Tredje mätningen gjord. Och efter att den första mätningen följts av en ganska rolig kamp med måttbandet förra veckan, så var denna veckan desto tråkigare. Jag vet att jag knappast har på fötterna för att gnälla om uteblivna resultat efter två veckor och totalt fem träningspass varav två med PT-Tobbe.

Men det här med tålamod. Det är inte riktigt min grej.

Om vi börjar med vikten. Jag har under ett antal år legat hyfsat stabilt runt 82-83 kilo, men någon avstickare uppemot 86-87. Jag vet att BMI inte är en problemfri måttstock, men jag kan ju hursomhelst inse att mina 91,8 kilo fördelade på 178 centimeter är ett antal pannor för mycket. I BMI-mått handlar det om 29, där 18,5-25 är spannet för normalvikt. Det skulle innebära att jag ska ligga mellan 59 och 79 kilo.

Vid den undre gränsen vill jag inte ligga. Och dit ner skulle jag ändå aldrig kunna nå på ett hälsosamt sätt. Mitt långsiktiga mål är att komma ner till trakterna av 75 (BMI: 23,7), vilket känns som en rimlig målvikt, baserat på vad jag vägt som frisk ungdom. Det är det undre strecket i diagrammet ovan, och dit är det en bit. Det mål som jag hoppas nå innan året är slut är att jag tagit mig från 29 till 26 i BMI. Vilket motsvarar en vikt på lite drygt 82 kilo. Vilket i sin tur innebär att jag från starten vecka 39 har 13 veckor på mig att gå ner knappt tio kilo. Det låter möjligt, men inte som något som görs i en handvändning. Och att vågen vid senaste invägningen stod på 90,9 efter förra veckans 90,8 – tja, det var inte det jag hade hoppats på.

Även kroppsmätningarna gick lite si och så. Först hittade jag inte måttbandet den dag jag skulle mätt, och när jag sedan lokaliserat måttbanden var jag inte säker på hur och var jag skulle mäta. Hur gjorde jag senast? Höll jag måttbandet så löst det gick utan att det var slappt? Eller drog jag in det? Beroende på hur jag mätte kunde jag få ett bröstmått som varierade på fem centimeter.

Så diagrammet får tas med en nypa salt. Det är inte nu, efter två veckor, som jag har nått mitt slutmål. Och efter tre mätningar kan jag heller knappast tala om någon trend.

Egentligen borde jag bara ha de här inledande mätningarna som framtida referenspunkter. Jag har ju precis lyckats lokalisera nya muskelgrupper och hade under onsdagen svårt att gå nerför trappor på grund av träningsvärken. Det om något borde ju tala om för mig att jag bara är precis i början av den här förändringsprocessen.

Nej här behövs det visas lite tålamod. Ett pass i taget och ett par tre i veckan. Först hitta rutinen, sedan dra slutsatser.

Men visst ska det bli roligt den dag det i alla fall är en åtta först när jag ställer mig på vågen. Och tänk den dagen det står en sjua först. Det får väl bli lagom till nästa års strandsäsong.