Mina nya bästa vandringsvänner

Vännerna som ska hålla mig torr och varm.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag och skor har ingen bra historia. Mina breda ankfötter har genom åren haft en tendens att spräcka skorna i sidorna. Eller slita upp dem i hälarna. Om jag inte först, med min släpiga gångstil, har lyckats slita upp hål under sulan. Så blir det (förhoppningsvis) inte den här gången.

Om jag fick en tia för varje gång någon gav mig rådet att köpa dyrare skor med mer kvalitet istället, för att öka hållbarheten, ja då hade jag förmodligen haft så många tior att jag kunnat köpa ett par dyra skor.

Men saken är den att jag har försökt. Jag gick från att slita ut 200-kronorsgympaskor på två månader till att göra detsamma med 600-kronorspjuck på tre. Den som kan sin matematik inser precis som jag att det inte var någon hållbar ekvation. Häromåret tyckte jag mig slå på stort och köpte rejäla vinterskor för dryga tusenlappen. De höll hela första säsongen, men en bit in på andra lossnade (fusk)lädret från sulan, och vattnet började sippra in. Lagade med superlim, och fick åter funktionella kängor. Men denna tredje vintern har jag inte ens tagit fram skorna eftersom det aldrig blev någon vinter.

Jag vet att jag inte kan skylla enbart på mina fötter, min gångstil eller på skotillverkarna. Jo, min gångstil kan jag ju skylla på, för den är en bov i dramat, och den är jag i högsta grad skyldig till. Men lika skyldig är jag till misskötsel av skorna. Är sämre på att se efter mina skor än jag är på att sköta om bilen – och då är jag ändå riktigt dålig på att sköta om bilen.

Men förra veckan köpte jag hur som helst vandrarkängor. Mest för att jag helt uppenbart förstör mina löparskor om jag fortsätter att gå runt med dem på ett vattensjukt Hovdala. Och nu i morse, när jag är inne i en barnlös vecka, passade jag på att ta en premiärrunda med skorna. Måste ju ändå mjuka upp dem om jag ska kunna gå långpromenader.

Gick ut 6.40 och visste att jag inte hade någon panik, utan att jag skulle hinna hem och göra mig i ordning till klockan 8 när jobbet började. Men oj vad svårt jag har att inte genast börja tänka på jobb ändå, på vad jag skulle rapportera om, på idéer att göra något konkret av, på hur jag på bästa sätt kunde omvandla alla tankar till något skriftligt – en av mina länge krönikor varannan vecka i tidningen kanske, eller de kortare betraktelser på 800 tecken som jag har en i veckan, eller kanske ”bara” en text till bloggen. Fick till slut nästan tvinga mig själv att bara försöka njuta av stunden och inte fundera på nästa moment. Förbjöd mig själv att titta på klockan, och hade för säkerhets skull lämnat hörlurarna hemma. Nu kunde jag istället gå och lyssna till fåglarna, samt (av misstag) skrämma upp en kanin och tre rådjur. Stötte på några stigar som såg spännande ut att bara irra sig in på – men så god tid hade jag nu inte.

Klev in genom ytterdörren klockan 7.30. Alltså med god marginal för att hinna äta, duscha och gå de tre minuterna till jobbet.

Skorna som sådana får än så länge högsta betyg. Kunde klafsa igenom lätt vattensjuka gräsmattor utan att bli minsta lilla blöt, och hade dessutom bra grepp på de leriga partierna av rundan.

En reaktion till “Mina nya bästa vandringsvänner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s