Egentligen hade jag inte mycket annat val än att ta en av de Hovdalarundor som jag avverkat sedan tidigare. Tänkte att det kanske skulle bli lite tråkigt och upprepande. Men den östra slingan av Höjdarnas höjdarled bjöd på gott om överraskningar och strapatser.

Jag hade en ledig helg, utan vare sig jobb eller barn, och såg därför fram emot att komma ut och vandra. Kände mig därför lätt nedslagen av att se och höra väderprognoserna för helgen. Regn och rusk. Och när jag ska vandra är jag inte speciellt förtjust i någotdera.

Men så, sent på fredagskvällen, kastade jag ett nytt öga. Tydligen skulle första delen av lördagen bjuda på tillräckligt bra väder för att göra det lönt att planera för vandring. Frågan var då bara vilken runda det skulle bli? Av Hovdalalederna har jag såväl Finjasjöleden som västra delen av Höjdarnas höjdarled kvar, men Finjasjöleden går (inte otippat) runt Finjasjön, och Höjdarnas går bitvis intill samma sjö. Med tanke på hur högt vattenståndet är i nämnda sjö (var själv nere och såg efter för ett par veckor sedan) kändes det som väl blöta alternativ att ge sig på.

Valet föll till slut på Höjdarnas östra del. Dels för att HHVF planerar att gå den om några veckor, när jag har barnen och därför inte kan medverka. Dels för att det var väldigt andra förutsättningar första gången jag gick den leden. Då var det på Vandrardagen, och det var jag och Vickan tillsammans med tio andra som gick rundan (vilket då var första gången som jag gick i grupp). Inlägget från det tillfället hittar ni här, och recensionen av leden här.

Detta inlägg blir till viss del en ny recension. Därför kommer här först datan efter avslutad vandring:

Min vandring

datum: 11 januari 2020
tid: ca 8:45-11:55 (3 h, 10 min)
distans: 17,8 kilometer
väder: mulet, 4-6 °C. Svag vind som under sista timmen ökade till måttlig. Dessutom väldigt blött i marken.

När jag bestämde mig för att det fick bli Höjdarnas östra som stod på menyn så var jag lite orolig för vätan på ett ställe. Mindes nämligen att stigen under en bit av slingan hamnade i en åkerkant. Med tanke på att jag sett ett antal översvämmade åkrar på sistone trodde jag att det här kunde bli rätt sunkigt, men tröstade mig med att vägen faktiskt gick precis intill, och att jag i nödfall kunde gå på den. Med facit i hand skulle den där åkerkanten vara såväl någorlunda torr som ytterst odramatisk. Vilket inte kan sägas om rundan i stort.

Jag ställde klockan och hade som mål att börja vandra ungefär när det ljusnade. Enligt väderapparnas uppgifter skulle solen gå upp strax efter 8:30, och 8:45 hade jag parkerat på Hovdala för att ta mig an de 13 kilometerna som väntade (och som skulle visa sig bli nästan ytterligare fem). Satte full fart – och insåg efter 50 meter att mobilen låg kvar i bilen, och fick vända. Visst hade jag kunnat gå utan telefonen, men då hade jag inte fått några bilder med hem, och inte heller fått veta hur långt jag gick.

Annars var det en ytterst lätt packning jag tagit med mig. När jag och Vickan gick under Vandrardagen hade vi min stora ryggsäck som vi turades om att bära. Där fanns både mat och vatten för att vi skulle klara såväl östra som västra slingan (som sedan ändå bara slutade med östra). Nu gick jag utan ryggsäck och utan vatten. Hade på mina Dobson R90-byxor som jag haft när jag tränat längdskidor för några (nej, många) år sedan. Lite vindskydd frampå, och mer luftande på baksidan. Dessutom kort- och långärmad träningströja, samt en tunn jacka. Startade också med mössa och tunna vantar. Mössan fick vara på i stort sett hela rundan, medan vantarna åkte av och på med jämna mellanrum.

Fördelen med att vandra i grupp (eller en av fördelarna) är att risken att gå fel minskar. Särskilt om någon eller några gått sträckan tidigare. Denna gång fick jag förlita mig på kartan och min egen förmåga att upptäcka ledmarkeringen. Det gick bra hela vägen fram till Mjölmöllan (det vill säga inte alls speciellt långt). Sedan vandrade jag fram och tillbaka på broarna över Hovdalaån och försökte lista ut vart jag egentligen skulle gå. För så fort jag kom över broarna försvann de ljusblå markeringarna. Lyckades till slut inse att pilarna som satt på en påle kunde tolkas på två sätt. Det sätt som jag tolkade dem på var det (enligt mig) logiska, men felaktiga.

• 

• 

Kom till sist på rätt spår och vandrade upp till Hammarmölledamm. Hovdalaån forsade och brusade och jag gjorde mitt bästa för att få skarpa och dramatiska bilder av vattnet (det gick sådär) utan att tappa mobilen i vattnet (vilket gick bättre).

• 

• 

• 

Självklart är det inte bara Finjasjön som står högre än normalt. Även flödena som leder fram till densamma innehåller mer vatten än det egentligen tänkt. Så stigen var bitvis hela vägen nere vid dammkanten.

Jag tycker om att ständigt ha något att lyssna på. Går jag runt hemma, eller är på väg till jobbet eller affären, är det oftast med en hörlur i örat, för att skvallyssna på podd eller musik. Men på vandring vill jag få in så mycket som möjligt av naturen. Både ljuden och synintrycken. Och jag fick både och. Först fågelsång, och sedan, tjugotalet meter längre fram, en gynnare som jag först tolkade som en svanslös ekorre som skuttade över stigen och upp i ett träd.

Det var ingen svanslös ekorre. När jag kom närmare blev jag tämligen säker på att det var en mink som klamrade sig fast på dammsidan av trädstammen, blängande på mig. Försökte smyga mig närmare så försiktigt jag kunde för att få en bra bild på den med mobilen. Vilket slutade med att minken klättrade några steg ner på stammen, för att sedan kasta sig ner i vattnet.

Min kunskap om minkar är väldigt begränsad. Tittade ner i dammen där djuret hoppat/trillat i för att se om det sprattlade för sitt liv, eller simmade därifrån. Såg ingenting. Försökte googla ”kan minkar simma?” men hade ingen uppkoppling. Fick till slut bara hoppas att så var fallet, eftersom jag inte ville ha denna minks liv på mitt samvete.

(Googlade när jag kom hem. Hittade följande: Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och våtmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur, samt sjöfågel, främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid lever den huvudsakligen av fisk. (Wikipedia). Vilket kändes betryggande.)

Knappt hade mötet med minken avslutats förrän jag blev ordentligt utskälld. Av en mindre jakthund. Vill säga att det var en tax, men tror att det var något annat, taxlikt. Bakom tax(-ish-)en kom en jägare med gevär på axeln. Hejade på honom, men började genast fundera på om jag kanske borde ha haft någon annan klädsel än min svart/mörkblå/grå utstyrsel. Som en orange mössa. Eller min gulsvarta Dobsom-jacka som nog ligger någonstans på vinden. Får fundera vidare på det till nästa vandring.

När jag gick Gullspira var jag väldigt förtjust i de nätade spångarna som fixats till leden. På Höjdarnas höll jag sedan på att halka omkull på de onätade spångar som väntade. Därför gladde jag mig orimligt mycket åt att de i höstas onätade spångarna nu hade nätats. Guldstjärna till vem det än må vara som gjort det!

Till skillnad från den forsande Hovdalaån som ledde från Hammarmölledamm så rann Brönnestadsån med betydligt beskedligare takt fram för att fylla på nämnda damm. Men den hade ändå fräckheten att rinna fram i sådana volymer att den svämmade över. Det gav ett par ställen där jag helt enkelt fick ta ett skutt över. På första platsen där det fick ske kunde jag hoppa från en stor flat sten till en annan. På den andra (bilden nedan) såg landningsplatsen mycket mera osäker ut. Och eftersom jag inte ville halka omkull och sätta mig i vattnet fick det bli stående längdhopp med jämfotalandning. Stabilt. Men geggigt.

När Brönnestadsån når fram till Brönne Islandshästar är det dags att svänga av åt vänster för den som ska fortsätta på Höjdarnas. Vilket jag självklart också gjorde. Hann inte många meter förrän jag hörde två hundar som började skälla vilt. Och på vilt. En av hundarna (som nog mest skällde på den andra hunden) kom rusande mot mig och skällde vidare. Detta var dock inte någon jakthund utan sannolikt bara en som fått feeling. Hundägaren kom strax bakom och skällde på hunden, och bad om ursäkt till mig.

Den andra hunden fortsatte att skälla någonstans i skogen. Samtidigt hördes ett annat ljud, som jag efter några sekunders eftertanke insåg var någon som skrek som en stucken gris. Sannolikt en gris. Mindre sannolikt stucken, men uppskrämd av hunden. Såg något litet springa på andra sidan vägen, och tolkade det som en kanin. Ända fram till en liten randig vildsvinskulting hoppade ur diket femton meter framför mig och sprang efter ”kaninen” in i samma skog.

In i samma skog som min vandringsled fortsatte.

Så jag valde att ha lite is i magen, stannade på den breda grusvägen, och kollade kartan. Fanns det någon alternativ väg runt skogen? Svar ja, men en tråkig. Skulle jag ändå ta den? Nej. Lät istället tiden gå lite, och när jag skymtade jägaren i skogen, och hörde hur han gick fram till sin hund, tyckte jag det var säkert nog att fortsätta.

Snart var jag framme vid den åker som jag fruktat skulle vara översvämmad. Det var den inte. Gräset var visserligen något fuktigt, men samtidigt kort. Och marken var snarare torrare än fuktigare än på många platser under slingan. Så (någorlunda) torrskodd vandrade jag vidare längs åkern, korsade sedan vägen för att vandra vidare på grus, och sedan ta mig genom Nösdala, under järnvägen, och upp på Göingeåsen. Den del av rundan som jag såg mest fram emot.

Då möttes jag av det här:

Snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna gå torrskodd genom tunneln. Alternativet att ta av mig strumpor och skor dök upp i huvudet, men försvann lika snabbt som tanken var tänkt. Jag kunde inte gå under järnvägen, men kunde jag gå över den?

Ja rent tekniskt hade det gjort det. Jag hade kunnat klättra upp till höger, korsa banvallen, och klättra ner på andra sidan. Vad hade vinsten varit? Tja, att jag kunnat fortsätta min planerade rutt.

Ibland måste man stanna upp och tänka igenom dumheter innan man gör dem. Det krävdes inte mycket tankeverksamhet för att inse att det fanns så många fler nackdelar än fördelar med spårklättraralterativet.

• Det uppenbart värsta hade ju varit att klättra upp, och bli påkörd av ett framstormande tåg. Det hade kostat mig livet, hade förstört livet för mina barn, och för lokföraren.
• Även om jag inte blivit påkörd hade det kunnat komma ett tåg som tvingats panikbromsa, med potentiella skador på passagerare i tåget – eller med så enkla följder som att tidtabellen inte kunde hållas, och att resenärer därmed missade en anslutning. Dessutom misstänker jag att jag kunnat riskera böter för spårspring.
• Jag visste faktiskt inte hur det såg ut på andra sidan banvallen. Jag hade kunnat hamna i en situation där jag klättrade upp utan problem, korsade spåren, och sedan insåg att jag varit tvungen att göra ett hopp ner som var högre än jag önskat – och då kanske fått vända tillbaka och gå över spåret igen.

Om jag tillåts vara lite mer filosofisk i frågan (och det tillåts jag, för det är min blogg) så kan man se den vattenfyllda tunneln som ett hinder på livets väg. Även om jag har en plan för hur jag ska gå och vad jag ska göra, så kan det dyka upp saker som gör att jag måste tänka om, se på alternativen, och göra det bästa utifrån situationen. Den grundplan som jag haft kanske inte funkar. Men via en omväg kan jag kanske ta mig in på rätt väg igen till slut.

Alternativen var två: Antingen gå tillbaka samma väg som jag kommit. Eller försöka ta mig förbi järnvägen så att jag kunde genomföra vandringen (mer eller mindre) som jag tänkt. Och att gå tillbaka kändes som det tråkigaste.

Så, vad är det nu Mora Träsk sjunger i sin Tigerjakt? Vi kan inte gå över det, vi kan inte gå under det, vi måste gå runt det. Vecklade ut kartan. Var fanns närmsta säkra järnvägspassage. Jo drygt en kilometer längre söderut gick den asfaltsväg som jag precis korsat under järnvägen. Därefter skulle det finnas en väg att ta av på, för att kunna följa en grusväg tillbaka till den vattenfyllda järnvägsundergången.

Att gå vid vägrenen till en 80-väg (där folk inte alltid hållet 80) kan vara läskigt när man i princip är svartklädd. Men detta var nu inte under dygnets mörka timmar. Klockan var 10, det var ljust och fint, och mötande trafik visade stor hänsyn. Jag försökte i min tur visa samma hänsyn genom att kliva så långt ut på asfalten som jag kunde.

Framme på Göingeåssidan av järnvägen började jag klättringen. Det var blött och lövigt, men jag visste vad som väntade i form av utsikt när jag kom upp till toppen. Efter en stund kom jag fram till det hemliga berget som jag inte kände till innan vandringen i september och som då kom som en total överraskning. Först asfalt mitt ute i skogen, och sedan plötsligt stora (igenmurade) portar rakt in i berget. Den här gången var jag beredd på vad som väntade, men det gjorde mig inte mycket mindre imponerad. Jag är ingen MÖP, har inte gjort lumpen (knät stoppade mig, och jag grät inga floder över det), men själva bygget inne i berget gör mig fascinerad. Önskar att jag hade hunnit/kunnat vara där inne och se hur det var, innan anläggningen fylldes och plomberades för ett antal år sedan.

Sedan: belöningen.

Jag hade inte planerat något stopp på vägen. Hade ju ingen mat och inget vatten med, utan tänkte mest se hur snabbt jag kunde gå slingan. Unnade mig ändå att sitta ner fem minuter när jag kom till vindskyddet vid Lägerplats Göingeåsen. Om jag får till det med planeringen för sommaren, och bestämmer mig för att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) kan det mycket väl bli så att jag tar en övernattning just här.

Även om det bekväma alternativet är att gå med lättare packning, och sedan köra hem och sova.

Ja just det, alla spångar var inte nätade. Kom fram till krokodilerna, som denna gång hade lite vatten att simma i. Tog upp telefonen för att knäppa en bild, men insåg att jag skulle få snyggare komposition på andra sidan spången. Klev upp lite hastigt, och höll på att falla av lika hastigt. Men bara nästan.

Härifrån och framåt är det egentligen inte så mycket att berätta om. Det går lite upp och ner fram till utkiksplatsen vid Klinten, men för egen del tycker jag att det är för mycket träd i vägen för att man ska få samma känsla som vid Spragleröds hallar. Och därefter bär det av neråt mot Tormestorp.

Att gå uppåt är jobbigt för flåset. Men att gå neråt är jobbigt för mina knän. Framför allt det gamla skadade högerknät kände jag av när det lutade för brant neråt. Att gå och hålla emot i leran och halkan känns heller inte optimalt för nämnda knä. Men ner tog jag mig. Även om det var med en vurpa i en lövig backe där jag vrickade till vänsterfoten. Den akuta smärtan släppte dock efter bara några tiotal steg, och när jag gått i ett par minuter kändes foten helt som vanligt igen.

Som jag skrev i början av inlägget så är det en stor fördel att gå i grupp när det kommer till att hitta rätt väg. Jag tycker att ledmarkeringen kunde gjorts bättre vid Mjölmöllan, men det var ändå inget mot hur det såg ut inne i Tormestorp. Höjdarnas går förbi förskolan, och så långt är markeringarna bra. Men efter skolområdet visar först en skylt vänster, sedan en höger, och slutligen finns en prick på ett träd för att visa vart man ska gå. Jag gick in på den cykelvägen, och såg hur markeringarna försvann. Gick fram och tillbaka ett par gånger. Följde sedan cykelvägen två gator framåt för att se att den där tog slut och att ingen ny hänvisning fanns. Tog fram kartan och fick se att jag skulle följt cykelbanan en väg, sedan svängt av åt höger. Gick tillbaka och letade efter hänvisningar, men fann inga. Tog den väg som kartan visade, och ett par hundra meter fram längs vägen satt nästa skylt. Här hade det behövts en skylt. Från båda håll. För den som går motsatt håll får ingen hint om att det ska göras en vänstersväng. I stället kommer denna person att fortsätta rakt fram, vilket då leder in på Posta-Nillas led.

Nåväl. Resten är en ren transportsträcka. Under järnvägen, över Tormestorpsån, genom skogen där lappar fortfarande varnar för enduroträning, samtidigt som FMCK blivit av med sitt tillstånd att köra här. In i fårlösa fårhagar, och så, när man kommit över krönet skymtar plötsligt Hovdala slott inom rimligt avstånd.

Nu gjorde diverse runtvirrningar att det inte alls blev 13 kilometer, utan 17,8. Men lika glad är jag för det. Och nu när dessa rader skrivs viner vinden utanför lägenhetsfönstret. Jag såg några timmars vandringsbar lucka i ruskvädershelgen och är glad att jag nyttjade den.