En helt sjuk vandringsdag

Vi satte av från Hovdala strax efter 9:30, och var tillbaka igen knappt fyra timmar senare. Alla tolv. Inte en enda hade vi tappat bort på vägen.
Foto: Lars-Åke Englund

Efter att tidigare under året bara vandrat själv var söndagen en ny upplevelse. Dels skulle jag och Vickan gå tillsammans, dels skulle vi slå följe med en rad andra vandrare. Fast när klockan ringde på söndagsmorgonen var inte tanken på vandring det första som for genom huvudet, utan snor.

Från att ha varit lite förkyld i några dagar kändes det nu som om någon fyllt högra sidan av huvudets bihålor med trögrörligt snor. Inte bara jag kände mig snuvig och hängig, detsamma gällde Vickan. Och jag som varit styv i korken och skrivit både här på bloggen och på vandrarföreningens inlägg på facebook att vår plan var att fortsätta på Höjdarnas höjdarleds västra del efter att den östra, som var planerad till vandringsdagen, avverkats.

Johan T Karlssons hit Det snurrar i min skalle fast i något omarbetat version (Det snorar i min skalle) ackompanjerade förberedelser med frukost och väskpackning.

Samling på borggården. Alla rundor utom Posta-Nillarundan startade och slutade på Hovdala (Posta-Nilla startade i Hässleholm och slutade på Hovdala).
Foto: Lars-Åke Englund

Men när klockan slog 9:30 stod vi på Hovdala, bland en drös andra ivriga vandrare. Vår grupp, den som skulle gå Höjdarnas, bestod av tolv tappra. Efter inledningsanförande av HHVF:s ordförande Jan Olsson och Rotary Hässleholms Annica Hansson Borg bar det iväg i olika riktningar för gängen. I vår grupp tog Sven-Gunnar täten, medan Roger agerade bakre vallhund. Över smala stigar fulla med rötter tog vi oss söderut från Hovdala, och via några bredare grusvägar och promenad bredvid asfalterade sträckor sattes kursen mot Göingeåsen. Det finns verkligen mycket fin natur, för den som vågar se sig omkring. Själv tittade jag mest ner för att inte snubbla.

Uppskattade verkligen att gå i grupp. Visst, jag hade nog kunnat hållit ett något högre tempo om jag gått själv, men det hade också blivit en mycket tråkigare vandring med mindre information om vad vi passerade, och mindre trevligt snack längsmed vägen.

Fin utsikt uppifrån åsen.
Foto: Lars-Åke Englund

Vi vandrade, tittade på utsikten, åt hemgjord pastasallad vid vindskyddet där vi rastade, vandrade lite till, och plötsligt var vi utanför militärens gamla berg i Tormestorp. Jag hade ingen aning om att det fanns där ens, men plötsligt var stigen i skogen asfalterad, och strax därpå tronade berget på högersidan. Numera inte någon försvarshemlighet längre eftersom den såldes ut av storspionen Wennerström, och sedan några år är ingångarna ordentligt plomberade. Men efter rundan fick jag mer information mejlad om berget, och även om jag knappast är någon militärhistoriker tycker jag det är oerhört häftigt att se på ritningar och bilder hur det sett ut där inne.

Eftersom morgonen inleddes med snor och huvudvärk blev det en värktablett innan vi gav oss iväg hemifrån. Men så fort uppförsbackarna tornade upp sig och vi klättrade i takt med att pulsen steg så började huvudet dunka igen. Åtminstone tills vi var uppe, och minskningen i ansträngning fick huvuddunket att lugna ner sig.

Frågan är ändå om det inte var nedförsbackarna som var det jobbigaste. Har aldrig varit så förtjust i att trampa på utför, och bromsandet i sluttningarna gjorde att det onda knät så småningom gjorde sig påmint.

Det gick utför ner mot Tormestorp, och sedan upp en liten bit igen. När vi klev in i fårhagarna visste jag att vi snart skulle se Hovdalas vita fasad igen.

Frågan var om vi skulle ge oss ut på mer vandring. Kropparna kändes förhållandevis pigga, och det var bara nio ytterligare kilometer som i så fall stod på agendan. Vi köpte oss varsin korv och därmed också lite tid att fundera. De mörka molnen som drog in över området fällde avgörandet. De skulle högst sannolikt innehålla ytterligare någon av de där störtskurarna som svept in under de senaste dagarna. Kanske också åska. Och i vårt snoriga skick var det bättre att köra hem.

Även om det i efterhand verkar ha varit falskt alarm, inget regn föll i alla fall över Hässleholm under de timmar som den västra slingan skulle tagit att vandra, så var det nog ett klokt beslut att bryta för dagen. De 13 avverkade kilometerna var fullt tillräckliga för att somna i soffan framför en gammal film, och att sedan på stela ben halta bort till pappersrullen för att snyta sig.

Sammanfattningsvis: sjukt roligt att vandra flera i grupp. Sjukt bra ändamål som startavgiften gick till (Rotary Doctors vattenprojekt i Kenya). Och så rent allmänt sjukt. Snor, huvudvärk och krassliga knän. Men klart värt det! Höjdarnas östra led kommer vad det lider som en recension här på bloggen. Den västra får vänta till bättre tider råder.

Bokashi på Ljungdala

Efter två veckor i hinken ska bokashikomposten kunna grävas ner i jorden. Och två veckor senare har komposten omvandlats till jord.
Foto: Patricia Maine Degrave/Pixabay

Det kom ett pressmeddelande om jordförbättringssystemet bokashi. Bokashi? Undertecknad ska villigt erkänna att han inte hade hört om det innan, och mer eller mindre fullständigt saknar insikt kring vad det rör sig om.

Men desto bättre då att pressmeddelandet rörde sig om en gratisföreläsning om varmkompostering och bokashi, och att den dessutom hålls i närområdet (det beror ju givetvis på var du som läsare av denna blogg bor, men i alla fall i närområdet sett från mitt vardagsrumsfönster).

Föreläsningen hålls på Mötesplats Ljungdala i Hässleholm och är ett samarbete mellan Studiefrämjandet och Hässleholms kommun. Föreläsare är My Karlsten Sfiris.

Tycker du om att påta i trädgården, är du en odlingsgalning eller önskar du dig kanske bara lite grönare fingrar? Kul! Nu har du möjlighet att förkovra dig ytterligare i grunden för en lyckad trädgård eller odling, nämligen jordkvalité och jordförbättring.

Ur pressmeddelandet.

Jag är förvisso en person som tycker om att påta i trädgården. Jag är kanske en lightversion av en odlingsgalning, och jag skulle mycket gärna vilja ha grönare fingrar. Mitt stora problem för tillfället är dock att jag inte har någon trädgård. Sedan i maj bor jag i lägenhet med balkong. På tredje våningen. Antalet kvadratmeter gräsmatta som jag har tillgång till här är noll (även om jag kanske skulle kunna tigga till mig en kvadratmeter eller två hemma hos flickvännen).

Om jag förstått saker och ting rätt är bokashi inget man behöver om man inte har en trädgård att göra av avfallet. Bokashi är helt enkelt en annan sorts kompost, med tillsatta mikroorganismer, som man kan förvara inomhus i rumstemperatur. För den som inte har möjlighet att ha en stor kompost i sin trädgård.

Du varvar helt enkelt ditt hushållsavfall med bokashiströ i en hink (med lock!), och helst utan att öppna den för många gånger. När hinken sedan är full får den stå i minst två veckor innan innehållet kan grävas ner i jorden. Då har nedbrytningen av avfallet påbörjats, och när det kommer ner i jorden tar det runt två veckor (mer eller mindre) allt omvandlats till jord. Då går det också att plantera i jorden.

En kort förklaring (för den som inte förstod min) kan ses här:

Film från bokashi.se.

På ett sätt låter det väldigt lockande att börja. På ett annat har jag knappast någon nytta av det i nuläget. Visst kan jag låta matresterna stå och jäsa i en hink i köksskåpet, men vad ska jag sedan göra av dem? Har knappt ens någon blomlåda att tala om, och så länge jag står med ytterst begränsade odlingsmöjligheter känns det bara löjligt att göra så, och inte bara låta det komposterbara åka med i sopbilen.

Dessutom kostar det en del om man ska ha riktiga bokashihinkar med tappkran och allt (379 kronor för en sådan hink). Självklart kan man köpa en vanlig plastspann med lock för under 50-lappen, men känner jag mig själv (vilket jag tyvärr gör) vill jag göra det ”ordentligt” från början, vilket innebär snofslösningar trots att det finns enklare sätt.

Får väl börja med att försöka pallra mig iväg till Mötesplats Ljungdala om knappt två veckor för att se vad föreläsaren har att säga. Så får jag gå på jakt efter trädgårdsland efter det.

I värsta fall får jag väl bokashikompostera som en galning och sedan köra avfallstunnor till Knislinge, Vittsjö, Hanaskog och Bössebacken för att förse föräldrar och systrar med mina gamla äggskal, kaffesump, äppelskruttar och gamla brödskalkar.

Ohållbara kostnader för att lära sig att leva hållbart

Kläder är det andra kursmomentet i ”distanskurs i konsumtion, miljö och etisk handel”.
Foto: Linda Lioe/Pixabay

På ett sätt känns det lite märkligt. Beroende på vem du frågar finns det ett ofantligt stort behov (eller inget behov alls) att ställa om konsumtionsmönstren. Jag tillhör laget som anser att mycket måste göras. Och då borde ju mesta möjliga göras för att så många som möjligt ska komma ”på rätt spår”.

Och då har jag svårt att förstå att man tar höga avgifter för kurser där folk ska lära sig leva hållbart. Jag har förståelse för att det knappast går att leva på luft, och den som tillskansat sig kunskaperna och ska förmedla dem vidare kan knappast tvingas jobba gratis.

Samtidigt hjälper det knappast att bara de bemedlade kan lära hur man på bästa sätt minskar sin belastning och sitt avtryck. Även om det sannolikt är här som man hittar de personer som snittmässigt har störst klimatpåverkan (lyxkonsumtion, flygresor, etc) så är de förhållandevis få till antalet.

När det kom kurskataloger från diverse studieförbund tidigare i år fanns det ett antal kurser som lät intressanta. Inte för att jag direkt längtar till skolbänken, men ett och annat skulle den här gamla stöten må bra av att lära sig. Men inte när kurserna går lös på i runda slängar ett par tusen kronor.

Nu dök det till slut ändå upp en kurs som kanske kan vara relevant – ”distanskurs i konsumtion, miljö och etisk handel” från medvetenkonsumtion.se. Fyra kursmoment ingår, i tur och ordning introduktion och det ekologiska fotavtrycket, kläder, elektronik och mat.

Generellt kan man säga att det finns många råd och tips på den hemsidan. Enligt deras egen utsago är det ”information och praktiska verktyg för hur man kan göra små ändringar i vardagen, som gör stor skillnad för planeten.” Jag har än så länge bara hunnit skumma igenom rubrikerna, men där verkar finnas mycket att lära av. Och kursen som de håller (distanskurs) är en åttaveckorskurs för 350 kronor (eller 300 kronor om man blir medlem). Vilket känns som en kostnadsnivå som fler kan acceptera. Visst, du lär dig kanske inte alla knep och knåp för hur du blir en hållbar konsument, men många bäckar små… Om alla lära sig några konkreta råd hjälper det förmodligen mycket mer än om några få lär sig hur man lever helt utan klimatpåverkan.

Inför Vandringsdagen

Det drar ihop sig till vandring på Hovdala. På söndag förmiddag traskar vi iväg, alla förväntansfulla och vandringspigga. Hässleholm Hovdala Vandrarförening (jodå, jag har blivit medlem, skickade in medlemsavgifter efter förra inlägget om vandringsdagen) har teasat med att lägga ut en runda i taget när det gäller vilka vandringar som planeras.

Och jag tänkte helt enkelt vara så fräck att jag sammanfattade dem här. Eftersom det fortfarande återstår en dag med möjlighet att avslöja rundor så kan jag inte garantera att listan är komplett. Jag och min flickvän tänkte i alla fall ge oss på den som det hintades om först, Höjdarnas höjdarled östra, och efter att dessa 13 kilometer avverkats också ge oss ut på den västra (9 kilometer). Baserat på vad jag tyckte om Jakten på Gullspira så kommer det nog att bli en utmaning. Men utmaningar är ju roliga!

Texterna nedan hämtas från HHVF:s facebook (men rubrikerna är mina). Vissa är lätt friserade (som att jag strukit telefonnummer). När det gäller Posta-Nilla vet jag inte om det är östra eller västra slingan som menas. De är lika långa, och beskrivningen ger inte mig några ledtrådar. Har valt att sortera lederna i längdordning med längsta först.

Höjdarnas höjdarled öst (13 km)

Längs Höjdarnas Höjdarled bjuds du på vackra utsikter från åsarna i öst. Sven-Gunnar och Roger är vandringsledare för alla som är sugna på en liten utmaning. Vandringen börjar vid den gamla hantverksbyn Broslätt och fortsätter vidare förbi Hammarmölledamm, Brönnestadsån, Posta-Nillas stuga, Bergrummet och vindskyddet på Göingeåsen samt ett antal vackra vyer innan du kommer tillbaka till slottet. Vandringen är ca 13 km och en verklig pulshöjare.Välkomna att vandra med oss hälsar Sven-Gunnar och Roger.

I Posta-Nillas spår (13 km)

OBS: Till skillnad från övriga leder som startar på Hovdala slottsgård så startar denna vid Norra station i Hässleholm.

Följ postbudet Posta-Nillas väg från staden ut till natursköna vyer och fridfullhet. Roberto och Jan-Erik möter er vid Norra Station i Hässleholm centrum där denna vandring startar. Under ca 13 km kommer ni att vandra förbi byggnader som haft betydelse för stadens och bygdens historia. Har ni tur får ni säkert höra en och annan skröna från olika vandringar som gjorts både i Sverige och internationellt. Våra erfarna vandringsledare har mycket att berätta och hälsar er välkomna att lyssna.

Jakten på Gullspira väst (12 km)

Tag klivet ut i en spännande naturskog och följ spänger över fuktiga mossar, gläntor och kärr för att passera en av områdets största vulkaner. Carina och Carina tar er med på en ca 12 km vandring där ni passerar Hovdala Trädhus, Dalleröds klack, fikar på Glada Getens Gårdsmejeri. Njut och känn lugnet och tystnaden bland ängs- och tuvull. Vandringen avslutas med att ni passerar Tullkvarn och Broslätts by. Vi ses på upptäcktsfärden hälsar Carina och Carina.

Höjdarnas höjdarled väst (9 km)

Njut av en vandring i naturen som är omväxlande med vidsträckta ängsmarker och hagar med betande får, bokskogsklädda raviner och gläntor. Håkan och Susanne leder gruppen genom borggården, förbi Orangeriet för att följa sjökanten vid Guldkusten. Strax går det uppför mot de fina utsikterna vid Dalleröds klack och Hovdala Trädhus. Vandringen avslutas med att passera Tullkvarn och Broslätts by. Håkan och Susanne hälsar er välkomna till denna vandring som är ca 9 km.

Jakten på Gullspira öst (9 km)

Jakten på vishet och Hennes nåds källa startar med Sasha och Lennart. Här vandrar ni genom orörd natur och passerar Biblioteksruinen, Hammarmölledamm och Hennes Nåds källa. Mot slutet av leden bjuds du på en härlig utsikt över landskapet från Äspethöjden. Sasha och Lennart hälsar er välkomna till denna vandring som är ca 9 km.

Yogavandring (6 km)

Cissie Jansson hälsar er välkomna till en Yoga vandring på söndag som är ca 6 km. Medtag vatten och det du vill äta under vandringen, där vi har ett mindre matstopp och flera vattenpauser. Kläder efter väder, gärna töjbara och bekväma. Lätta och smidiga skor, (dvs gympaskor hellre än kängor om det inte är blött). Du behöver ingen yogamatta, men tag gärna med ett badlakan i ryggsäcken, att användas för sittande och liggande övningar. Ett par trädgårdshandskar kan också vara bra. Du behöver ingen yogavana, bara ett öppet sinne. OBS – om det är regn och blött på marken blir det yoga utan sittande eller liggande ställningar. Det kan vara alldeles fantastiskt med yoga i regn, om man är rätt klädd! Yogaledare är Cissie Jansson

Meditationsvandring (4 km)

Min gissning är att det rör sig om Dammslingan som är just fyra kilometer lång och passarar Hammarmölledamm.

Förra årets succé är med även i år. Jessica och Lena håller i en meditationsvandring under trädkronorna på Hovdala. Vandringen är ca 4 km och ni kommer bland annat att passera Hammarmölledamm. Vid stort intresse kan grupen delas upp i två grupper där den ena går en kortare vandring på ca 2,5 km. Vandringsledarna Lena och Jessica hälsa er välkomna.

Hundvandring med nosövning (4 km)

Under de flesta av våra vandringar går det att ta med hund men inte alla. Tillsammans med Stefan Nilsson har du möjlighet att ta med hundarna ut på en vandring och nosövning på Hovdala.
Totalt ca 4 km och både gång i grupp och lite övningar längs vägen kommer att utföras.
Vandringsledare: Stefan Nilsson

Lättframkomlig runda (2,5 km)

En av årets nyheter är en vandring för alla med funktionshinder. Vandringen blir en lättframkomlig runda på ca 2,5 km som även kan genomföras med rullator, rullstol och permobil. Viktigt är att alla som behöver någon form av stöd har med sig ledsagare/närstående.

Vandringen är för oss som har lite svårt att gå eller hellre går lite långsammare. Funktionshinder är ingen anledning för att inte vandra!. Rullstol, permobil eller rullator eller mindre pigga ben, med eller utan stavar, alla välkomna till denna runda på ca 2,5 km.

Våra vandringsledare Pernilla Hedlund och Roger Munch är båda vana vandrare och pedagoger från T4 Grundsär.

Start sker klockan 09:30 från Hovdala (för alla utom Posta-Nillavandrarna), och alla tar med de kläder och den mat man själva behöver. Kostnad är 50 kronor (eller mer om man vill det) och pengarna går till Rotary Doctors och vattenprojekt i Kenya. Årets vandring är ett samarbete mellan HHVF och Rotary Hässleholm. På fredagskvällen säger SMHI att det väntas molnigt/mulet mildväder med svaga vindar och risk för lätt regn framåt seneftermiddagen. Kunde det bli mer perfekt för en långvandring?

Lånehund

Det har gått några år sedan jag och min ex-fru hade hund. När första barnen kommit och andra var på väg hade vi helt enkelt inte den tiden att ge henne som hon behövde. Så vi sökte nya ägare och hittade ett äldre par i de inre delarna av Skåne. De hade en egen golden retriever sedan tidigare (som tyvärr gick bort nu i somras) och det kändes som ett självklart val. Senare besök hos dem bekräftade att vi gjort rätt.

Eftersom min flickväns mamma varit bortrest fick har flickvännen passat hunden under några dagar. Och eftersom jag hade ledigt under tisdagen passade jag på att ta morgonrundan med Dixie innan jag stack iväg och spelade golf (se gårdagens inlägg). Och så blev det en långrunda på kvällen också.

En runda som blev lite längre än jag hade tänkt. Och blötare. Jag får helt enkelt skylla på mina begränsade kunskaper när det gäller Hässleholms geografi.

Runt 18:30 kom det en rejäl skur, men när jag 20 minuter senare snörde på mig skorna och fattade kopplet så hade det börjat spricka upp. Snart sken solen. Jag och Dixie vandrade cykelvägen fram. Men eftersom jag visste hur lång rundan skulle bli om jag fortsatte rakt fram så svängde jag av för att ta en annan väg tillbaka.

Och det var här som mina begränsade Hässleholmskunskaper satte käppar i hjulen. För snart fann jag oss gående på en cykelbana med järnvägen till höger. Utan kunskap om det fanns någon bra väg under järnvägen förrän i Tormestorp.

Det fanns det inte.

Så vi gick och gick. Men solen sken, och allt var mysigt. Till en början i alla fall. För ju närmare vi kom Tormestorp och den undergång som jag visste skulle finnas där, så såg det ut som att undergången rullade in över Finjasjön…

När vi nere vid Björkviken svängt upp och börjat gå norrut igen insåg jag att det skulle bli en kamp mot klockan. Molnen närmade sig med otrevligt hög hastighet, och med potentiellt otrevligt innehåll. Att det var ösregn kändes givet, och åska var knappast otänkbart.

Egentligen hade jag velat ta en selfie (eller groupie) med Dixie nere vid Finjasjön, med det upptornande ovädret i bakgrunden. Men det var tyvärr knappt två veckor för tidigt för att ha med sig hund ner till stranden, och kanske var det lika bra. För sekunderna skulle ju kunna bli värdefulla. Här skulle det skyndas hemåt!

Vi klarade det. Inte. När vi såg Hässleholmsskylten (och då är det en bit kvar att gå) började dropparna falla. Jag knäppte regnjackan och fällde upp luvan. Och efter ett par minuter med lätt regn, när jag trodde att jag överskattat molnens elaka utseende, öppnade sig skyn.

Inom bara några minuter gick det från förhoppningen att inte bli för blöt till att inse att det bara skulle vara att byta alla kläder så fort jag klev innanför dörren.

I knappt en kvart föll ösregnet. Sedan slutade det ungefär lika tvärt som det hade börjat. Det klarnade upp ovanför oss, medan de hotande skyarna drog vidare österut.

Så efter ett par tusen steg på morgonpromenaden, och runt 16 000 till på golfbanan, avslutades dagen med ytterligare 10 000 steg hundpromenad. Och byte av samtliga kläder. För även om vi hade hållit så bra tempo att baksidan av mig fortfarande var torr så gällde det inte framsidan.

Sammanfattningsvis: lånehund är bra. Då är det inte jobbigt att ta en runda då och då, även om det är dåligt väder. Det är först när det trillar in ett par, tre, fyra rundor om dagen i sådant väder som det börjar ta emot.

Tillbaka på (samman)brottsplatsen

Ja, alla Norra Skåne-läsare: känner ni igen rubriken från närtid så är det inte så konstigt. Den är en egen variant på Pernilla Ekdahls intervju med Robin Stjernberg inför dennes spelning på Hässleholms stadsfest häromveckan. Pernilla skaldade ”Återvänder gärna till (genom)brottsplatsen”, och jag tyckte att det var för bra för att inte sno.

Men detta inlägg handlar inte om Robin Stjernberg. Det handlar om golf. Och närmare bestämt om min tredje golfrunda för året.

När jag dammade av klubborna i somras och bestämde mig för att skaffa ett greenfeemedlemskap ville jag betala så lite som möjligt, men samtidigt bli medlem i någon klubb dit jag åtminstone hade någon form av koppling. Det slutade med Östra Göinge Golfklubb i Knislinge. Det är ju faktiskt min moderklubb när det kommer till golfen (även om klubben på den tiden hette Östra Göinge Nya Golfklubb). Det var där jag lärde mig spela golf, lärde mig hur jag använde träklubborna på fairway, lärde mig hur jag skulle tänka när jag puttade.

Men det var också där som jag slutade spela golf. Där jag parkerade träklubborna i bagen eftersom inga slag med dem gick som jag ville. Där som jag glömde bort hur jag skulle tänka när jag puttade och alltid gick för att sänka puttarna direkt.

Och det var där som jag under min sista runda som golfare för 15 (?) år sedan slog bort 18 bollar på 14 hål för att sedan gå hem till mamma och pappa och parkera klubborna på vinden.

Men nu var jag tillbaka. Hade bokat tid för att spela med svåger Daniel. Handicapmässigt är vi ungefär jämnbra. Och med det menar jag jämndåliga. När jag blev medlem i somras fick jag starta om på 36,0 i hcp (när jag slutade hade jag 34,5, så ingen större höjning). Första rundan fick jag 37 poäng och sänkte mig till 35,5. Andra rundan, morgonen efter, skrapade jag bara ihop 17 poäng. Men eftersom handicapsystemet är utformat som det är (i alla fall fram till årsskiftet) höjde jag mig bara till 35,6.

Årets tidigare rundor, i Vittsjö och Örkelljunga, var på banor som var fullkomligt obekanta för mig. Östra Göinge är en helt annan grej. Även om det gått runt 15 år sedan jag senast var där mindes jag hur de flesta banorna var, var flaggorna stod, till och med vilka greener som var hopplösa.

Det var bara den lilla detaljen att de någon gång under dessa år valt att kasta runt bland banorna så att det som tidigare var 14-18 nu var 1-5, och att gamla 3-5 nu (nog) var 14-16. Och att några av hålen också gjorts lättare (som att utslaget på det som nu var tian (och som tidigare kanske också var tian?) nu inte hade utslaget från en ö, utan från torra land 50 meter längre fram).

Vi började spela. Daniel gjorde det helt okej. Jag var betydligt sämre. När vi kommit halvvägs hade Daniel 18 poäng (alltså par) medan jag hade 13. Och det bara för att jag tack vare en lyckostuds på utslaget på nian mäktat med tre slag till hål och fyra poäng till scorekortet.

Sedan vände något. Jag slog inte mycket bättre, men hade flyt med studsarna i några hål så att poängen rasslade in, samtidigt som Daniels rygg tog slut, och slagen rasslade ut. Ett typiskt exempel på flytet var det, enligt graderingen, tuffaste hålet. Hål 15. Ett par tre med Helge å längs hela vänstersidan, och med en otrevlig damm till höger om green, samt in en bit framför. Utslaget blev inte bra. Dålig träff, och bollen studsade iväg med fara för alla marklevande djur. Bollen landade precis i ruffkanten, en meter från ån. Andraslaget blev inte mycket bättre. En snedträff som nätt och jämt letade sig över vattnet som gick in framför green, men som inte var tillräckligt bra för att leta sig in på green. Därefter: mitt livs bästa chipp. Bollen rullar fram och lägger sig två decimeter från flaggan så att det bara är att peta i den och inkassera fyra oförtjänta poäng. Två dåliga slag, ett lysande, och ett som inte gick att missa. Med lite mindre tur hade förstaslaget studsat ut i vattnet, och nästa gått i vattnet till höger. Och då hade det inte blivit några poäng alls.

Jag var aldrig riktigt nära att sänka mig. En bit in på sista nio blev målet att komma upp i åtminstone 30 poäng, vilket jag nådde på näst sista hålet. Så att jag i godan ro kunde slå nästa utslag rakt i den tjocka ruffen femton meter framför mig för att sedan spela stabilt men gå i kopp på för många slag för att få poäng.

Så någon sänkning blev det inte, tvärtom. Nästa gång jag går en runda (om det blir i år) är det med 35,7 som handicap. Å andra sidan har jag inga mål eller falska förhoppningar om att bli någon proffsgolfare. Jag vill bara gå ut och ha roligt. Spela, snacka skit med min(a) medspelare, ta en kexchoklad halvvägs, och få till ett och annat slag som jag känner mig stolt över.

Tyvärr är felprocenten på tok för hög. Jag måste lära mig hur jag spelar dåligt utan att slagen rasar iväg. Höja lägstanivån. Ta i mindre och sikta mer. Planera hålen på förhand och inte stå vid bollen och varje gång tänka att jag ska slå så långt som möjligt. Skulle jag klara det hade jag säkert kunnat komma ner mot 30 i handicap. Kanske till och med några hack lägre än så.

Det hade dessutom varit positivt för bankkontot att inte behöva öppna plånboken för nya bollar titt som tätt.

Reko-ringar i Skåne

Första reko-ringen kom till Sverige för ganska precis tre år sedan. Nu finns det (med en grov uppskattning från min sida) runt 150. Kanske.
Illustration: Hushållningssällskapet

För egen del har min koppling till reko-ringarna bara pågått i ett fåtal veckor. Men jag är redan såld på idén. Att lokala producenter och konsumenter får en mötesplats för att utbyta livsmedelsprodukter som då är lättare att kontrollera ursprung på, och att småproducenter kan få en marknad för mindre volymer. Du behöver helt enkelt inte sitta och förhandla med en grossist för att få in dina produkter på marknaden.

Vill du ha grundinformation om vad reko-ringarna innebär rekommenderar jag följande info från Hushållningssällskapet.

Intresserad av vilken reko-ring som är närmast dig? Gå in på Hushållssällskapet och kika i listan över närmsta reko-ring. Här är en sammanfattning av de 17 skånska ställen som finns i skrivande stund, med lämpliga länkar till var och en.

Reko-rörelsen uppstod i Finland 2013, och tog sig tre år senare till Sverige. För ganska precis tre år sedan (7 september 2016) var Grästorp först ut på marknaden. Efter ett och ett halvt år fanns det 71 reko-ringar. Försökte räkna hur det ser ut nu via Hushållningssällskapets hemsida, men gick vilse någonstans runt 130 när jag inte visste vilja jag räknat och vilka jag hade kvar. Men med en grov höftning rör det sig nog om 150-talet platser.

Energisnåla program och vilseledande tillverkare

Eco-programmet. Diskar kallare och under längre tid, men enligt Energimyndigheten minst lika bra som normalprogrammet, och dessutom mycket energisnålare.
Foto: Lars-Åke Englund

Minns inte vilken av mina tvätt- eller diskmaskiner som först hade eco-program. Minns mest att jag funderade på om detta eco stod för ekonomi eller ekologi. Jag antar att det rör sig om det senare, men plånboken verkar ändå vara inkopplad på ett hörn.

Det är alltför lätt att köpa reklamens budskap. Någon konstaterar att produkt A är bättre än produkt B på grund av anledning C. Som konsument är det inte alltid lätt att testa om det verkligen stämmer. En sådan sak är eco-programmen. Att företagen plötsligt säger att deras produkter är ekologiska är inte en garanti för att de är bra. Är ett äpple, odlat enligt ekologiska metoder men i Nya Zeeland, bättre än ett äpple odlat enligt konventionella (alltså giftigare) metoder i Sverige? (Obs, detta är självklart inte en fråga för mina svenska läsare i Australien…)

Om företagen som tillverkar diskmaskiner och tvättmaskiner säger att de har ett program som är mer miljövänligt (som förbrukar mindre energi och vatten), måste det verkligen vara så? Kan det inte bara vara ett sätt att framstå som mer miljövänliga för att sälja maskiner?

Har suttit och läst gamla foruminlägg som ifrågasätter hur ett program som tar längre tid verkligen kan dra mindre energi än ett som går kortare. Tja, egentligen skulle jag bara vilja svara med mekanikens gyllene regel: Det du vinner i kraft förlorar du i väg. Hävstångsprincipen är en jämförelse, där du längst ut på hävstången behöver använda mycket mindre kraft för att bända upp stenen eller hjulbulten än om du tar i nära objektet. Då behöver visserligen dra hävstången en längre sträcka, men blir mindre trött ändå.

Men går det verkligen att applicera på disk- och tvättmaskiner?

Det korta svaret tycks vara ja. I Energimyndighetens tester av tvättmaskiner respektive diskmaskiner har man kommit fram till att eco-programmen använder mindre energi än autoprogrammen. Detta mångt och mycket för att temperaturerna inte är lika höga. Samt att det förbrukas lite mindre vatten. Det kallare vattnet får alltså mer tid på sig att lösa upp matresterna och fläckarna och gör då ett lika rent jobb som ett varmare och snabbare program.

Noterbart är att det faktiskt är betydligt mer energieffektivt att diska i maskin än att diska för hand. Enligt Energimyndighetens uträkningar tar det fyra gånger så mycket energi att diska för hand.

60 som 60 och 40 som 40? Nja, vilseledande enligt mig.
Foto: Lars-Åke Englund

När det gäller tvättmaskinen måste det dock sägas några saker som går emot logikens lagar och regler. På min tvättmaskin finns ett vanligt 60-program, och ett 60-eco, och detsamma gäller 40 graderstvätten: ett vanligt och ett eco-program. Och om nu uppvärmningen av vattnet är den stora boven i dramat när det gäller energianvändningen, hur kan det då finnas eco-varianter som drar mindre energi? Svaret är enkelt: temperaturerna stämmer inte.

I en gammal Råd&Rön-artikel från 2011 konstateras att eco-programmet för 60 grader i en mätning bara nådde upp till knappt 45 grader som varmast. Enligt tillverkaren till den då aktuella maskinen var allt i sin ordning.

– Är det inte missvisande för konsumenten, som ju vill att kläderna ska tvättas i just 60 grader? frågade Råd&Röns reporter.
– Jo, men det är inte vi som satt upp normer och standarder. Om man vill ha bort bakterier är det kanske inte det energisnåla programmet man ska använda, var svaret.

Jag kanske är naiv och blåögd, men vad är det egentligen för svar? Man erkänner att det är missvisande, men skyller på att standarden är sådan (som om standarden uppstått av sig själv? Var i stället en föregångare vettja). Och säger sedan att det energisnåla programmet kanske inte ska väljas om man vill få bort bakterier. Som om standardkonsumenten hade koll på vilka temperaturer som tvättmaskinen kommer upp i under de program som finns. När det står 60-eco på min tvättmaskin förutsätter jag ju att det tvättas i 60 grader, på energisnålaste väg. På samma sätt som att man inte ska behöva ifrågasätta innehållsdeklarationer på varor (eftersom det ändå är snudd på omöjligt att kontrollera). 60 är 60. Inte 43.

Också i Energimyndighetens tvättmaskinstest konstateras att temperaturen på eco-programmet är lägre än vad som står på maskinen.

Testet visar att temperaturen är lägre än 60-grader när du väljer det energimärkta 60-graders programmet. Temperaturen kan vara så mycket som 17 grader lägre men trots detta blir tvätten ren.

Ur Energimyndighetens test.

Den intressanta frågan är då vad som händer med de bakterier man vill få bort? Räcker det verkligen med 43 grader? Vid vilken temperatur dör egentligen bakterierna? Hur ska man tvätta? Tja, olika personer säger olika. Som den här forskaren (och läraren på textilhögskolan) som säger att många bakterier inte ens dör vid 60 grader, och att man ska följa tvättråden på kläderna för att inte förstöra dem. Och som de här överläkarna som tycker att det viktigaste är att tvätta tvätten i minst 60 grader. Nu har de ju lite olika intressefokus. Att kläderna ska klara av tvätten, eller att bakterierna inte ska klara av den.

Blir jag speciellt mycket klokare? Nej, det blir jag inte. Men jag är van att inte förstå, och att försöka hitta andra som kan förklara. Så jag får fortsätta att leta.

Däremot stör jag mig enormt på att man får kalla ett program för något det inte är, vilket i mina ögon är direkt vilseledande. Energimyndigheten har en lam förklaring i sin rapport:

I bruksanvisningarna framgår det att tillverkarna är medvetna om detta [att temperaturen inte når upp till de påstådda] då de informerar om att temperaturen kan vara en annan än vad som visas på panelen eller vredet.

(Min förklaring, och min kursivering)

Lägg gärna märke till formuleringen ”kan vara en annan”. Jag skulle snarare vilja påstå att tillverkarna vet att temperaturen är en annan en den som visas på panelen eller vredet.

För många år sedan gjorde jag i en krönika en jämförelse mellan bredbandshastigheter och mjölk, och den skulle lika väl kunna funka här. Då ondgjorde jag mig över att man tillåts marknadsföra sin produkt med ”upp till”-hastigheter som man visste aldrig kunde hållas. Då skulle aldrig kunna komma undan med att sälja en förpackning med ”upp till en liter mjölk” och sedan få kunderna att acceptera att det bara var ett par deciliter i den. På samma sätt är det en medveten lögn att skriva ut att programmet är 60-graders, om det bara går till knappt 45. Det är ju bara att leverera 75 procent av det utlovade.

Min egen lilla dunge

Syskonträd, döpta efter syskon. Och planterade drygt en meter från varande.
Foto: treedom.org

Jag har skrivit om Göingeskogen tidigare. Det är en ytterst löst sammansatt skog, bestående av träd planterade via sajten treedom.org. Mitt tidigare inlägg går att läsa här, men jag tänkt nu göra en kort uppdatering om läget.

Göingeskogen består i skrivande stund av 22 träd. 18 av dem har jag i min ägo, tre har planterats och givits bort av mig (det senaste till lillsyrran som fyllde 30 häromdagen, ni vet hon som hjälper mig att hämta min reko-mat). Och ett har samma lillsyrra planterat på egen hand (heja!).

Nu är ju inte träden så roliga precis vid planteringen. Då får du mest informationen att det nu finns en planta i en ”barnkammare” (försöker hitta en bättre översättning, i en plantskola kanske?). Lite senare brukar det komma ett gruppfoto på ditt träd och en massa andra. Men det är först när plantan förflyttas från plantskolan som det blir roligt. Först kommer koordinater för var trädet fått slå rot. Då går det till exempel att se vilka träd man har som grannar.

Lite senare dyker det också upp bilder på hur de enskilda plantorna ser ut. Än så länge har jag fem bilder att dela med mig av. Ytterligare två träd i skogen (som inte är mina) har planterats ut och fotograferats.

Det går att döpa träden själv. När jag startade Göingeskogen och köpte ett ”startkit” på fem träd ingick bland annat två kakaoträd. Och eftersom jag har två barn kändes det naturligt att döpa träden efter barnen, Eddie och Saga. Extra roligt tycker jag nu det är att dessa träd planterats ut i Kamerun, och att de har varandra som närmsta grannar, 1.20 meter ifrån varandra. Jag hoppas ju att barnen ska följas åt i livet, och då passar det bra att träden också gör det.