Gamla fina stakmaskin (allt handlar om inställning)

Duktig och motiverad. Och betydligt mindre svettig än efter det egentligen inte så svettiga passet.
Foto: Lars-Åke Englund

På grund av planeringsdag i förskolan var barnen skjutsade till Knislinge för att passas av farfar under onsdagen. Själv fick jag efter att barnen somnat under tisdagskvällen köra tillbaka till Hässleholm och förbereda mig för en ny arbetsdag. Jag hade naturligtvis kunnat ta tillfället i akt och unnat mig en sovmorgon till 7, nu när jag inte hade barnen att fixa i ordning inför förskolan.

Gjorde tvärtom, och ställde larmet på 5:10. Här fanns ju faktiskt ett ypperligt tillfälle att nyttja medlemskapet på Hälsoprofilen för första gången, och samtidigt hinna se över utbudet av maskiner och vikter lite mer innan nästa onsdag då första PT-passet är inplanerat.

Nej, jag hoppade inte upp av glädje när klockan ringde. Inte direkt vid signalen i alla fall. Men rätt snabbt lyckades jag ställa om hjärnan från ”usch, jag måste gå upp så att jag hinner träna” till ”ja, jag har möjlighet att träna i dag”. Hade dessutom vaknat några gånger under nattens gång och känt mig pigg trots att klockan var ung – en vana jag har när det är något roligt och spännande som väntar på morgonen som jag inte vill försova mig till.

Dessutom hade jag ju packat färdigt träningsväskan redan på kvällen. Allt för att ge minsta möjliga motstånd till att komma iväg.

Klockan 6 svängde jag in på jobbets parkering, ställde bilen och plockade träningsväskan ur bagageutrymmet. Sedan promenerade jag de tre minuterna tvärs över vägen (vilket de facto är tvärs under vägen eftersom det finns en tunnel) till gymmet.

Premiärpasset då? Tja, inte direkt något att skriva hem om. Tio minuter på löpbandet som uppvärmning. Det kändes lätt och bra, trots att jag egentligen avskyr att springa i allmänhet, och på löpband i synnerhet. Sedan promenerade jag ner till stakmaskinen. Vet inte hur många mil det blev i stakmaskinen i Vasaloppsträningen för sex, sju år sedan, men längsta pass var på mellan två och tre mil.

Så långt körde jag inte i dag. Långt ifrån. Det blev ett intervallpass med 500 meters stakning, varvat med en minuts vila. I runda slängar tog en 500-metersbit två minuter att köra, vilket gav 14 minuters ”åkning”. Efter lite ryggövningar var det sedan hög tid att ta en sväng in i duschen för att sedan bege mig till jobbet. Eftersom jag var tvungen att kompa ut några timmar på dagen tyckte jag att det var lika bra att börja en timme tidigare också, när jag nu ändå hade chansen.

Nå, så fick jag blodad tand? Definitivt! På lördag förmiddag blir det ett nytt gymbesök, och då kanske lite längre än i dag.

Jag ska bara påminna mig om att gå in och läsa dessa rader under torsdagen och fredagen när träningsvärken pinar mig som värst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s