Helgkrönikan Lasses Lördagsgodis, ursprungligen publicerad
i Norra Skåne den 5 oktober 2019.

Smuttar sakta på kaffekoppen och höjer blicken. Där, på andra sidan mitt och nyhetschefens båda skrivbord ligger en påse bullar på ett högt bord. Papperspåsen är uppriven så att jag inte kan se bullarna från min plats, men jag vet vad som finns där. Jag har varit framme och tittat.
Luktat.
Se men inte röra.
Och inte heller äta.

Det är jobbigt att ta tag i sitt liv. Jag är inne på tredje veckan i att försöka styra om innehållet. Det kan kort sammanfattas till 1) mer träning, och 2) mindre onyttigheter. Jag ska således bränna fler kalorier än jag tidigare gjort, samtidigt som åtminstone en del av alla de där kakorna, godiset, nattamackorna och snabbmatsluncherna stryks.
Jag vet mina begränsningar. Har haft perioder när jag tidigare bestämt mig för att sluta äta godis och kakor. Ofta har jag klarat det i några veckor, innan jag börjat tumma på reglerna. Och sedan har det snabbt gått utför därifrån.
”Är det här egentligen en kaka? Är det egentligen inte bara ett väldigt gott bröd?”
I sockerabstinensens spår har kakorna till och med börjat hemsöka mitt undermedvetna. För några år sedan, när jag varit utan kakor i två veckor drömde jag om att jag åt en chokladboll. Förtvivlan över att jag inte kunnat stå emot längre varade hela vägen tills jag vaknade, och trots att jag förstod att jag inte ätit något på riktigt tog det timmar innan smaken av besvikelse över mitt svek mot principerna släppte gommen.

Jag är ett kakmonster. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Så den här gången är det inte något totalt sockerstopp som gäller. Bara söndag till torsdag. Fredag och lördag är det tillåtet med onyttigheter, men helst med förnuft. Om jag lyckas uppbringa ett sådant.
Bullpåsen låg givetvis på redaktionen en torsdag.

Den andra delen av livsförändringen då? Jo, jag skaffade ett gymkort. I bästa brottarstil vägde jag in mig och fick se hur tabellerna pratade om fett- och muskelprocent, BMI och vätskebalans i kroppen. Alla fyra måtten låg på gult, på behörigt avstånd från den gröna, godkända markeringen.
Pappret sitter utskrivet på kylskåpet hemma i lägenheten, som en extra påminnelse om jag har en dag där anden är svag.
Hade varit iväg och smygtränat tre gånger på gymmet, men i onsdags var det dags för en ny upplevelse. Då hade jag nämligen bokat mitt livs första pass med en personlig tränare. Snålheten i mig har länge tyckt att det känts onödigt, men nu kändes det som ett bra tillfälle för att komma in i nya rutiner och tankebanor.
Dessutom får jag en ordentlig genomgång om hur jag ska göra mina övningar så att det blir rätt. Med bästa möjliga träningseffekt, och minsta möjliga skaderisk.
Inte minst får jag någon som intalar mig att jag visst kan göra några repetitioner till med skivstången, hantlarna eller någon av alla maskiner som jag inte vet vad de heter.
Tidigare har ”du klarar en till” mest varit kakmonstret i mig som kommit med sina sockersötade frestelser – när jag redan satt i mig ett antal kakor som till och med skulle fått en luttrad konditor att skämmas å mina vägnar.

Hur gick det då med bullpåsen på redaktionen? Jodå, den tömdes även utan min hjälp. Utan några som helst problem.
Och det var väl bara bra, av flera anledningar. En av dem är att jag på grund av träningsverken ändå inte kunde lyfta armarna tillräckligt högt upp för att plocka åt mig en bulle utan att musklerna började ömma.
Hoppas att jag på måndag har återfått den mesta kraften i mina armar, för då väntar nästa dust med personlige tränaren. I onsdags var det ändå första gången, med koll av hur mycket jag klarade, och något av en mjukstart.
Nästa gång kanske det inte är lika snällt.
Tur att jag inte tog någon bulle.