När jag flyttade in i min lägenhet i maj placerade jag säng och skrivbord i det största av sovrummen. Eftersom barnen bara skulle bo här varannan vecka fick de sina sängar i det mindre. Leksakerna fick vara i vardagsrummet. Det fanns en rent praktisk funktion för detta eftersom det inte är bra om den ena (det vill säga sonen) vaknar tidigt och börjar leka med en massa leksaker på rummet så att den andra (alltså dottern) vaknar.

Men som lägenheten är upplagd är det egentligen större vits att jag har det mindre rummet eftersom det ligger vägg i vägg med köket och precis intill toaletten. Sover barnen i stora rummet längst bort blir det alltså mindre oväsen som riskerar att störa sömnen.

Jag mätte och kontrollerade. Kontrollerade och mätte. Sängstommen var runt 216 centimeter på längden och 176 på bredden. Det skulle fungera, med ett fåtal centimeters marginal. Men sängen skulle vara tvungen att stå på bredden för att datorbordet skulle kunna få plats i samma rum. Och datorn har jag väldigt gärna i samma rum som jag sover, ifall barnen skulle vakna tidigt och besluta sig för att det kan vara roligt att leka med pappas dator. Det ger mig åtminstone större chanser att upptäcka leken innan något går sönder.

Så barnens sängar lyftes ut i vardagsrummet. Resårbottnarna som låg i min sängstomme ställdes på högkant i samma rum. Lämpliga verktyg togs fram för att kunna montera ner ramverket och ta detta till dess nya viloplats. Allt gick som på räls – fram tills det skulle monteras ihop igen.

Monteringen i sig var inget problem. Det var däremot det stora tv-uttag som satt mitt på ena väggen. Och det nätuttag som satt på väggen mittemot. När jag mätte mellan väggarna glömde jag helt enkelt att ta med dessa objekt i planen. Och plötsligt var det inte alls speciellt bra marginaler. Det var faktiskt inga marginaler kvar alls.

Minusmarginaler, om man ska vara helt ärlig.

Nu försökte jag ändå pressa in bitarna på plats. Det var så klart dömt att misslyckas. Jag hade knappast kunnat pressa samman sängen med ett par centimeter. Så det enda som kunnat hända hade varit att vägguttagen gick sönder. Vilket lät som en dålig idé.

Samtidigt hade jag sagt till barnen att vi skulle byta rum med varandra. Och barnens sängar stod mer eller mindre redan på plats i det nya rummet, tillsammans med flertalet leksaker (utan ljud).

Det fick bli ett snabbt beslut. Jag skulle inte ha någon användning för sängstommen i lägenheten, och platsen i förrådet är ytterst begränsad (eftersom jag redan ställt in för mycket saker där). Och att ramen stod i lägenheten skulle bara funka till och med söndag kväll, för sedan kommer barnen igen. Lösningen: skänka bort den mot bortforsling.

Så jag la ut en annons på facebook och förklarade mig. Konstaterade att stommen hade lite skönhetsfläckar efter att ha hängt med ett tag, men att den fungerade som den skulle. Att lägga ut och hoppas få några hundralappar för den kändes inte aktuellt. Ju girigare jag skulle vara, desto större chans att jag inte blev av med den snabbt.

Redan under onsdagskvällen, mindre än ett dygn efter att jag lagt upp annonsen (och då hade jag sovit och jobbat större delen av tiden däremellan) var stommen ute ur lägenheten. Jag blev glad för att ha blivit av med den, och kvinnan som hämtade den blev glad för att hennes dotter ville ha en 160-säng (och nui alla fall har stommen). Återbruk i sin finaste form, eller hur?

Mitt enda problem i sänghistorian är att jag nu har madrasserna liggande direkt på golvet. Och de lådor som skulle puttas in under sängen står nu staplade bredvid. De sängben som jag tänkte köpa var nämligen slut, inte bara i Hässleholm utan också på huvudlagret. Detsamma gällde alternativet (samma ben, annan färg). Inte förrän under mitten av november skulle det komma nya. Men eftersom jag ska ner till Malmö på föreläsning på fredag löser det nog sig ändå med ben innan barnen kommer hit.