Blåsor, fotledsskydd och 32 000 steg före lunch

Gick upp tidigt för att hinna gå Posta-Nilla innan eftermiddagens storm drog in.
Foto: Lars-Åke Englund

Vandringsmässigt har jag nog krämat ur så mycket som det bara var möjligt ur den gångna lediga helgen. Lördagens 40 000 steg följdes upp med en nätt liten morgonpromenad på 32 675 steg. Men under större delen av tiden kände jag av sviterna från lördagsvandringen.

Var lite sugen på att hänga på Vandrarföreningens runda under söndagen. Den var tydligen uppskattad, med 40 personer som gick. Men de skulle bara gå runt milen, och det tyckte jag var i kortaste laget…

Eftersom det var stormvarning utfärdat på eftermiddagen var det inte svårt att komma fram till slutsatsen att det antingen gällde att gå på förmiddagen, eller hitta på något helt annat. Så jag förberedde min lilla matsäck redan innan jag gick och lade mig på lördagskvällen, och när klockan ringde på söndagsmorgonen var det bara att äta frukost, hoppa i kläderna och slänga på sig midjeväskan.

Posta-Nilla var den första hela vandringsleden jag gick på Hovdala. Den recensionen går att läsa här. Nu tänkte jag gå den igen, men motsatt håll mot förra gången. När klockan precis passerat 07.30 styrde jag därför stegen mot hembygdsparken. Målet var att gå sträckan så fort jag kunde. Därför hade jag betydligt lättare packning än förra gången, samt inte planer på några matstopp. Maten fick jag helt enkelt äta i farten.

För den som vill träna sina vadmuskler genom att springa i backar så måste Tormestorp vara himmelriket. Särskilt så som Posta-Nilla utformats. Det är branta backar intill förbannelse. Och värst är det när man närmar sig utsiktsplatsen Klinten. För då är det brant uppför en skogsstig fram till Klinten, och sedan en annan brant stig neråt tjugotalet meter längre fram – på samma håll som man kom ifrån.

Väl i Tormestorp hade jag börjat känna av skoskavet som jag misstänkte skulle komma. När skorna snördes av under lördagskvällen hade jag nämligen en blåsa på vardera fot, placerad snett upp på insidan av foten, räknat från hälen. Men det fanns ju inte mycket annat att göra än att bita ihop, tänka på något annat, och vandra på.

Gjorde en halvtidskoll när jag var framme vid Hovdala. Hade då tagit mig 13,7 kilometer på två timmar och tio minuter. Gav mig som planerat ingen direkt paus, utan svängde fram midjeväskan på magen, plockade upp vatten, banan och två tunnbrödsrullar, och åt dem gående.

Även om det hade börjat blåsa så var det behagligt vandringsväder. Jag körde samma utstyrsel som under lördagen, och höll värmen bra. I den utstyrseln ingick också mina nyligen inköpta fotledsskydd. Och det kan mina klena fötter tacka mig gott för. I höjd med Trädhuset höll jag på att trampa snett medan jag beundrade hur hundratalet (eller många fler) småfåglar samtidigt lyfte från marken när jag närmade mig. Och i nedförsbacken strax efter var det andra foten som var på väg att vika sig. Nu klarade sig istället båda utan vrickning.

Posta-Nillas västra väg, som går utmed Finjasjön, vandrades i så rask takt jag kunde. Fötterna började värka, inte bara på grund av blåsorna, utan för att jag vid det laget hade gått mellan fyra och fem mil på två dagar. Och även om jag lyckades hålla fötterna torra hela rundan så var det för att jag helt enkelt fick välja en annan väg när jag nästan var uppe i Hässleholm igen. För plötsligt tog stigen slut, och den översvämmade Finjasjön bredde ut sig framför mig. Tänkte vara smart och gick en bit in i skogen för att komma förbi översvämningen, men kom då till en å. En fem meter bred å. Det hade inte varit läge att försöka hoppa över, även utan skavsår.

Så det var bara att vända och gå tillbaka den väg jag kommit. Nu var det visserligen inte så långt ut till cykelbanan som jag svängt av från tidigare, men mentalt kändes avståndet långt. Med drygt två mil i benen är det inte roligt att gå tillbaka i samma fotspår, om ens bara en kilometer.

På stumma ben och med ömma fötter stapplade jag förbi utslagna snödroppar och närmade mig sakta med säkert civilisationen igen. Väl hemma (jag tog trapporna, var ju ändå uppvärmd) åt jag resten av min medhavda mat – och somnade sedan i soffan. Blev ett par timmars välbehövlig återhämtning.

datum: 9 februari 2020
tid: ca 07:30-12:25 (4 h, 55 min)
distans: 29,7 kilometer
väder: mulet, måttliga byvindar, 5 °C

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s