Sista söndagen på kyrkoåret kallas domsöndagen. Söndagen därpå är första advent. Personligen har jag en domonsdag som väntar nu i veckan. Svullnaden på mitt fotbollsskadade knä gick ner på några dagar, men smärtan i knäets insida är kvar. Under lördagen kastade jag knäskyddet eftersom jag upplevde att den extra stabiliteten inte längre behövdes, och att skyddet bara gjorde mig stelare efter att jag suttit ner ett tag.

På onsdag lunch tar jag bilen till sjukhuset för att sjukgymnast och läkare ska titta på problemet. För att se om de kan komma fram till vad som hänt och vad som kan/behöver göras. Jag hoppas ju fortfarande på att det är uttänjda ledband det handlar om, och inget som trasats sönder. Och att det går att åtgärda med sjukgymnastik – hur tråkigt jag nu än tycker att sjukgymnastik är.

Tyvärr har skadan också fått mig helt av banan när det gäller träningen. Ställde in det lunchpass jag hade med PT-Tobbe förra tisdagen eftersom jag ville att knät skulle återhämta sig mer först. Och några andra besök på gymmet blev det inte heller. Men i morgon måndag, efter jobbet, har jag nästa träningstid inbokad. Kommer inte att köra minsta lilla där knät får någon form av belastning. Vill få undersökningen gjord på onsdag först så att jag inte råkar förstöra mer än vad som redan är förstört.

Känner redan att höstarna kommer bli mer ansträngande nu när båda knäna har knasat. För kyla och ruggighet har under många år satt sig i hela högerbenet och riskerat att få mig på gnällig gubbe-humör. I dag, när golven i lägenheten känts kalla, har samma smärtor fortplantat sig i vänsterbenet. Det blir liksom någon form av benutmattning som sätter sig på psyket.

Lösningen? Antagligen inneskor. Och att jag redan nu letar fram vinterpjucken.