Vilse på ett översvämmat Hovdala

En inte alls speciellt ovanlig syn på Hovdalaleden under söndagen. Alla översvämmade flöden tvingar vandraren att söka alternativa vägar framåt.
Foto: Lars-Åke Englund

Det här med att ha gått några av Hovdalalederna ett antal gånger är både på gott och på ont. För bara några månader sedan har jag utan tvekan vänt vid en översvämning och gått i mina fotspår tillbaka. Men med tiden tror man sig hitta genvägar när problem uppstår. Och ibland har man rätt.

Det var ingen självklarhet att det skulle bli någon vandring denna helgen. Lördagen gick bort, dels på grund av uselt väder, dels på grund av ett besök på Leos Lekland. Men söndagen såg riktigt lovande ut. Visserligen lite blåsigt, men inget regn och frampå eftermiddagen till och med halvklart väder.

Sa SMHI.

Jag tror att det var Gunde Svan som sa att det var bra att träna i dåligt väder, för då hade man ett mentalt försprång på sina konkurrenter vid händelse av att man var tvungen att tävla i samma sorts väder. Jag får finna någon form av tröst i det (även om jag inte vet vem jag tävlar mot annat än mig själv). Nog för att prognosen prickat in att det skulle blåsa, men det regn och hagel som föll på mig gick det inte att läsa något om på förhand. Och solen som tittade fram gömde sig snart igen.

Men låt oss ta det från början.

Som jag skrev i min lördagskrönika i Norra Skåne har jag som mål att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) under ett och samma dygn nu i sommar. Ett gäng från Vandrarföreningen klarade det under 2019, men min tanke är att försöka klara det helt på egen hand. Det som jag behöver för att ta mig igenom rundan ska jag ha med mig i packningen. Endast vatten kan fyllas på extra under vägen.

Men man snyter inte ur sig 57 kilometer utan vidare. Dels måste jag träna upp mig successivt så att jag orkar sträckan, dels vill jag ha så mycket information som möjligt innan jag beger mig ut på denna sommarens stora prövning. Så söndagen var min första rekognoseringsrunda för syftet. Jag skulle gå den östra delen av Hovdalaleden, med start vid stationen i Hässleholm och mål på Hovdala. Det innebar Posta-Nillas östra ner till Klinten, sedan Höjdarnas östra ner över Brönnestad och upp till Hammarmölledamm, innan Gullspiras östra skulle ta mig in till Hovdala. Därefter skulle jag ta en kombination av Höjdarnas västra och Posta-Nillas västra hem igen. Utan att ha något riktigt begrepp höftade jag att det kunde bli runt fyra mil.

Vid 7.10 på morgonen hade jag klätt på mig det jag behövde. Fotledsskydd, tennisstrumpor och mina nätade löparskor på fötterna (jag måste verkligen köpa riktiga, vattentäta vandrarkängor inom kort), mina windstopperboxer som jag köpte till Vasaloppet, samt Dobsom-skidbyxorna nertill. På överkropp en funktionskortärmad, en tjocktröja som jag vet transporterar bort svetten, och min skrikgula Dobsom-jacka. Mina tunna vantar fick fortsatt förtroende, medan jag körde min kondomskidmössa för att stänga ute vinden. Jämfört med senast hade jag dessutom letat fram min vätskeväska från Salomon. Fördelen jämfört med den förra väskan är att jag får plats med betydligt mer vatten, och att den sitter mer bekvämt. Nackdelen är att jag kan packa betydligt mindre mat. Och att jag lyckades slå sönder pipkorken mot dörrkarmen när jag kom hem igen… Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Jag visste att det skulle vara blött i marken. Det var blött för två veckor sedan, och regnet har fortsatt sedan dess. Finjasjön stiger (och väntas fortsätta stiga en bit in på kommande vecka) och alla vattendrag är fyllda till (och över) bredden. Eftersom mina löparskor inte stänger ute vattnet var jag angelägen om att försöka hålla dem torra så länge som möjligt. Visserligen blir det bara en kort köldchock när vattnet sipprar in i skorna, men det är ändå värt att skjuta på det in i det längsta.

Så efter att ha satt av hemifrån ställdes kursen mot hembygdsparken, och därefter Magle våtmark. Mitt emellan dessa platser passerar leden över en större hage, och flertalet gånger tvingades jag stanna upp och se om jag kunde hitta en stor tuva att kliva på för att slippa höra slurpet när skon sjunker i sankmarken.

Framme vid Magle våtmark (som bortsett från asfalterade vägar nog var den torraste delen av rundan) hälsade kanadagässen mig med varningsrop (inte till mig, utan till varandra), samtidigt som solen steg över horisonten. Bara en sådan syn gör det värt att gå upp lite tidigare för att njuta.

Bara den här upplevelsen i sig var värd att gå upp tidigt för att bege sig ut på långpromenad.
Foto: Lars-Åke Englund

I backarna vid Hallarna, norr om Tormestorp, passerade jag en dam som var ute och gick med hunden. Vi språkade lite kort och hon undrade om jag tränade inför något speciellt. Hon berättade sedan om Nijmegenmarschen i Nederländerna, där man går 40 kilometer fyra dagar i sträck. Efter lite efterforskningar nu ikväll känner jag att det verkligen är något att genomföra. Så småningom. När det på bra vis sammanfaller med semester och att barnen är hos sin mamma.

Där och då var skorna fortfarande torra, men på stigarna upp på Göingeåsen var det slut på det. Och med tanke på hur det såg ut längre fram hade det bara varit en fråga om när det skedde.

En betydande del av träningsrundorna är att mäta och klocka, så att jag vet vad jag har att förhålla mig till när det blir skarpt läge i sommar. Uppe vid Klinten, där Hovdalaleden byter från Posta-Nilla till Höjdarnas, hade jag gått precis över en mil, och varit ute i 1:40.

I min enfald hade jag trott att det skulle vara förhållandevis torrt uppe på åsen. För även om regnet fallit där så borde det ju letat sig ner mot lägre terräng. Riktigt så bra var det inte. En kort bit mötte jag en bäck som formats på stigen. Det fanns inte något bra utrymme att gå vare sig till vänster eller höger, så det var bara att stövla (eller löparskoa) rakt fram. Och då var jag glad att jag redan blött ner skorna en (eller ganska många) gång(er).

En bäck mitt på stigen. Vilket var mer hanterbart än senare under rundan, där det var å där det en gång varit stig.
Foto: Lars-Åke Englund

Förra gången jag gick Höjdarnas stod det så mycket vatten i järnvägstunneln att jag fick ta en omväg på ett par kilometer för att kunna korsa järnvägen torrskodd och på säkert vis. Sedan dess hade jag sett att översvämningen försvunnit. När jag nu kom fram var den emellertid tillbaka igen. Men just som jag gjorde mig beredd på samma extrarunda som förra gången såg jag att någon satt spångar längsmed ena kanten inne i tunneln. Jag vet inte vem, men hen bör lovsjungas i alla tonarter!

Årets säkerhetspris till den som satte upp spången i tunneln. Nu behöver ingen fundera på om man ska ta extrarundan på ett par kilometer, vada genom tunneln, eller klättra över järnvägen.
Foto: Lars-Åke Englund

Lite blött hade det varit på väg ner till Brönnestad. Mycket blött blev det mellan Brönnestad och Hammarmölledamm. Kanske inte så konstigt med tanke på att leden går just intill den i vanliga fall så stilla porlande Brönnestadsån. Idag var den allt annat än stilla porlande.

Det enklaste sättet att beskriva det på var att Brönnestadsån ätit upp leden. Första hindret kunde jag komma runt någorlunda torrskodd, men där leden går ut mot en 90-graderssväng var det helt enkelt hopplöst. Eftersom jag trodde mig veta vad som väntade satte jag istället kurs tvärs igenom skogen och hittade ut till leden längre fram.

Kort därpå fick jag se en syn som fick mig att häpna. Uppenbarligen var det inte bara jag som var knäpp nog att vada runt nämnda led denna söndag, för längre fram kom mötande, mer rutinerade Hovdalavandrare. Vi utbytte erfarenheter. Jag fick råd om vilken riktning jag skulle ta för att komma runt de översvämningar som väntade mig, och jag försökte bidra med liknande information om det som jag precis tagit mig igenom.

Hur som helst lyckades jag inte riktigt följa instruktionerna, för plötsligt stod jag risigt till. Började skutta över mot där leden fortsatte, men insåg efter två någorlunda säkra hopp att nästa steg sannolikt skulle bli väldigt blött. Och att jag faktiskt inte kunde avgöra om jag kunde fortsätta framåt därefter, eller om jag skulle hamna inför ännu större vattenmassor. Så jag gjorde det ända rätta och hoppade tillbaka, tog en lov bakåt, och tog sedan höjd för att undvika vattnet. Hittade snart vad som såg ut som en ledningsgata, eller brandgata (eller kanske mest sannolikt någon militär väg från när området hade andra syften. Röjd var den hur som helst – åtminstone en gång i tiden. Nu var det så mycket sly där att det var lättare att gå bland de större träden. Hur som helst insåg jag att om jag höll mig mellan ån och denna slygata så skulle jag hålla någorlunda kurs upp mot Hammarmölledamm.

Vilket dock inte förtog glädjen av att se nämnda damm, och markeringarna som visade att jag var på Hovdalaleden igen (nu i kombination med Gullspiras).

Hammarmölledamm, Hovdalaledsmarkering, och Gullspiramarkering. En skön syn efter att ha klafsat fram i/bredvid Brönnestadsån.
Foto: Lars-Åke Englund

Om Gullspiradelen av Hovdalaledens östra del finns egentligen inte mycket att säga. Det var lite blött på sina ställen (framför allt i fårhagarna i närheten av Hovdala), men betydligt torrare än det jag tidigare gått. Dessutom tittade solen fram med löften om en härlig eftermiddag. Löften som solen inte skulle hålla.

När jag travade in på Hovdala för att fylla på vattenflaskan hade jag gått 24,7 kilometer på 4:50. Det är möjligt att den ordinarie ledsträckningen skulle ha varit något längre, men tidsmässigt hade jag definitivt nått upp till vad det hade tagit att gå den också.

Ett soligt Hovdala. Men snart blev det blött igen.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var från Hovdala och hemåt som mycket gick snett. Och hade jag bara följt min ursprungliga plan att ta cykelvägen hela vägen upp till Hässleholm där jag kunde gå på de torrare delarna av Posta-Nillas västra så hade det som hände aldrig hänt.

Jag får väl skylla på att det är svårt att helt och hållet tänka igenom sina beslut på bästa sätt när man gått i fem timmar och börjar bli trött i såväl fötter som huvud.

Hovdalaleden norrut börjar med Höjdarnas västra. Den följer man ner till Finjasjön där leden sedan går medurs runt sjön. Jag tänkte dock ta den biten moturs för att inte få så långt hem. På väg dit passerade jag några ordentligt översvämmade åkrar. När nedanstående bild togs var klockan 12.12. Lägg det på minnet. Hade jag fortsatt rakt fram här hade jag kommit ut till en någorlunda torr hemåtvandring. Men jag tog vänster, eftersom leden gick dit.

Runt 20 minuter efter att ha lämnat Hovdala för att vandra hemåt hade jag nått hit. Enklaste väg hade varit att fortsätta rakt fram.
Foto: Lars-Åke Englund

Redan när jag kom ner till Finjasjön såg jag hur mycket högre vattnet stod nu än för två veckor sedan. Det var emellertid inte så högt vatten att jag fann mig tvungen att vända om. Tyvärr.

Blött, men forcerbart.
Foto: Lars-Åke Englund

Problemen skulle tillstöta när jag kom fram till Tormestorps småbåtshamn. Eller nästan kom fram i alla fall. Om jag åter jämför med för två veckor sedan var själva hamnen översvämmad, men det gick ändå att passera torrskodd på stigen. Jag kunde gå cykelvägen fram, och klättra över vallen som lagts ut för att hålla vattnet borta från husen.

Nu möttes jag av det här:

Tormestorps småbåtshamn.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var bara att vända tillbaka och in i skogen. Försökte ta ut och hitta en kurs som kunde leda mig runt översvämningen. Hade jag tittat noggrannare på kartan (hade jag tagit upp kartan och tittat på den, och inte bara tittat i mobilens kartfunktioner) så hade jag sett att Tormestorpsån med största sannolikhet inte skulle släppa över mig på något annat ställe än vid en bro.

Plötsligt såg jag att jag kommit tillbaka nästan hela vägen till de översvämmade åkrarna. Vilket kändes trist då det borde (tyckte jag) finnas en genväg. Så jag försökte ta ut en ny kurs mot den väg på andra sidan skogen skulle leda in i Björkviken.

När jag fann mig på vad som verkade vara någon form av vall tändes mitt hopp. Rör stack ut från båda sidor och såg ut att leda bort vattnet om det blev för mycket. Kanske var det den här vallen som gick hela vägen in i Björkviken?

Jag gick åt ett håll, och körde fast. Man kan lugnt konstatera att denna vall inte var skogad på länge. Dessutom verkade min kurs vara något skev. Såg så en tvärgående vall, som gick åt rätt håll, och gick istället dit. Det var snårigt. På vissa håll var jag nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Eftersom jag inte såg någon ände tvingades jag så småningom ta beslutet att gå tillbaka igen.

Så jag klev över och under de träd och grenar jag passerat för att komma dit jag kommit. Bara för att hamna vid en gammal elstation och några trasiga campingstolar. Dessa hade jag definitivt inte sett på väg dit, och pulsen steg. Hade jag lyckats gå vilse på detta system av vallar?

Eftersom det inte gick att se speciellt långt fram var jag tvungen att ta beslut om reträtt.
Foto: Lars-Åke Englund

Där och då, i mina försök att ta det lugnt och tänka rationellt, fick jag så syn på en ny vall som jag inte vet hur jag missat tidigare. Den var bättre röjd än de andra, och efter bara någon minut såg jag hur småbåtshamnen reste sig i fjärran.

Lyckan var total.

Tills jag nådde vallens slut och såg att det inte gick att ta sig över.

Inget att välja på, bara att vända. När jag kom tillbaka till campingstolarna tog jag en funderare, hittade vägen jag kommit ifrån, och satte kurs tillbaka mot Hovdala. Hade vid det här laget insett att det inte fanns något alternativ (inget bra alternativ i alla fall) till att ta en av grusvägarna vid de översvämmade åkrarna.

När jag tagit mig tillbaka dit hade klockan nått 12.59. Vi pratar alltså om 47 minuter av försök att ta sig norrut på leden. När det visade sig att den grusväg som jag gick på mellan de två översvämmade åkrarna också var översvämmad orkade jag inte bry mig. Jag hade kanske kunnat gå till höger och hoppat över de strilande bäckar som flöt från vänster till höger, men jag klafsade bara rakt fram istället. Skorna var ju ändå blöta, och fötterna likaså.

En översvämmad väg mellan två sjöar där det inte alls ska vara sjöar.
Foto: Lars-Åke Englund

Hela vägen upp till Sjörröd höll jag mig sedan på cykelvägen. Det var förmodligen dagens bästa beslut. Finjasjön hade slukat mycket av det som tidigare var strandkant, och när jag tittade in mellan de strandnära husen var det flera som hade vatten oroväckande nära inpå knuten.

Björkviken. Också översvämmad.
Foto: Lars-Åke Englund

Mycket mer upphetsande blev inte vandringen. Efter Björkviken kände jag hur benen började leva sitt eget liv och inte riktigt svara på mina kommandon. Strax efter att tre mil avverkats började jag få ont i en benhinna, vilket varit ett återkommande problem på sistone. Den mentala tröttheten gjorde också att jag råkade sparka högerfoten rakt i en liten stubbe. Det kändes som att en tå på foten knycklades ihop av smällen. Förbannade min oförsiktighet. Sådana missar har jag inte marginal till när jag ska gå hela leden.

När jag vinglade in genom porten där hemma (tog trapporna upp till lägenheten, var ju ändå uppvärmd) hade jag gått 38,2 kilometer, eller totalt 44 963 steg. Vilket med en halvmils marginal nog är det längsta jag har gått (kanske med undantag från när jag och pappa punkterade hjulet på cykelvagnen i Tyskland, men det är en helt annan historia).

Dagsnotering: 38,2 kilometer och 44 963 steg på 7:22. Vilket skulle ge en sluttid på 11 timmar på hela Hovdalaleden, om jag orkade hålla samma tempo.
Foto: Lars-Åke Englund

Som nämnt råkade jag slå sönder mitt drickabälte mot dörrposten när jag klev in genom lägenhetsdörren. Så hur jag ska lösa sommarens mastodontpromenad med vätska återstår att se. Kanske köpa en sådan där ryggsäck som bara är till för vätska. Men måste först kolla på vad en sådan kostar. Är jag ute i 25-gradig värme i sommar räcker det inte med en liten flaska på ett par, tre deciliter, vilket är det största som får plats i min andra midjeväska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s