Människokroppen är fantastisk. Tänk hur avancerad hjärnan är, hur ögat fungerar, så fantastiskt fingrarna kan gripa och skriva. Synd bara att det finns en stor brist i denna intelligenta design: knäna.

Knät är kroppens akilleshäl.

Akillesknä.

Jag vred högerknät när jag spelade innebandy efter skolan. Blev överspelad, och försökte vända mig om för att hinna med i spelet. Glömde dock lyfta foten först. Detta var hösten 2003. När jag mönstrade gav läkaren mig frisedel med motiveringen att om det har hänt en gång så kan det hända igen. Vilket det också gjorde några år senare. På en svensexa. Var gladiatorspel. Jag höll på att bli nedslagen från min platå, men höll emot. Däremot höll inte knäet.

Genom åren har nämnda knä varit på gång att hoppa fel ett antal gånger. Jag har känt hur det varit på gång, och avbrutit det jag hållit på med. Med andan i halsen.

Nu ligger jag i sängen och skriver på telefonen. Egentligen skulle jag och Vickan varit ute och gått en långpromenad idag. Tyvärr kom något emellan. Nämligen en fotbollscup i Kornhult.

Det är en sådan plojcup som vissa klubbar har efter säsongen. I just denna ska varje lag ha minst en knatte och minst en icke-fotbollsspelare. Den sistnämnda får inte haft licens de senaste tre åren. Själv har jag aldrig haft licens.

Var med och spelade i samma cup för åtminstone fem år sedan. Räknar jag bakåt och funderar över när jag bodde var kommer jag fram till att det sannolikt var sex eller sju år sedan. Eftersom jag inte var (och fortfarande inte är) någon större bollbegåvning så tog jag med målvaktshandskarna. Slutade med att jag vaktade målet i alla matcher. Vi lyckades ta oss till semifinal. Det sistnämnda var givetvis långt ifrån min förtjänst. Vi hade några unga kvicka talanger, och ett antal stabila pjäser som slet som djur (minns fortfarande hur Gräddis slängde sig och räddade boll på mållinjen när jag var överspelad). Dessutom fick vi ett antal extrastraffar varje matchen på grund av mängden icke-spelare (vilket är mixcupens främsta fördel om ni frågar en icke-spelare som undertecknad).

Nu var jag tillbaka på brottsplatsen: Kornhults IP. Körde hemifrån 7:45 och var framme en knapp timme senare. Bytte om och träffade dagens lagkamrater. Kände hur fotbollsskorna, som var lite för små för sex, sju år sedan fortfarande var lite för små. Värmde upp med lite jogg och diverse friidrottsuppvärmning som jag minns från den karriären. Fick lite skott skjutna mot mig strax före första matchstart som var 9:30.

Släppte in den enda extrastraff som motståndarna hade. En knatte, som på grund av sin ålder fick stå längre fram än vanliga straffpunkten, stänkte in bollen intill stolpen. Jag hann inte reagera. Vi hade tre straffar. Första satt snyggt via ribban. De andra två missades. Matchen var relativt jämn. Jag räddade ett avslut från Jesper Markow med låret. Mest så att jag inte hann undan. I övrigt kändes det stabilt. Släppte dock in ett straffmål till efter att en fällning fått domaren att peka på straffpunkten. Eller framför densamma. För det var där nyss nämnda knatte (med ”Mini-Messi” på tröjan) fick placera bollen. Jag försökte dansa och psyka (lite lagom). Lämna en stor lucka i ena sidan av målet, och sedan slänga mig dit han slagit sin första straff. Bollen satt säkert i andra hörnan…

Cupen var rolig så länge den varade. Tyvärr varade den bara tio minuter för mig. Jag var ute för att styra undan ett anfall, men stötte bollen på en motspelare. När jag skulle försöka ta bollen på nytt vred jag mig utan att först lyfta foten…

Nu behöver jag inte längre fundera över vilket av knäna det är jag vridit till, för nu har båda fått samma smäll. Kände hur vänsterknät hoppade fel och sedan hoppade tillbaka. Jag blev liggande i gräset, med ont i knäet men framförallt arg på mig själv för att jag agerar utan att tänka.

Fick hjälp av planen. Försökte stödja lite på foten, vilket först kändes okej. Men efter några minuter tilltog smärtan, så vi hoppade in i omklädningsrummet och jag fick hjälp att linda och kyla. När jag väl fått på mig överdragskläderna var vår andra match färdigspelad (förlust 3-4). Tredje matchen såg jag från sidlinjen. Underläge 1-3 efter straffarna blev förlust 1-5 eller 2-5. Vi blev hur som helst sist i gruppen och slogs ut. Jag fick assistera med kvartsfinallottningen innan jag satte mig i bilen och körde hem.

Så det blev inget Finjasjön runt idag. Det blev hasande efter en kundvagn på Ikea för att hitta 4-årspresenter till den inom kort fyraårige sonen. Hittade först mitt gamla knäskydd från den gamla goda tiden. Förhoppningsvis behöver jag inte gå upp på vinden och leta fram de gamla kryckorna från samma tid.

Får alltså ofrivilligt tagga ner på såväl vandringar som gymmande tills knät läkt tillräckligt. Först för svullnaden gå ner, och sedan får väl någon titta på om något gått sönder, eller om jag klarat mig undan med uttänjda ledband. Men inget ont… nu får jag ju mer tid till att blogga igen!