White Monday

Den senaste veckan har det trillat in reklammejl om att det snart är dags för Black Friday. Vissa butiker har utökat det till Black Week istället. Fenomenet verkar inte fått fäste i Sverige förrän för runt fem år sedan, även om det i USA varit en stor shoppingdag betydligt längre än så.

Black Friday infaller dagen efter Thanksgiving, det vill säga den fjärde fredagen i november. Tillsammans med Cyber Monday, som är tre dagar senare, räknas detta som starten på julhandeln.

Som motreaktion placerades Buy Nothing Day (En köpfri dag) dagen efter Black Friday. På denna dag ska man enligt instiftarna inte handla något under 24 timmar – som en protest mot konsumtionssamhället.

Kanske är det så att många som shoppar loss på såväl Black Friday som Cyber Monday inte har något emot en köpfri dag mittemellan, så att man hinner andas i köphetsen?

Bland alla dessa dagar finns sedan något år tillbaka ytterligare en: White Monday. Här kommer företag istället med ”cirkulära erbjudanden” så att man inte behöver välja mellan att shoppa och tänka på hållbarheten. Här finns hyrkläder, reparationer, second hand-varor och tågresor – alla erbjudanden har givetvis rabatterade priser. Vissa gäller bara under måndagen den 25 november, andra under hela veckan.

Och om du inte skulle hitta något erbjudande som passar just dig så kanske det finns något företag anslutet till White Monday som faller dig i smaken. Det var så jag hittade klädbutiken 2Use som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Billigt, blandat och svinnbra

Som en liten överraskningslåda. Bara omslagspapper och röda snören som saknas.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag är en smörgåsperson. Och då blir man helt naturligt också en påläggsperson. Och nu kanske någon tycker att det bästa bara vore att stryka alla animaliska pålägg. Och det kanske jag också tycker. I alla fall rent logiskt. Och etiskt. Och känslomässigt.

Men samtidigt har min hjärna svårt att från en dag till nästa göra det skiftet. Så som ett steg mot något lite bättre försöker jag göra andra skiften.

När jag jobbade på Coop för många år sedan hade vi manuell chark. Det var inte många gånger jag behövde stå i den och skiva pålägg, vilket jag var tacksam för. Släpade hellre runt kartonger inne i mjölkkylen, även om jag allra helst satt i kassan. Där kom fingerfärdighet och sifferminne bäst till sin rätt. Men med manuell chark blir det alltid lite svinn (det blir det gissningsvis också när allt skivas på annan plats, men då syns det ju inte). Och jag personligen tycker att skivspillet är en guldgruva.

Rör det sig om lite större bitar – framför allt ändar från diverse korvar och skinkor – går det alldeles utmärkt att strimla till dessa för att lägga på den hembakta pizzan, eller för att lägga i omeletten eller risotton. Och hittar du en låda med lite skivor är det ju rena guldgruvan för smörgåsen.

Häromdagen sprang jag på en skivspillslåda av den senare typen på Citygross här i Hässleholm. I den fanns ett par, tre skivor av sex, sju olika sorters korv och skinka. Det blev en spännande smakresa på flera olika mackor. Eftersom varannan vecka innebär ensamhushåll är det annars en sorts korv eller skinka åt gången som gäller i kylen, eftersom det annars ligger och blir dåligt i väntan på att ätas upp.

Dessutom är spillet alltid (åtminstone av vad jag sett) billigare än förpackningarna som härbärgerar en och samma sort. Förpackningen på bilden ovan kostade 80 kr/kg. För att komma till de prisnivåerna måste du annars söka dig till lågprismärkenas storpacker av kött från andra länder. Varken ”lågprismärken”, ”storpack” eller ”andra länder” får det att vattnas speciellt mycket i min mun.

(För tydlighetens skull skall sägas att skivspillet jag köpte inte hade någon ursprungsmärkning, vilket jag inte tänkte på förrän jag nyss tittade på bilden.)

Klimatdebatt i Kulturhuset

Svårt att veta vad du ska göra den tidiga söndagskvällen nu till helgen (17/11)? Befinner du dig i närheten av Hässleholm? Har du någon form av tankar eller intresse kring klimatet? Då är mitt anspråkslösa förslag att du pallrar dig till Blå salongen i Hässleholms kulturhus.

Det började med att Norra Skånes politiske redaktör Lars J Eriksson skrev en ledarartikel med rubriken Varning för klimatpaniken i början av augusti i år. Det tog inte många dagar förrän Mats Gunnarsson, i trakten kanske mest känd som en av förgrundsgestalterna till festivalen Torsjö Live (som går hårt ut med att försöka vara klimatneutral) kom med ett svar på debattsidan. Hans inlägg hade rubriken Varning för klimatpassivitet. Därefter studsade bollen fram och tillbaka mellan herrarna i några dagar.

Det var tillräckligt för att det skulle sammankallas till en klimatdebatt i Kulturhuset. Lars J Eriksson har lundaprofessorn Gunnar Juliusson vid sin sida, medan Mats Gunnarssons vapendragare är miljökonsulten Maria Larsson. Moderator för tillställningen är kommunens miljöchef Sven-Inge Svensson.

Teodor Dimblad, en av kollegorna på Norra Skåne, var på torsdagens uppjabbning inför debatten, under rubriken Hett debattklimat inför klimatdebatt.

Tidsschemat är som följer:

  • 17.00 Välkomsthälsning och kort presentation av panelen
  • 17.05 Mats Gunnarsson ger sin syn på klimatläget
  • 17.20 Reflektioner från panelen
  • 17.25 Lars J Eriksson ger sin syn på klimatläget
  • 17.40 Reflektioner från panelen
  • 17.45 Gunnar Juliusson ger sin syn på klimatet
  • 17.50 Reflektioner från panelen
  • 17.55 Maria Larsson ger sin syn på klimatet
  • 18.00 Reflektioner från panelen
  • 18.05 Bensträckare
  • 18.15 Moderatorn ställer några inledande ja eller nej frågor
  • 18.20 Publikens frågestund
  • 18.50 Panelen resonerar om var samsyn finns och resonerar om hur vi som individer och samhälle går vidare för att möta klimatutmaningarna.

Arrangemanget är gratis och bakom står Hållbara Hässleholm i samarbete med Studiefrämjandet.

Hemmagjord lera som ”håller ett bra tag” – vad det nu betyder

Har ofta dragit mig från att plocka fram leran till barnen. Huvudsakligen för att denna lera, som köpts och fåtts från tre olika tillverkare, alltid behöver knådas igång av en vuxen tills den är varm och lekbar. Men att den ändå är på tog för hård för att barnen ska kunna pressa spagetti av den, eller ens kavla ut den på vettigt vis.

När jag var hemma hos mamma och pappa för en tid sedan hade mamma gjort egen lera. Den var betydligt mjukare och därför mer barnvänlig. Fick en länk till receptet, men den föll sedan i glömska.

I dag, på min lediga tisdag efter att ha jobbat helg, bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken. Kollade upp vad som behövdes, och medan dottern vilade middag stod jag och tillverkade lera under överinseende av sonen. Vi hade köpt tre sorters karamellfärg och tanken var att göra tre färger. Men eftersom sonen sedan också ville ha grön fick jag blanda gul och blå. Det hade ändå varit en tanke från början när jag köpte röd, blå och gul färg.

2,5 dl vatten
1,5 msk olja
några droppar karamellfärg
2 dl vetemjöl
1 dl salt
1 msk citronsyra

• Koka upp vattnet.
• Blanda i olja och karamellfärg i vattnet.
• Blanda de torra ingredienserna i en skål, och häll sedan vattenblandningen över.
• Rör runt tills det blir en bra konsistens.
• Blir det för kladdigt, lägg till lite mer mjöl.

Förvaras efteråt i burk med lock, eller i försluten plastpåse. Ska då hålla ”ett bra tag” – vad det nu innebär.

Förutom att leran blev mjuk och båda barnen kunde göra spagetti och kavla bäst de ville så är ju den stora fördelen med att tillverka något själv att man vet vad som finns i. Dessutom gissar jag att det blir fruktansvärt mycket billigare att tillverka leran själv än att köpa den i små svindyra plastburkar.

Med det i åtanke var det inte heller lika frustrerande när barnen fick hälften var av de fyra färgerna och genast la dem på varandra och tryckte ihop till en regnbågsblaffa. Jag hade ju tänkt att de kunde skapa mäktiga mästerverk i fyrfärg. De tyckte att det var roligast att blanda alla färger.

Men när allt bara blivit brunt, eller när leran till slut stelnat och inte går att återanvända, är det snabbt och lätt att göra ny. Men då blir det nog hälften, eller kanske till och med en fjärdedel, av varje färg i stället. Fick en liten chock när jag samlade ihop all lera i en tvåliterspåse och stuvade undan i garderoben.

Bacon hasn’t left the building

Bacon, producerat i Halmstad.
Foto: Lars-Åke Englund

Uppföljningar är underskattat i nyhetsbranschen. Det är lätt att fastna i vad som den ene eller andre säger att hen ska göra. Berättar om sina storslagna planer. Blåser och blåser och blåser tills ballongen är så stor att den nästan spricker.

Då bör man komma tillbaka efter lagom tidsrymd och kolla hur det gick. Vad som blev av planerna. (Särskilt om det är så att de storvulna planerna som man skrev om fått personer att satsa pengar, tid och engagemang i idén).

Läs mer: Ljuset i bacontunneln

Jag skrev och gnällde om det svenska baconet som skivas och packas i Nederländerna respektive Polen. Hittade sedan info om att Ica planerade att flytta den delen av sin produktion till Halmstad. Och fick i slutet av augusti svar från Charkuterifabriken att produktionen skulle börja inom de kommande veckorna och att detta Halmstadsbacon skulle börja dyka upp i butikshyllorna under vecka 37.

Jag kollade under vecka 37. Kollade under vecka 38. Då var det inget Halmstadsbacon. Men det förklaras väl enklast med att det förmodligen finns en del tidigare producerat bacon som man först vill få sålt.

Läs mer: Bring back bacon – 19 dagar kvar

För några veckor sedan, när jag återigen botaniserade bland skivor och tärningar hade förändringen slagit igenom. Häromveckan gjorde jag fläskpannkaka med det tärnade baconet, och tyckte kanske att tärningarna var lite mindre tärningar än vad de varit i tidigare produktion – men det är ju en bagatell i sammanhanget.

I kväll blev det makaroner och köttfärssås, där skivat bacon (som sedan klippts av undertecknad) fanns i såsen. Vad det smakade? Bacon. Som vilket bacon som helst. Men utan den fadda eftersmaken från att grisarna som fötts upp, levt och slaktats i Sverige – för att i slutändan bli bacon för den svenska marknaden – farit ut i Europa för att skivas och packas.