Peruansk sparris, svensk oxfilé, och potatis från grannen

Saker att unna sig: att umgås med en kär gammal vän över en kopp kaffe och lite alkoholfri cider, närodlad potatis och en lite bit oxfilé som nätt och jämt varit nere och vänt i pannan.
Foto: Lars-Åke Englund

Sockerbegäret har slagit till flera gången den senaste veckan. Som när mamma frågade om jag ville ha en bit kladdkaka innan jag körde hem igen (i tisdags) eller när det serverades överbliven prinsesstårta på jobbet (i torsdags). Eller när jag gått hungrig och handlat och godiset legat strategiskt utplacerat på olika platser i butiken. Men jag har faktiskt lyckats stå emot. Hållit kak- och godisintaget till fredag och lördag de två senaste veckorna.

Det är en ständig inre kamp mellan kakmonstret som bor i mig, och den förnuftiga samvetsrösten som säger att det inte är bra för min hälsa, inte är bra för min plånbok, inte är bra på något sätt – bara en kort njutning som inte är värd besväret.

Min fasta övertygelse är att det är viktigt att tillåta sig själv att njuta i vardagen. Frågan är bara vad som ska tas in under njutningsparaplyet, vilka saker som man får och bör unna sig.

I lördags hade jag en riktig unnardag, utan att för den delen trycka i mig en påse smågodis.

Mina bilder från träningen har alla en ordentlig suddighet. Det är som att kameran ser att jag inte har glasögon och försöker visa omvärlden hur det ser ut live för mig. Eller är jag bara för skakig efter den ovana ansträngningen.
Foto: Lars-Åke Englund
Totalt blev det en timme på crosstrainer, trappmaskin, stakmaskin och cykel (bilden). Samt lite annan träning.
Foto: Lars-Åke Englund

Det började med att jag unnade mig att gå och träna. Det blev veckans andra gymbesök. Efter en kvart crosstrainer, fem minuter trappmaskinen, 23 minuter stakmaskin (5 km), 17 minuter cykling, samt lite smått och gått i maskinväg, kände jag mig lagom mör för att ta mig an dagen. Och eftersom jag inte hade barnen hos mig, och inte heller möjlighet att träffa flickvännen, så for jag till Laholm för att se på fotbollslaget som jag bevakade under drygt sju års tid – och som jag nu inte sett spela på två år.

Laholm i vitt mot Varberg i rött. Båda var redan klar tvåa respektive etta i serien inför sista seriematchen, som slutade 2-2. Nu väntar uppflyttning till tvåan för Varberg, och kval för Laholm för att försöka nå samma serie.
Foto: Lars-Åke Englund

Hade dessutom stämt träff med Johan, min kollega under många år på tidningen. Efter matchen körde jag hem till honom och satt och snackade. När vi träffades i våras hade vi väl inte setts sedan jag slutade på tidningen. Men både då och nu så var det som att ingen tid passerat. Som att vi fortfarande sågs flera gånger i veckan och med gemensamt blod och svett stångades för att göra sportbevakningen i södra Halland som bred och nära som möjligt.

Men vi förenas inte bara i vår passion för den lokala idrotten. Vi delar också en hel del tankar när det gäller närproducerad mat. För Johan, bonnapåg som han är, är det förmodligen mer naturligt än för en villaunge som undertecknad. Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att lära mig och inspireras.

Har tidigare hört uppgifter om att man i framtiden skulle behöva klara sig på 300 gram rött kött i veckan. Tror att anledningen var utsläpp, men vet inte säkert. Och har inte en källa på påståendet. Men hörde det än en gång häromveckan. Och hur klimatsmart jag än försöker vara kan jag (utan kontrollvägning) konstatera att jag med marginal skjuter över det målet.

Hur lite 300 gram i veckan är tydliggjordes än en gång för mig när vi tillagade middagen. Det var extrapris på färsk oxfilé (svensk såklart). ”Ynka” 300 kronor per kilo. De två bitar vi köpte var på totalt knappt 300 gram. Sedan delade jag och Johan på en sådan bit. Det blev inte mycket, men ändå en fjärdedel av en 300-gramveckas totalintag.

Och även om 75-gramsbiten inte var stor så räckte den gott och väl. Går att jämföra med en liten påse lösgodis. När utbudet är litet njuter man mer av varje tugga. Kastar inte i sig maten utan smakar på den.

Dessutom hade vi gott om tillbehör. Hasselbackspotatisen, den abnormt stora moroten samt löken köpte vi hos grannbonden på väg hem från affären, och resten av tillbehören var lika svenska (om än inte lika närproducerade). Jo, där fanns ju en katt bland hermelinerna. Sparrisen från Peru. Där en bunt kostade som halva biten oxfilé, men där smaken definitivt inte var hälften av oxfiléns. Om något smakade de lite dåligt samvete över lång transport.

Vi unnade oss dessutom lite chokladpudding efter maten. Men så var det ju ändå lördag.

Alltså: träning, fotboll, umgås med en gammal kär vän, kela lite med hundar, laga och äta god närproducerad mat, och toppa allt med lite chokladpudding. Jag kan inte minnas när jag senast unnade mig en så bra och fullmatad dag utan att känna minsta dåligt samvete för den. Kände inte ens dåligt samvete för chokladpuddingen. Men det kanske berodde på att jag inte åt en av de standardportioner som jag kan göra åt mig själv – vilket är åtminstone dubbel portion mot vad som står på förpackningen.

Fick mysa lite med hundarna också. Träffade Smulan när hon var en liten grand danois-valp (som var lika stor som den golden retriever som jag och min ex-fru hade). Nu har hon blviit en rejäl bit kramvänlig hund. Jag saknar att ha hund, fram tills jag kommer på att det är en hel del jobb med det också.
Foto: Lars-Åke Englund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s