Månad mars 2020

Mina nya bästa vandringsvänner

LarsGocke 1 kommentar
Vännerna som ska hålla mig torr och varm.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag och skor har ingen bra historia. Mina breda ankfötter har genom åren haft en tendens att spräcka skorna i sidorna. Eller slita upp dem i hälarna. Om jag inte först, med min släpiga gångstil, har lyckats slita upp hål under sulan. Så blir det (förhoppningsvis) inte den här gången.

Om jag fick en tia för varje gång någon gav mig rådet att köpa dyrare skor med mer kvalitet istället, för att öka hållbarheten, ja då hade jag förmodligen haft så många tior att jag kunnat köpa ett par dyra skor.

Men saken är den att jag har försökt. Jag gick från att slita ut 200-kronorsgympaskor på två månader till att göra detsamma med 600-kronorspjuck på tre. Den som kan sin matematik inser precis som jag att det inte var någon hållbar ekvation. Häromåret tyckte jag mig slå på stort och köpte rejäla vinterskor för dryga tusenlappen. De höll hela första säsongen, men en bit in på andra lossnade (fusk)lädret från sulan, och vattnet började sippra in. Lagade med superlim, och fick åter funktionella kängor. Men denna tredje vintern har jag inte ens tagit fram skorna eftersom det aldrig blev någon vinter.

Jag vet att jag inte kan skylla enbart på mina fötter, min gångstil eller på skotillverkarna. Jo, min gångstil kan jag ju skylla på, för den är en bov i dramat, och den är jag i högsta grad skyldig till. Men lika skyldig är jag till misskötsel av skorna. Är sämre på att se efter mina skor än jag är på att sköta om bilen – och då är jag ändå riktigt dålig på att sköta om bilen.

Men förra veckan köpte jag hur som helst vandrarkängor. Mest för att jag helt uppenbart förstör mina löparskor om jag fortsätter att gå runt med dem på ett vattensjukt Hovdala. Och nu i morse, när jag är inne i en barnlös vecka, passade jag på att ta en premiärrunda med skorna. Måste ju ändå mjuka upp dem om jag ska kunna gå långpromenader.

Gick ut 6.40 och visste att jag inte hade någon panik, utan att jag skulle hinna hem och göra mig i ordning till klockan 8 när jobbet började. Men oj vad svårt jag har att inte genast börja tänka på jobb ändå, på vad jag skulle rapportera om, på idéer att göra något konkret av, på hur jag på bästa sätt kunde omvandla alla tankar till något skriftligt – en av mina länge krönikor varannan vecka i tidningen kanske, eller de kortare betraktelser på 800 tecken som jag har en i veckan, eller kanske ”bara” en text till bloggen. Fick till slut nästan tvinga mig själv att bara försöka njuta av stunden och inte fundera på nästa moment. Förbjöd mig själv att titta på klockan, och hade för säkerhets skull lämnat hörlurarna hemma. Nu kunde jag istället gå och lyssna till fåglarna, samt (av misstag) skrämma upp en kanin och tre rådjur. Stötte på några stigar som såg spännande ut att bara irra sig in på – men så god tid hade jag nu inte.

Klev in genom ytterdörren klockan 7.30. Alltså med god marginal för att hinna äta, duscha och gå de tre minuterna till jobbet.

Skorna som sådana får än så länge högsta betyg. Kunde klafsa igenom lätt vattensjuka gräsmattor utan att bli minsta lilla blöt, och hade dessutom bra grepp på de leriga partierna av rundan.

Det går fort utför när man inte går alls

LarsGocke Lämna en kommentar

Den nionde februari såg vandringen runt Sverige ut att bli en rask marsch som skulle nå i mål redan i november. Men när månaden summerades var jag tvärtom inte alls så långt som jag hade tänkt mig på vägen.

Jag fick ju en dålig start på mitt vandrande runt Sverige. Efter sex dagar låg jag 40 000 steg efter riktkarlen. Men så tog jag tag i saker och ting under januari, gick en del utomhus och väldigt mycket framför tv:n. Och när januari blev februari hade jag legat runt 10 000 steg plus jämfört med riktkarlen i drygt en vecka.

Februari blev annorlunda.

Istället för ett jämnare stegsamlande blev det betydligt ryckigare. Jag hade någon dag som barnen inte somnade förrän sent, och då hann jag helt enkelt inte stampa till mig en massa extra steg. Men det går knappast att skylla på barnen.

Faktum är att första halvan av februari såg riktigt bra ut. Den 3/2 gick jag 33 000 steg och passerade samtidigt Varberg (hade gått förbi Falkenberg redan den 1/2). Och under februaris första nio dagar hade jag en dag med knappt 7 000 steg. Näst sämsta noteringen var på 15 250, vilket är runt 75 steg under snittet som jag behöver gå per dag. Samtidigt hade jag gått långrundor på helgen den 8:e och 9:e februari, och på enbart dessa dagar samlat ihop 75 000 steg.

Men därefter gick det lite stå i vandrandet. Delvis för att jag visste att jag hade många steg att ta av. Och kan man ta en riktig långpromenad då och då (gick 46 356 steg, nytt rekord, den 23 februari) så skapar man sig en buffert.

Problemet blir bara om man på dagarna runt det går mellan 5 000 och 10 000 steg. Då sinar den bufferten snabbt.

Efter rekordpromenaden den 23 februari kunde jag konstatera att jag passerat såväl Åmål som Säffle under en och samma dag. På vägen dit hade jag tagit mig igenom Göteborg (8/2), Trollhättan (12/2) och Mellerud (18/2), och jag hade drygt 41 000 steg i kofferten.

Men under resterande sex dagar av februari var jag aldrig nära att nå dagssnittet. Den bästa noteringen var på 10 600, och den sämsta på 4 800 på självaste skottdagen. Jag hade då visserligen redan passerat Grums (26/2) vilket var den sista orten som riktkarlen skulle passera, men samtidigt skulle riktkarlen bara ha 2 000 steg kvar till Karlstad när februari blev mars. Jag däremot hade efter den svaga avslutningen drygt 10 000 steg kvar.

Dessvärre har mars fortsatt på ungefär samma vis. Jag hade en bedrövlig dag där jag inte ens kom upp i 2 000 steg, men eftersom det gick magsjuka här hemma då så får väl det ses som en giltig ursäkt. Men när dessa ord skrivs ligger jag 28 000 steg efter planen, det vill säga knappt två dagar minus.

Samtidigt har jag faktiskt varit och simmat två gånger (500 respektive 750 meter) de senaste veckorna, och under torsdagskvällen nyttjade jag mitt gymkort för första gången på länge när jag var och tränade i drygt en timme. Frågan är bara hur jag ska göra med dessa aktiviteter. Som det är nu har jag inte konverterat annan fysisk aktivitet till steg, men det har å andra sidan gjort att jag någon gång stått och stampat framför tv:n istället för att sticka till gymmet. Och ur rent hälsoperspektiv får jag nog ut mer av gymmet än ”på stället marsch”. Så får se hur jag gör. Det är ju fortfarande jag som bestämmer reglerna!