”Kort” runda pga padelskada

21 april, 2020LarsGocke Lämna en kommentar

Hade verkligen planerat upp aktiviteterna. Både lördag och söndag eftermiddag skulle jag spela padel efter jobbet, och på den lediga måndagen skulle jag sedan gå Skåneleden från Vittsjö till Hässleholm. Tisdagen skulle det chillas, handlas lite begagnade barnkläder, och gås på massage. Det blev inte riktigt så. Nästan, men inte riktigt.

Jag tycker fortfarande att jag är skapligt ung. 33 är väl ingen ålder på en häst?

(Jo, för en häst är det hög ålder. Men inte på en sköldpadda. Å andra sidan spelar väldigt få sköldpaddor padel. Men det har inte riktigt med saken att göra.)

Hade jag varit en fotbollsspelare på Football Manager hade det i de dolda algoritmerna funnits med någon passage om att jag var skadebenägen. Särskilt om jag inte värmt upp ordentligt.

Skadad under uppvärmningen

En timme padel i lördags. Stressad dit eftersom jag skulle plocka upp äldsta systern på stationen först, och hennes tåg var några minuter sent. Spelet gick ändå bra.

Söndag: En och en halv timme padel i Markaryd. Mot bättre spelare, där en av motståndarna slog hårdare och mer skruvat än någon av de tidigare motståndarna jag mött (som i ärlighetens namn bara var tre, men nu är fem). När vi värmer upp och bollar till varandra sätter jag i vänsterfoten och känner hur det hugger till lite i vaden. Sannolikt någon form av bristning.

Under själva matchen (jodå, mot bättre vetande spelade jag sedan 90 minuter padel, för banan var ju betald och vi hade inte någon femte spelare att kasta in (plus att jag väldigt gärna ville spela)) högg det till ytterligare två gånger på samma ställe. Mot slutet hade jag svårt att gå mellan bollarna. När jag hoppade ur svågerns bil i Vittsjö för att ta min egen hem till Hässleholm så haltade jag ordentligt. Smorde med tigerbalsam så fort jag var hemma, men hade sedan länge insett att den där måndagsvandringen på drygt fyra mil med största sannolikhet skulle få ställas in.

Nya (gamla) kläder och ny (ny) väska

Så tisdagens klädshopping på 2use i Kristianstad förlades istället till måndagen. Den butiken har verkligen blivit min favorit när det gäller kläder till barnen. Blev totalt drygt 30-talet plagg, och det för under tusenlappen. Och när måndagen sedan närmade sig sitt slut förberedde jag mig istället för en tisdagsvandring.

Rätt säker på att jag inte skrivit det tidigare, men har köpt en ny vandrarväska. En som passar sig för dagsturer. Insåg under Skåneleden mellan Osby och Vittsjö att jag helt enkelt inte kan packa tillräckligt mycket i midjeväskan. Så nu har jag en stor väska för flerdagarsvandringar (eller om man ska packa orimligt mycket), en mindre för dagsetapper, samt en midjeväska om man bara ska traska ett par mil eller så.

Eftersom jag kände att jag inte ville belasta min vänstervad onödigt mycket räknade jag bort Skåneleden som alternativ för vandring. Istället föll valet (som så många gånger förr) på Hovdala. Eftersom jag gick Finjasjöleden moturs förra gången, och ska gå den medurs när hela Hovdalaleden marscheras, så kändes det som ett bra alternativ.

Lyckades avstyra idiotin

05.55 på tisdagsmorgonen vandrade jag hemifrån. Satte av mot kyrkan till för att ta mig ut till Hovdala via Posta-Nilla. Eftersom det var en kylig morgon var det mössa och vantar på från start. Dessa åkte av framme vid Klinten på åsen. På väg dit brottades jag dock med vilken väg jag skulle gå. Även om jag medvetet tog mindre steg i uppförsbackarna för att inte fresta vaden i onödan så kände jag mig piggare än jag väntat mig. Så frågan var om jag från Klinten skulle fortsätta med Höjdarnas och Gullspira, och på så vis ta Skåneleden in till Hovdala. För att sedan fortsätta Skåneleden hemåt, och därmed gå hela Hovdalaleden, bortsett från den 13-kilometersvända som Gullspiras västra innebär. Varför? För att jag har så förbaskat svårt att se vad som är rimligt och vad som är idiotiskt.

Nu lyckades jag stoppa mig i tankarna, och när jag klev ner från Klinten, fortsatt på Posta-Nilla, var de värsta galenskaperna avstyrda.

Eftersom jag startade tidigt fick jag än en gång passera Magle våtmark med fantastiskt ljus och fullt av fåglar. Denna gång var det till och med dimma som steg från dammarna. Hade önskat att jag haft en annan kamera än mobilen med mig. Men det lilla jag fotade blev ändå okej.

Det tog strax över två timmar att nå Hovdala. Fortsatte en liten bit förbi innan jag satte mig vid en rasplats för att inta dagens andra frukost. Det blev den första av två längre pauser under rundan. Pauser är väl bra i sig, men jag tycker att det är svårt att komma igång efteråt. Det är så mycket stelhet som hinner smyga sig på.

T-shirt från Skyrup och hem

Framme vid Skyrups golfklubb åkte också jackan av. Temperaturen hade stigit tillräckligt, och själv var jag varm efter runt 18 kilometers vandring. Klockan hade ju ändå hunnit bli halv tio på förmiddagen, så det var ju praktiskt taget mitt på dagen!

Förra gången jag försökte gå Finjasjöleden (jag vet, jag har inte recenserat den än, men det kommer förr eller senare) var Alslingan avstängd efter storm och översvämning. Denna gång var det dock öppet, och det var bara att knata på över plankorna. Någon såg lite illa åtgången ut, men de flesta var i fullgott skick för att bära mig och mina något för många kilon. När man inte heller behöver tänka på vart man ska gå och leta efter vägmarkeringar (det går inte gärna att ta sig åt så många håll när man går på plankor med vatten vid sidan om) är det bara att pinna på.

På tal om att pinna på: jätteplockepinn!

Till slut (fast inte till slut, för jag hade en mil kvar) såg jag den Skåneledsskylt som jag skulle passerat om jag gått från Vittsjö. Den gjorde klart att det var 29,6 km till Hårsjö (och ytterligare 8 till Vittsjö) och 9,8 till Hässleholm. Själv hade jag gått runt 23. Och jag var väldigt glad att jag inte valt Skåneleden denna dag eftersom jag började bli trött i benen och huvudet, samtidigt som jag skulle haft halva vägen kvar till Hässleholm om jag gått 23 kilometer från Vittsjö.

Hela Hovdalaleden den 2 maj?

Tog min andra rast ute på fågelplattformen Slingra dig. Skönt att sätta sig ner i solen, ta några tunnbröd och dricka upp blåbärssoppan. Känna att jag inte hade bråttom utan kunde njuta en stund. Även om det självklart gjorde ont i fötter och ben när jag slutligen packade ihop för att gå hem.

Har börjat fundera lite löst på om det är läge att försöka mig på hela Hovdalaleden lördagen den 2 maj. Jag jobbar visserligen kväll den 1 maj, men har ändå hellre hela söndagen att återhämta mig, och offrar då lite av sömnen till lördagen. I början av maj är det ändå lika ljust som i början på augusti, men sannolikt lite svalare. Och även om temperaturen inte gick över 17 grader under dagens vandring kändes det varmt. Ska jag gå knappt sex mil får det gärna vara i temperaturer under 25 grader.

2 maj är dock nästa tillfälle som jag har för att gå någon längre sträcka, så måste känna mig säker på att jag redan klarar sex mil. Även om jag är rätt säker på att jag skulle kunna gå de sista 1-2 milen enbart på pannben. Men jag ser inte fram emot fötter fulla av blåsor, och vet inte om jag kan härda tassarna lite till om jag går några fler tremilarundor innan jag ger mig på långrundan. Samtidigt: har jag vädret med mig den 2 maj är det kanske de bästa yttre förutsättningarna jag kan få. Någon som har vettig input?

Började dagen med jacka, mössa och vantar. Efter en mils vandring rök mössan och vantarna till förmån för kepsen, och efter knappt en mil till åkte också jackan av.

(Skid)backe upp och (skid)backe ner

14 april, 202013 april, 2020LarsGocke 1 kommentar

Vedema strövområde. Kört förbi skylten så många gånger när jag pendlade mellan Örkelljunga och Hässleholm, utan att sätta mig in i vad det innebar. Men samma dag som sommartiden inträdde (dvs 29 mars 2020) hade jag för avsikt att ändra på det.

Nu kunde jag absolut ha valt en bättre dag för ett första besök där. Och jag hade utan tvekan kunnat ha läst på lite bättre. Och kanske inte haft en långpromenad och en arbetsdag i benen från dagen före, samt en arbetsdag att se fram emot efter rundan.

Men ändå.

Jobbade till 23 på lördagskvällen. När jag förberedde packningen efter att ha kommit hem såg jag att det kunde bli snö under natten. Det hade jag visserligen sett redan innan. Det hela kändes smått ironiskt eftersom det under lördagen varit fint vårväder, och det på söndagen var dags att ställa fram klockan till sommartid.

Hur som helst, när jag vaknade och tittade ut låg det snö på mosstaket intill min lägenhet. Det var ändå inte någon större mängd, och eftersom det skulle bli plusgrader räknade jag med att det skulle smälta inom kort.

Funderade på antalet varv

När jag studerade kartan över Vedema och konstaterade att området innehöll tre relativt korta rundor funderade jag på om jag helt enkelt skulle gå alla två varv för att få ihop några kilometer. Annars skulle det ju sluta runt milen.

Då hade jag inte insett hur kuperad terrängen var. Under de drygt 12 kilometerna som vandringen varade tog jag runt 300 höjdmeter. Vilket var lika många höjdmeter som togs när jag gick 38 kilometer för en tid sedan – och då var jag ändå uppe på Göingeåsen och vände.

När jag parkerade bilen ute i den snöiga skogen stötte jag genast på patrull. Misstog mig nämligen på var den blå slingan startade, såg en antydan till en stig rakt uppför branten, och tog den. Tog mig, med möda, till områdets högsta punkt. Och insåg också då att jag skulle gått trettiotalet meter tillbaka längs vägen jag kom på med bilen för att hitta den riktiga vägen upp.

Lederna i Vedema är röd, blå och gul. Den röda är snällast, men längst. Den gula är kort, men består väl i grova drag av två ordentliga uppförsbackar, och två lika ordentliga nerförsbackar. Den blå slingan är mellerst i längd, men innehåller precis som den gula flera tunga, tuffa stigningar. Den går också till viss del nere i dalgången längsmed Rökeån. En å som jag mer eller mindre blev kär i under vandringen. Efter att ha varit uppe på den blåsiga höjden kom man ner i en svacka, där det var helt lugnt. Magiskt.

Tre rundslingor som kan kombineras

De tre lederna går att kombinera så att det blir en gemensam slinga. Går givetvis att ta sig till den östra parkeringen, som jag gjorde denna snöiga dag. Men går nästan bättre att angripa leden söderifrån, där det finns tre parkeringar som leder till lederna. Denna variant tog jag veckan senare när jag efter en golfrunda vid lunchtid kände att jag behövde gå lite till innan skymningen. Då var det grönt och soligt, och jag valde att inte ta alla de tillgängliga avstickare som gick att ta för att titta på utsikt, eller läsa om gamla torp. I vårsolen blev det 10,24 kilometer på 1 timme och 44 minuter.

För övrigt: jag har sett övervuxna stengärden förut. Men så övervuxna som gärdena var ute på Vedema… Det var som om naturen sagt ”tack, men vi tar tillbaka dessa nu”. Vid första stengärdet var jag tvungen att fundera på vad det egentligen var. Varför det fanns en mossbevuxen rygg mitt ute i ingenstans.

Nästan lika mäktigt, fint och poetiskt som själva Rökeån.

Favorit i repris – från frost till vårkänslor

13 april, 202013 april, 2020LarsGocke Lämna en kommentar

Man hinner gå förvånansvärt långt på en förmiddag. Och börjar man gå sin favoritrunda tidigt på morgonen hinner man till och med ta en middagslur innan jobbpasset börjar frampå eftermiddagen.

Sådana var förutsättningarna den 28 mars, det vill säga den sista dagen innan normaltid skulle övergå i sommartid. Således också den sista dagen på någon vecka att få med sig gryningsljuset tidigt på morgonen.

Det var en sådan helg då jag jobbade kväll, vilket innebär tjänstgöring 14.30-23.00, efter att ha jobbat till 23 på fredagskvällen. Ändå skuttade jag någorlunda piggt ur sängen när larmet ringde vid 05.30. En timme senare hade jag parkerat på en öde parkering ute vid Hovdala slott. Som flera gånger förr var målet för min vandring ”Jakten på Gullspira”. Har tidigare konstaterat att den västra delen av rundan är min favorit på Hovdala, och även om den nu i dagarna fick en utmanare tycker jag att den håller ypperlig klass. Vilket är extra bra då dess 13 kilometer är mellanakten i hela Hovdalaleden som ska vandras i sommar (när tiden är mogen).

Vid starten var temperaturen fortfarande under nollan. Det gjorde mig ingenting. De lätt vattensjuka delarna av rundan var nämligen därmed frusna, och jag slapp sjunka ner i dy. Eftersom jag också gick i mina då nya vandrarskor hade jag extra bra fart under fötterna.

Åtta rådjur – åtta människor

Underbart att komma ut före alla andra. Inte minst på grund av att man hinner gå långt och länge innan man stöter på någon. Och då är det ändå fortfarande tidigt på morgonen.

Dessutom är det lätt att bli bortskämd med vyer och naturljud som inte störs av andra. När jag väl såg en annan vandrare i området hade det gått ett par timmar. Under den tiden hade jag hört oräkneliga fåglar, hört ett rådjur skälla samt stått och betraktat två andra rådjur. Tidigt hann jag se åtta olika rådjur vid tre olika platser. Först efter tre timmars vandring hade jag sett lika många människor.

Har väl redan tidigare pratat mig varm om spångarna genom blåbärssnåren och stigarna genom de mossiga granskogarna. Finns inte så mycket mer att tillägga om det. Kan pytsa in lite bilder istället.

Rundan bjöd på en del träd som stått upp vid senaste besöket, men som nu låg ner. Dels de som fallit i någon av de senare stormarna, men också de som fallit för människohand. Förstår att den som avverkar inte har full koll på var lederna går, och kanske ändå inte kan ta någon större hänsyn till det. Men känns ändå tråkigt när man måste hoppa över en drös avverkade stammar och gå omvägar runt andra för att ta sig fram. Nu gick jag ju denna runda för drygt två veckor sedan, så det är fullt möjligt att det röjts upp sedan dess. Annars hoppas jag att det görs snart, eftersom vandringsvädret för tillfället visar sig från sin finaste sida.

25 000 steg före lunch

Efter hand som solen steg, och temperaturen med den, så slutade det frasa och knastra under skosulorna. Det slutade runt tvåsiffrigt på termometern. Gräset började söka sig upp mellan de vissna löven, och vitsipporna vaknade efter nattfrosten. När jag kom tillbaka till Hovdala efter att ha gått såväl västra som östra leden var det mer bilar och människor i omlopp. Men då var jag ju klar att åka hem för lunch och middagsvila. Och då hade klockan inte ens hunnit slå 11 än.

Visst känner man sig duktig och hurtig när man traskat 21,4 kilometer, eller 25 000 steg, före lunch och har större delen av dagen kvar att roa sig på?

Noteras kan att det inte var någon aktivitet bland getterna i på Glada Geten i Lilla Oberöd. Men det har fötts en hel del killingar, och nu i påsk skulle de öppna upp. Brasklappar kring coronaläget. Kolla upp innan ni sticker dit, om det är målet som är målet, och inte resan som är det.

SL1 8-9, Osby-Vittsjö

13 april, 2020LarsGocke 1 kommentar

Framme vid Vittsjön efter knappt tre mils vandring. Dock inte framme i Vittsjö än på några kilometer. Och bilden är knappast representativ för etapperna eftersom känslan var att det var mer asfaltsväg än sjöutsikt.
*Foto: Lars-Åke Englund*

Fakta

vad: Skåneleden 1 (Kust till kust), etapp 8 och 9
var: Nordöstra Skåne.
längd: 36 kilometer (etapp 8: 24 km; etapp 9: 12 km)
terräng: asfaltsväg genom Osby, och även vid passage av diverse åar. Annars blandat breda grusstigar och smalare skogsditon. En del spångar, men inte mycket. Korta passager genom tät låg granskog, där jag passade på att prata högt för mig själv för att slippa eventuella vildsvinspåhälsningar.

om leden: Från Skåneledens hemsida, ”Vildmarksvandring i nordöstra Skåne”.

Intryck

Positivt

Väl märkta leder hela vägen (bortsett från ett enda ställe). Redan innan du passerat en orange markering ser du allt som oftast nästa.
Går att åka kollektivt både till och från. Ett par hundra meter från Osby station ansluter du till leden, som sedan tar dig till Vittsjö centrum. Båda orterna med tåg (och buss) till Hässleholm.

Tog tåget från Hässleholm 6:40 och landade på Osby station drygt tio minuter senare. Efter en inledande förvirring om väderstreck inleddes vandringen när klockan slog sju.
*Foto: Lars-Åke Englund*

Negativt

Det är dödens tråkigt att vandra på asfalterad väg. Särskilt när det inte bara är korta övergångar, utan några kilometer på raken. Det är också under dessa passager som det far fram bilar strax över tillåten hastighetsbegränsning.
Vattentillgången på sträckan var tveksam. Mer om det nedan.
Nog för att det går att uträtta sina behov i det fria, det är inte så många i närheten som kan se en. Men jag som var toanödig redan när jag gick av tåget i Osby hade behövt vandra hela vägen till Verum innan första toaletthyddan passerats. Alltså runt fyra timmars vandring.
Även om vägmarkeringarna var många så skulle de på flera håll behöva ses över. På en del hade den orangea färgen mer eller mindre försvunnit, på någon hade pilarna trillat bort.

Någon vänlig själ hade förtydligat med en egen, tämligen diskret, pil när den riktiga fallit bort. Generellt sett hade det varit bra med en genomgång av markeringarna på rundan.
*Foto: Lars-Åke Englund*

Min vandring

datum: 9 april 2020
tid: 07:00-12:54 (5 h, 54 min)
distans: 33,33 kilometer
väder: halvklart, svag vind, 2-12 °C
Wikiloc-länk

Visserligen ingår Hovdalalederna i Skåneledsutbudet, men eftersom jag vandrat dem som Hovdalaleder och inget annat så var Osby-Vittsjö den första planerade Skåneledsetappen. Självklart vald med omsorg eftersom det skulle gå att åka tåg till Osby från Hässleholm, och sedan ta tåget hem från Vittsjö (även om det nu blev buss).

Efter senaste veckornas vandringar har jag kommit fram till att en rimligt dagsvandring i nuläget ligger på maximalt fyra mil. Tidsmässigt hade det inte varit några problem att vandra fem, eller rentav uppemot sex, men fötterna är inte riktigt överens med mig om det. Dessutom måste jag bära med mig mer vatten på längre vandringar, om jag som vid detta tillfälle har dålig koll på vattentillgången.

Och vi kan riva av det plåstret direkt. Jag har en stor vandringsväska med packningsmöjlighet som passar perfekt för flerdagarsvandringar. Sedan har jag en treliters midjeväska med vidhängande halvliters drickaflaska som lämpar sig för kortare turer. Jag hade behövt något mellanting också, för att kunna optimera mina vandringar.

Räknade lågt när det gällde vandringstempo och tänkte att jag skulle hålla 4-5 km/h under denna vandring om 34 kilometer (36 om man går fulla etapperna, men inleder man vandringen vid Osby station kapas ett par kilometer). Det skulle ge en sluttid på runt åtta timmar. Hade till det packat ner sex tunnbröd, några enervit-tuggtabletter, en termosmugg blåbärssoppa, samt en liten påse med solrosfrån och russin. Till detta min halvlitersflaska fylld med vatten.

Eftersom vandringen inleddes på morgonen i +2 °C fanns det ingen anledning att tömma flaskan på grund av hetta. Min tanke var att ta småsippar av vattnet fram tills jag stötte på en kran med dricksvatten. Då skulle jag bälga i mig desto mer, fylla på flaskan, och sedan återupprepa proceduren fram till nästa möjlighet att fylla flaskan.

Under rådande temperatur var det inte något större fel på upplägget. Men genomförandet blev inte bra.

När jag efter runt 18 kilometer närmade mig Verum passerades en gård med en prydlig skylt om dricksvatten. Jag hade varit sparsam när det gällde vattnet under de tre första timmarnas vandring. Hade druckit upp blåbärssoppan, men bara smuttat på vattnet. Drack nu några deciliter, så att det kanske återstod ett par i flaskan. Vred på kranen och kontrollerade att vattnet var kallt. Fyllde flaskan, och satte tillbaka den i facket på midjeväskan.

Mitt misstag insåg jag först några kilometer senare när jag började bli törstig. Tyckte att vattnet hade en konstig smak, men tänkte att det ju kan vara lokala variationer på vattensmaken. En stund senare, när jag nästa gång skulle dricka, såg jag att det tidigare genomskinliga vattnet inte alls var genomskinligt. Det hade en brunaktig ton. Tog någon mun till, men insåg att det inte var värt att dricka det. Hade jag spolat kranen en stund innan jag fyllde flaskan hade det nog inte varit några problem, men sannolika hade vattnet stått i ledningarna ett tag utan att användas.

För att inte frestas av att jag hade vatten med mig tömdes flaskan på marken. Det gav visserligen noll vätskeresurser samtidigt som solen började värma på, och jag hade åtminstone ett par timmars vandring kvar till Vittsjö, men samtidigt blev packningen några hekto lättare, och det ska inte heller underskattas.

Trodde och hoppades på fler möjligheter att fylla på flaskan, men det var faktiskt inte förrän vid Vittsjö orienteringsklubb som nästa dricksvattenskylt satt. Typiskt nog fanns det inte något vatten i denna kran, hur mycket jag än tryckte på knappen… Det flaskvatten jag tvingades köpa på Ica i Vittsjö kändes därför dyrt och onödigt, men var på det stora hela i allra högsta grad ett nödvändigt inköp efter 33,33 kilometers vandring.

När då detta ”lilla” utvik är klart: över till övrigt.

För att korsa Helge å fick man finna sig i att spendera en del tid på asfalt.

Som jag kommenterade i de korta utlåtanden i inläggets inledning har jag inte mycket för asfaltsvägar. Mentalt är det trist eftersom asfaltsvägar på en vandringsled bara känns som en transportsträcka mellan stig och stig. Fysiskt är det ansträngande eftersom mina fötter och vandringskängor betydligt hellre ser mjukare underlag. Breda stigar med singel är inte heller någon dröm, och sådana fanns det en del av. Mitt steg är uppbyggt så att jag skjuter ifrån med främre delen av foten precis innan den lämnar marken (så kanske alla gör?). Med rullgrus innebär det en känsla av att ha bakhalt. Istället för att få den extra skjutsen framåt så glider foten bakåt. Vid för mycket grus måste jag istället övergå till att rulla över hela foten, vilket för egen del känns som ett mindre effektivt steg.

Baserat på ovanstående – asfalt och rullgrus – kan etapp 8 och 9 av ”SL1: Kust till kust” inte bli någon favorit. Det blir helt enkelt för långa partier som känns som transportsträckor. Först framme vid Vittsjön blir det stigar som jag vant mig vid från Hovdala.

Vyerna vid Verum är vackra. Och vid Vittsjö likaså. Strax efter Verum kom också etappernas enda egentliga stigning där man tog 30 höjdmeter på 700 meters vandring (i snitt fyra procents stigning).

En del vatten väntar på vägen. Mer att titta på än att dricka dock.
*Foto: Lars-Åke Englund*

Positivt var också att jag kunde hålla ett relativt högt vandringstempo. Innan jag började känna av bristen på vatten höll jag 6 km/h, inräknat småpauser. Skulle jag kunna hålla motsvarande tempo på Hovdalaleden i sommar skulle jag klocka in på klart under ett halvt dygn – och där har jag räknat med marginaler upp till 15 timmar.

Kommer jag att gå Osby-Vittsjö igen? Nja, inte i brådrasket. Dels för att den inte var jätterolig, dels för att jag ändå har 107 andra etapper som jag har att avverka först innan alla är genomförda.

Men nu är jag åtminstone på väg.

Mysiga breda stigar så fort man lämnade Osby.

En latmasks bekännelser

10 april, 2020LarsGocke Lämna en kommentar

Länge sedan senaste inlägget. Inte för att jag inte gått, utan bara för att jag inte orkat skriva om det också. Vet att ett inlägg gärna rinner iväg i antal tecken – och därmed också i tidsåtgång för att skriva. Och dessutom har jag skämmiga besked.

De skämmiga beskeden gäller 2020-rundan, som nu får ta och byta namn.

Coronapandemin har fått otaliga evenemang och arrangemang att ställa in. Jag kan dock (med stolthet?) konstatera att jag ställde in 2020-rundan redan innan världshälsoorganisationen WHO klassificerade covid-19 som en pandemi.

Missriktade belöningar

Eller, jag ställde inte in 2020-rundan. Den välvillige skulle benämna det som att jag istället låter mig njuta av vandringen under längre tid.

Den elake skulle bara kalla mig slö.

Januari gick rätt bra, februari började raskt med flera långpromenader. Dessa långpromenader gjorde sedan att jag kunde dra ner på tempot andra dagar. Jag hade ju en hel del steg tillgodo.

Det var bara det att jag till slut insåg att jag inte alls hade några steg tillgodo, utan tvärtemot låg efter.

Ungefär som när man (läs: jag) först har varit duktig och tränat, och sedan belönar mig själv med glass. Glassar. Kanske två, tre dagar i rad. Och kanske också med en liten chokladkaka. Och en kanelbulle. Eller en chokladboll. Eller både och.

Plötsligt har den där träningen gjort att jag stoppat i mig kalorier i en mängd som gör att det varit bättre att inte träna alls. (Problemet är att jag nog ätit en del av de onödiga kalorierna ändå, men inte kallat det för belöning utan fredagsmys.)

Vandra eller träna?

Jag insåg dessutom att det finns andra saker i livet än att stå och trampa framför tv:n.

Som om jag egentligen hade behövt fundera över den saken.

Men under de veckor jag inte hade barnen kunde jag med morgonpromenad före jobbet, och en runda efter detsamma, landa de där 15 000 stegen om dagen som jag behövde enligt snittet. När jag hade barnen var jag mer eller mindre tvungen att stå och trampa till mig åtminstone 10 000 steg framför tv:n när barnen somnat. Det är alltså åtminstone en och en halv timmes flitigt marscherande.

Ytterligare en sak som (ironiskt nog) förstörde 2020-rundan var att jag började träna igen. Gick några gånger på gymmet, och var och simmade några morgnar före jobbet. Frågan var då om jag skulle använda någon tabell för att omvandla detta till steg? Det känns dumt att slopa en timmes simning bara för att gå nämnda timme och skrapa ihop steg. Samma med gymbesöken. Samtidigt vill jag att stegen i min Sverigerunda ska vara just steg som jag tagit, inte omvandlande av andra träningsformer.

Och när jag funderat på allt detta under någon vecka låg jag så långt efter riktkarlen för att hinna runt under 2020 att jag bestämde mig för att resan helt enkelt får fortsätta under 2021. Inte hela 2021, för det skulle innebära ett snitt på 7 500 steg om dagen i två år, och det är under vad jag behöver. Men åtminstone en bit in på våren och sommaren (och kanske hösten).

Nådde i alla fall Mora

I mars tog jag mig ändå 24,5 mil, vilket väl får ses som ett skapligt resultat. (Att jämföra med 41,5 mil i januari, och 36,0 mil i februari). Jag började i höjd med Karlstad, passerade en miljon steg på internationella kvinnodagen, och passerade Mora den 30 mars. Riktkarlen tog sig visserligen förbi Sveg dagen därpå, och dit har jag i skrivande stund 4 000 steg kvar.

Så man kan säga att jag ligger tio dagar efter. Samtidigt kan man ju då konstatera att det tagit runt 100 dagar att gå det som jag tänkt gå på 90. Och fortsätter jag i det tempot så går jag ju i mål under våren 2021. (Det är ju dock inte i det tempot jag gått under den senaste månaden…)

Recensioner på väg

Hur som helst, jag har några recensioner att skriva också, och som förhoppningsvis kan komma ut under kommande dagar. Har gått hela Jakten på Gullspira igen, och besökte under två helger i rad Vedema strövområde utanför Hörja. Och under skärtorsdagen blev det första etapperna av väldigt många att bocka av på Skåneleden. Så stay tuned!

Den smala stigen

Vandring, hälsa och hållbarhet

Månad april 2020