inte bara kunnat lägga undan bältet, utan också fått se mig om efter byxor med större midja.

Jag vet att min kosthållning varit dålig, att min träning varit obefintlig, att vågen sakta men säkert tickat över de 90 kilo som varit en otänkbar vikt för mig för ett år sedan. Men ibland behövs det något litet specifikt för att knuffas över kanten och verkligen ta tag i saker. För mig är det nog en kombination av två. Dels att jag kommer på mig själv med att dra in magen när jag står ensam i hissen… Dels att jag häromdagen, när jag satte mig ner för att knyta skorna, kände hur just denna mage tog emot.

Det handlar inte om att sluta äta godis och kakor, men om att hålla det till helgen. Om att jag inte behöver ta en kaka (eller tre kakor) bara för att det finns en öppen kakförpackning på jobbet. Att inte slentrianshoppa en chokladkaka eftersom den ligger så lockande på väg till kassan.

Det handlar inte heller om att bli ett fysmonster eller springa på gymmet fem dagar i veckan. Bara om att hitta rutiner, försöka få till åtminstone två gånger i veckan då jag har mer intensiva träningspass inbokade.

Så efter genomgång på gymmet som ligger närmast jobbet blev det ett medlemskort och ett gäng PT-timmar. Jag har aldrig tränat med PT tidigare, men tror att det är det som behövs för att jag ska hålla ihop träningen tillräckligt länge för att det ska bli rutin av det hela. Dessutom är fördelen med att ha ett gym fem minuters promenad från jobbet att jag faktiskt hinner köra ett par korta lunchträningar under de veckor jag har barnen – utan att de behöver vara på förskolan längre än nu.

Så nu är det upp till bevis. Mätningarna jag genomgick före jag skrev under talade om en metabolisk ålder på 40 (och där vill jag inte vara). Att jag har för låg procent muskelmassa, för hög procent kroppsfett (båda dessa misstänkte jag var just så), samt för hög BMI (vilket jag visste helt säkert). Målet är att jag fram till årsskiftet ska ligga på grönt istället för gult i såväl muskler som fett, och att BMI ska ha krupit ner till runt 26, det vill säga att vågen ska visa runt 82 kilo. Det innebär en viktnedgång på runt 10 kilo på drygt tre månader. På ett sätt låter det mycket i mina öron, men på ett annat sätt ändå klart genomförbart med bättre rutiner. Jag har ju klarat av att gå upp runt tio kilo på knappt ett halvår bara genom att missköta såväl mitt matintag som min träning… Helst av allt vill jag sedan ner till 75, vilket är strax under det jag vägde när jag tränade för Vasaloppet för fem år sedan. Men det får bli lagom till Beach 2020.

• 

• 

• 

Bonus: när jag kom hem från gymmet hittar jag inte bara det första Bamsenumret till barnen (blir en bra överraskning när de kommer hit nästa vecka) utan prenumerationspremien: Bamses gympaspel. Det är visserligen från fyra år, men sonen är ju snart där, och dottern är snabb att hänga på. Så förhoppningsvis kan vi gympa ihop i lägenheten.