Hade knappt kunna tajma det bättre om jag själv fått planera. En ledig helg för mig själv, och då visade vädret sig från bästa möjliga promenadsida. Då blev det också tre mil vandrat, stundtals i väl kippande skor.

Sedan tidigare har jag utnämnt Jakten på Gullspiras västra del som min favorit när det kommer till Hovdalalederna. När jag gick den senast var det visserligen fullt med blåbär längs stora delar av sträckningen, vilket kan ha haft viss inverkan på bedömningen. Men också efter i dag stor bedömningen fast.

Hade denna gång packat lätt. När jag rotade igenom lådor på vinden hittade jag nämligen den lilla midjeväska som jag en gång i tiden köpte till rullskidsåkandet. Den väskan lades för flera år sedan undan när jag hittat en som var bättre lämpad för skidåkning. Nu kom till den heders igen.

Med två kokta ägg, fyra tunnbrödsrullar och två bananer (och en liten påse lösgodis) satte jag mig i bilen till Hovdala. 10.15 började jag gå, och 16.25 satte jag mig åter i bilen för att köra hem. Då hade jag på egen hand hunnit gå Gullspiras västra del, samt en liten runda till. Sedan dök Vickan upp, och då gick vi också den östra delen av Gullspira. För min del blev det summa summarum 31 kilometer och 37 500 steg.

Ett är dock säkert: Det är fortfarande rejält blött i skog och mark, och jag hade därför behövt ordentliga vandringskängor.

Det finns visserligen gott om långa fina spångar på Gullspira, och i stort sett alla spångar och broar är föredömligt nätade. Dessvärre var det så blött att våtmarkerna krupit utanför de spångade områdena.

• 

• 

• 

Mötte två joggare precis innan jag skulle komma fram till det första långa spångpartiet. En av dem fastnade med sin fot i den sanka marken, men kom loss. Vi hejade på varandra och jag, fortfarande torrskodd, såg plötsligt att jag inte alls skulle vara torrskodd speciellt länge till. Mellan mig och spången bredde nämligen 20-talet meter träskmark ut sig. Försökta trampa på någon tuva som stack upp, men sjönk bara ner och kände det kalla vattnet rinna in i skorna. Försökte gå vid sidan av stigen, där det bara var blåbärsris så långt ögat kunde nå – men sjönk lika obarmhärtigt ner där.

Det skulle visa sig att det inte bara var på detta ställe som det var blött. Men tack och lov så var vattnet i skorna bara kallt i några steg, sedan kände jag bara av fukten.

• 

• 

• 

• 

• 

•