Kastade i mig lunchen och jäktade iväg till sjukhuset för att hinna till min bokade tid med ortoped och sjukgymnast. Trots att det kändes som att jag var ute i sista minuten satt jag i soffan och väntade tio minuter innan det var min tur (och en kvart innan jag fick komma in). Det är en ytterst ovan känsla. Jag är ju en sådan som stressar och ändå kommer några minuter sent. Trodde jag i alla fall. Det kanske var mer i min ungdoms dagar…

Läs mer: Akillesknän

Blev förvisso lite konfunderad där jag satt i soffan och väntade på att få komma in. En vänlig lapp på väggen intill klargjorde att besökarna gärna fick ta av fikan. Var denna fika fanns var mindre klart. Den var åtminstone inte i anslutning till lappen. Men så var det ju ändå onsdag, och som jag skrev i går, undantaget får inte bli regel. Nu tryckte jag i mig en hel bakelse i går (en och en halv om man ska vara petig, eftersom sonen tröttnade och hellre ville öppna paket).

Har bara gott att säga om bemötandet på sjukhuset (kanske bortsett från det där med den mystiska fikalappen). Det var god stämning och kunnig laguppställning. Ortopeden inledde med ett ”det står att du har spelat fotboll, och du är född -86. Du är för gammal”. Varpå jag fick konstatera att jag faktiskt inte spelade fotboll, och inte hade gjort det på sju år (och att det kanske var en del av problemet).

Läs mer: Domens dag

Sedan skulle det dras, tänjas, böjas, tryckas och vridas. Men det var bara en liten del av momenten som gjorde ont, och vid alla dessa kom smärtan från ett och samma ställe. Bortsett från när ortopeden höll i foten för att vrida knät och det började knaka i foten i stället.

Fick höra att det är bra att jämföra med rörligheten och funktionen i det friska knät. Nu har jag visserligen inget friskt knä, men efter att ha dragit, tänjt, böjt, tryckt och vridit också på högerbenet konstaterades att detta nog åtminstone var tillräckligt friskt.

Efter alla tester kom ortopeden och sjukgymnasten fram till att det rörde sig om medial kollateralligamentsdistorsion i knäled. Åtminstone står det så i papperna jag fick med mig. På mer begriplig svenska handlar det om en smäll mot inre ledbandet, som var ömt men inte trasigt. Graderat från grad ett till tre var detta en etta, alltså den lindrigaste varianten. Några veckors sjukgymnastik, så ska knät vara lika friskt som mitt (någorlunda) friska högerknä.

– Om man ska önska sig någon form av knäskada så är det en sådan man ska önska sig, sammanfattade ortopeden.

Sista söndagen på kyrkoåret kallas domsöndagen. Söndagen därpå är första advent. Personligen har jag en domonsdag som väntar nu i veckan. Svullnaden på mitt fotbollsskadade knä gick ner på några dagar, men smärtan i knäets insida är kvar. Under lördagen kastade jag knäskyddet eftersom jag upplevde att den extra stabiliteten inte längre behövdes, och att skyddet bara gjorde mig stelare efter att jag suttit ner ett tag.

På onsdag lunch tar jag bilen till sjukhuset för att sjukgymnast och läkare ska titta på problemet. För att se om de kan komma fram till vad som hänt och vad som kan/behöver göras. Jag hoppas ju fortfarande på att det är uttänjda ledband det handlar om, och inget som trasats sönder. Och att det går att åtgärda med sjukgymnastik – hur tråkigt jag nu än tycker att sjukgymnastik är.

Tyvärr har skadan också fått mig helt av banan när det gäller träningen. Ställde in det lunchpass jag hade med PT-Tobbe förra tisdagen eftersom jag ville att knät skulle återhämta sig mer först. Och några andra besök på gymmet blev det inte heller. Men i morgon måndag, efter jobbet, har jag nästa träningstid inbokad. Kommer inte att köra minsta lilla där knät får någon form av belastning. Vill få undersökningen gjord på onsdag först så att jag inte råkar förstöra mer än vad som redan är förstört.

Känner redan att höstarna kommer bli mer ansträngande nu när båda knäna har knasat. För kyla och ruggighet har under många år satt sig i hela högerbenet och riskerat att få mig på gnällig gubbe-humör. I dag, när golven i lägenheten känts kalla, har samma smärtor fortplantat sig i vänsterbenet. Det blir liksom någon form av benutmattning som sätter sig på psyket.

Lösningen? Antagligen inneskor. Och att jag redan nu letar fram vinterpjucken.

Människokroppen är fantastisk. Tänk hur avancerad hjärnan är, hur ögat fungerar, så fantastiskt fingrarna kan gripa och skriva. Synd bara att det finns en stor brist i denna intelligenta design: knäna.

Knät är kroppens akilleshäl.

Akillesknä.

Jag vred högerknät när jag spelade innebandy efter skolan. Blev överspelad, och försökte vända mig om för att hinna med i spelet. Glömde dock lyfta foten först. Detta var hösten 2003. När jag mönstrade gav läkaren mig frisedel med motiveringen att om det har hänt en gång så kan det hända igen. Vilket det också gjorde några år senare. På en svensexa. Var gladiatorspel. Jag höll på att bli nedslagen från min platå, men höll emot. Däremot höll inte knäet.

Genom åren har nämnda knä varit på gång att hoppa fel ett antal gånger. Jag har känt hur det varit på gång, och avbrutit det jag hållit på med. Med andan i halsen.

Nu ligger jag i sängen och skriver på telefonen. Egentligen skulle jag och Vickan varit ute och gått en långpromenad idag. Tyvärr kom något emellan. Nämligen en fotbollscup i Kornhult.

Det är en sådan plojcup som vissa klubbar har efter säsongen. I just denna ska varje lag ha minst en knatte och minst en icke-fotbollsspelare. Den sistnämnda får inte haft licens de senaste tre åren. Själv har jag aldrig haft licens.

Var med och spelade i samma cup för åtminstone fem år sedan. Räknar jag bakåt och funderar över när jag bodde var kommer jag fram till att det sannolikt var sex eller sju år sedan. Eftersom jag inte var (och fortfarande inte är) någon större bollbegåvning så tog jag med målvaktshandskarna. Slutade med att jag vaktade målet i alla matcher. Vi lyckades ta oss till semifinal. Det sistnämnda var givetvis långt ifrån min förtjänst. Vi hade några unga kvicka talanger, och ett antal stabila pjäser som slet som djur (minns fortfarande hur Gräddis slängde sig och räddade boll på mållinjen när jag var överspelad). Dessutom fick vi ett antal extrastraffar varje matchen på grund av mängden icke-spelare (vilket är mixcupens främsta fördel om ni frågar en icke-spelare som undertecknad).

Nu var jag tillbaka på brottsplatsen: Kornhults IP. Körde hemifrån 7:45 och var framme en knapp timme senare. Bytte om och träffade dagens lagkamrater. Kände hur fotbollsskorna, som var lite för små för sex, sju år sedan fortfarande var lite för små. Värmde upp med lite jogg och diverse friidrottsuppvärmning som jag minns från den karriären. Fick lite skott skjutna mot mig strax före första matchstart som var 9:30.

Släppte in den enda extrastraff som motståndarna hade. En knatte, som på grund av sin ålder fick stå längre fram än vanliga straffpunkten, stänkte in bollen intill stolpen. Jag hann inte reagera. Vi hade tre straffar. Första satt snyggt via ribban. De andra två missades. Matchen var relativt jämn. Jag räddade ett avslut från Jesper Markow med låret. Mest så att jag inte hann undan. I övrigt kändes det stabilt. Släppte dock in ett straffmål till efter att en fällning fått domaren att peka på straffpunkten. Eller framför densamma. För det var där nyss nämnda knatte (med ”Mini-Messi” på tröjan) fick placera bollen. Jag försökte dansa och psyka (lite lagom). Lämna en stor lucka i ena sidan av målet, och sedan slänga mig dit han slagit sin första straff. Bollen satt säkert i andra hörnan…

Cupen var rolig så länge den varade. Tyvärr varade den bara tio minuter för mig. Jag var ute för att styra undan ett anfall, men stötte bollen på en motspelare. När jag skulle försöka ta bollen på nytt vred jag mig utan att först lyfta foten…

Nu behöver jag inte längre fundera över vilket av knäna det är jag vridit till, för nu har båda fått samma smäll. Kände hur vänsterknät hoppade fel och sedan hoppade tillbaka. Jag blev liggande i gräset, med ont i knäet men framförallt arg på mig själv för att jag agerar utan att tänka.

Fick hjälp av planen. Försökte stödja lite på foten, vilket först kändes okej. Men efter några minuter tilltog smärtan, så vi hoppade in i omklädningsrummet och jag fick hjälp att linda och kyla. När jag väl fått på mig överdragskläderna var vår andra match färdigspelad (förlust 3-4). Tredje matchen såg jag från sidlinjen. Underläge 1-3 efter straffarna blev förlust 1-5 eller 2-5. Vi blev hur som helst sist i gruppen och slogs ut. Jag fick assistera med kvartsfinallottningen innan jag satte mig i bilen och körde hem.

Så det blev inget Finjasjön runt idag. Det blev hasande efter en kundvagn på Ikea för att hitta 4-årspresenter till den inom kort fyraårige sonen. Hittade först mitt gamla knäskydd från den gamla goda tiden. Förhoppningsvis behöver jag inte gå upp på vinden och leta fram de gamla kryckorna från samma tid.

Får alltså ofrivilligt tagga ner på såväl vandringar som gymmande tills knät läkt tillräckligt. Först för svullnaden gå ner, och sedan får väl någon titta på om något gått sönder, eller om jag klarat mig undan med uttänjda ledband. Men inget ont… nu får jag ju mer tid till att blogga igen!

Tredje mätningen gjord. Och efter att den första mätningen följts av en ganska rolig kamp med måttbandet förra veckan, så var denna veckan desto tråkigare. Jag vet att jag knappast har på fötterna för att gnälla om uteblivna resultat efter två veckor och totalt fem träningspass varav två med PT-Tobbe.

Men det här med tålamod. Det är inte riktigt min grej.

Om vi börjar med vikten. Jag har under ett antal år legat hyfsat stabilt runt 82-83 kilo, men någon avstickare uppemot 86-87. Jag vet att BMI inte är en problemfri måttstock, men jag kan ju hursomhelst inse att mina 91,8 kilo fördelade på 178 centimeter är ett antal pannor för mycket. I BMI-mått handlar det om 29, där 18,5-25 är spannet för normalvikt. Det skulle innebära att jag ska ligga mellan 59 och 79 kilo.

Vid den undre gränsen vill jag inte ligga. Och dit ner skulle jag ändå aldrig kunna nå på ett hälsosamt sätt. Mitt långsiktiga mål är att komma ner till trakterna av 75 (BMI: 23,7), vilket känns som en rimlig målvikt, baserat på vad jag vägt som frisk ungdom. Det är det undre strecket i diagrammet ovan, och dit är det en bit. Det mål som jag hoppas nå innan året är slut är att jag tagit mig från 29 till 26 i BMI. Vilket motsvarar en vikt på lite drygt 82 kilo. Vilket i sin tur innebär att jag från starten vecka 39 har 13 veckor på mig att gå ner knappt tio kilo. Det låter möjligt, men inte som något som görs i en handvändning. Och att vågen vid senaste invägningen stod på 90,9 efter förra veckans 90,8 – tja, det var inte det jag hade hoppats på.

Även kroppsmätningarna gick lite si och så. Först hittade jag inte måttbandet den dag jag skulle mätt, och när jag sedan lokaliserat måttbanden var jag inte säker på hur och var jag skulle mäta. Hur gjorde jag senast? Höll jag måttbandet så löst det gick utan att det var slappt? Eller drog jag in det? Beroende på hur jag mätte kunde jag få ett bröstmått som varierade på fem centimeter.

Så diagrammet får tas med en nypa salt. Det är inte nu, efter två veckor, som jag har nått mitt slutmål. Och efter tre mätningar kan jag heller knappast tala om någon trend.

Egentligen borde jag bara ha de här inledande mätningarna som framtida referenspunkter. Jag har ju precis lyckats lokalisera nya muskelgrupper och hade under onsdagen svårt att gå nerför trappor på grund av träningsvärken. Det om något borde ju tala om för mig att jag bara är precis i början av den här förändringsprocessen.

Nej här behövs det visas lite tålamod. Ett pass i taget och ett par tre i veckan. Först hitta rutinen, sedan dra slutsatser.

Men visst ska det bli roligt den dag det i alla fall är en åtta först när jag ställer mig på vågen. Och tänk den dagen det står en sjua först. Det får väl bli lagom till nästa års strandsäsong.

Fick skjuta upp måndagens PT-pass med kort varsel eftersom PT-Tobbe med lika kort varsel fick förhinder. Men eftersom jag ändå hade med mig träningsväskan till jobbet drog jag till gymmet på lunchen. Först fem effektiva minuter på crosstrainern som uppvärmning, och sedan genomgång av övningarna som jag fick under första PT-passet. Några maskiner, men framför allt hantlar och skivstång. Kunde lägga på lite extra vikter i flera övningar, jämfört med för knappt en vecka sedan.

PT-passet genomfördes istället under tisdagslunchen. Och jag kanske ska göra klart redan nu att även om detta inlägg kommer ut under onsdagsförmiddagen så skrevs det på tisdagskvällen. För ju längre eftermiddagen har gått desto mer börjar jag oroa mig för hur musklerna kommer att kännas i morgon…

Eftersom jag har skrivbordstjänst på jobbet förklarade jag under första passet att jag behöver förbättra ryggmusklerna. Tyvärr har jag tyckt att det varit tråkigt att träna dessa muskler tidigare, men inser nu att det mest beror på att jag inte haft så många övningar där jag vetat vad jag ska göra. Det var också en central anledning till att köpa de här åtta PT-passen: att ordentligt kunna utöka mitt register av övningar, framför allt när det gäller fria vikter.

Och eftersom jag ändå betalar för tiden försöker jag dubbelkolla så att jag har utgångspositionerna rätt, att jag genomför övningarna på rätt sätt, att jag hittar alla tekniska småsaker från början så att jag inte bara får ut mesta möjliga av träningen, utan också minskar skaderisken.

I dag gjorde jag för första gången i livet marklyft. Som 33-åring kanske det är i senaste laget, men jag har en stark känsla av att det inte var sista gången. Först några repetitioner för att kolla av tekniken. PT-Tobbe frågade om jag verkligen inte kört marklyft förr eftersom tekniken såg bra ut. Men jag antar att jag är en naturbegåvning som slarvat bort nämnde talang på att sitta framför datorn och äta kakor i stället…

Efter värmningen blev det 5×5 med 55 kilo. De sista kändes verkligen i hela baksidan av kroppen. Fortsatte med latsdrag i en annan maskin än den jag kört tidigare, sedan hantelrodd, shrugs och rygglyft med vikt. På den sista övningen kändes det som att några senor i insidan av knävecket skulle ryka rakt av. Men så är det också en på sina håll synnerligen otränad kropp jag släpar runt på.

Eftersom tanken är att kunna köra halvtimmespass på lunchen några gånger i veckan (åtminstone de veckor då jag har barnen) vill jag ha några intensiva pass att variera mellan. Känns som att jag har två nu.

Nu var meningen att jag skulle ha mitt näst PT-pass nästa onsdag, men eftersom jag ändå tänkt gå till gymmet torsdag lunch och PT-Tobbe hade en ledig tid då slängde vi in tredjepasset redan då. Blir spännande att se vilken muskelgrupp han kommer skrämma liv i då.

Samtidigt väntar något minst lika roligt som träningen: excelark! Nu ska det helt enkelt skapas kolumner och diagram över träningen så att jag kan se hur utvecklingen rusar åt rätt håll när det gäller vad jag orkar. Och hur hur viktnoteringar och kroppsmätningar fortlöper. När jag skulle mäta mig i måndags morse hittade jag inte måttbandet – trodde att barnen lekt iväg med det. Men hade tydligen lagt upp det långt in på diskbänken just för att de inte skulle kunna leka bort det… Får se om jag kan röra mig tillräckligt för att kunna ta några mått under onsdagsmorgonen. I så fall får det ju nästan bli ett blogginlägg med diagram – med hela tre datum per mätområde!