Fakta

vad: Skåneleden 1 (Kust till kust), etapp 8 och 9
var: Nordöstra Skåne.
längd: 36 kilometer (etapp 8: 24 km; etapp 9: 12 km)
terräng: asfaltsväg genom Osby, och även vid passage av diverse åar. Annars blandat breda grusstigar och smalare skogsditon. En del spångar, men inte mycket. Korta passager genom tät låg granskog, där jag passade på att prata högt för mig själv för att slippa eventuella vildsvinspåhälsningar.

om leden: Från Skåneledens hemsida, ”Vildmarksvandring i nordöstra Skåne”.

Intryck

Positivt

• Väl märkta leder hela vägen (bortsett från ett enda ställe). Redan innan du passerat en orange markering ser du allt som oftast nästa.
• Går att åka kollektivt både till och från. Ett par hundra meter från Osby station ansluter du till leden, som sedan tar dig till Vittsjö centrum. Båda orterna med tåg (och buss) till Hässleholm.

Negativt

• Det är dödens tråkigt att vandra på asfalterad väg. Särskilt när det inte bara är korta övergångar, utan några kilometer på raken. Det är också under dessa passager som det far fram bilar strax över tillåten hastighetsbegränsning.
• Vattentillgången på sträckan var tveksam. Mer om det nedan.
• Nog för att det går att uträtta sina behov i det fria, det är inte så många i närheten som kan se en. Men jag som var toanödig redan när jag gick av tåget i Osby hade behövt vandra hela vägen till Verum innan första toaletthyddan passerats. Alltså runt fyra timmars vandring.
• Även om vägmarkeringarna var många så skulle de på flera håll behöva ses över. På en del hade den orangea färgen mer eller mindre försvunnit, på någon hade pilarna trillat bort.

Min vandring

datum: 9 april 2020
tid: 07:00-12:54 (5 h, 54 min)
distans: 33,33 kilometer
väder: halvklart, svag vind, 2-12 °C
Wikiloc-länk

Visserligen ingår Hovdalalederna i Skåneledsutbudet, men eftersom jag vandrat dem som Hovdalaleder och inget annat så var Osby-Vittsjö den första planerade Skåneledsetappen. Självklart vald med omsorg eftersom det skulle gå att åka tåg till Osby från Hässleholm, och sedan ta tåget hem från Vittsjö (även om det nu blev buss).

Efter senaste veckornas vandringar har jag kommit fram till att en rimligt dagsvandring i nuläget ligger på maximalt fyra mil. Tidsmässigt hade det inte varit några problem att vandra fem, eller rentav uppemot sex, men fötterna är inte riktigt överens med mig om det. Dessutom måste jag bära med mig mer vatten på längre vandringar, om jag som vid detta tillfälle har dålig koll på vattentillgången.

Och vi kan riva av det plåstret direkt. Jag har en stor vandringsväska med packningsmöjlighet som passar perfekt för flerdagarsvandringar. Sedan har jag en treliters midjeväska med vidhängande halvliters drickaflaska som lämpar sig för kortare turer. Jag hade behövt något mellanting också, för att kunna optimera mina vandringar.

Räknade lågt när det gällde vandringstempo och tänkte att jag skulle hålla 4-5 km/h under denna vandring om 34 kilometer (36 om man går fulla etapperna, men inleder man vandringen vid Osby station kapas ett par kilometer). Det skulle ge en sluttid på runt åtta timmar. Hade till det packat ner sex tunnbröd, några enervit-tuggtabletter, en termosmugg blåbärssoppa, samt en liten påse med solrosfrån och russin. Till detta min halvlitersflaska fylld med vatten.

Eftersom vandringen inleddes på morgonen i +2 °C fanns det ingen anledning att tömma flaskan på grund av hetta. Min tanke var att ta småsippar av vattnet fram tills jag stötte på en kran med dricksvatten. Då skulle jag bälga i mig desto mer, fylla på flaskan, och sedan återupprepa proceduren fram till nästa möjlighet att fylla flaskan.

Under rådande temperatur var det inte något större fel på upplägget. Men genomförandet blev inte bra.

När jag efter runt 18 kilometer närmade mig Verum passerades en gård med en prydlig skylt om dricksvatten. Jag hade varit sparsam när det gällde vattnet under de tre första timmarnas vandring. Hade druckit upp blåbärssoppan, men bara smuttat på vattnet. Drack nu några deciliter, så att det kanske återstod ett par i flaskan. Vred på kranen och kontrollerade att vattnet var kallt. Fyllde flaskan, och satte tillbaka den i facket på midjeväskan.

Mitt misstag insåg jag först några kilometer senare när jag började bli törstig. Tyckte att vattnet hade en konstig smak, men tänkte att det ju kan vara lokala variationer på vattensmaken. En stund senare, när jag nästa gång skulle dricka, såg jag att det tidigare genomskinliga vattnet inte alls var genomskinligt. Det hade en brunaktig ton. Tog någon mun till, men insåg att det inte var värt att dricka det. Hade jag spolat kranen en stund innan jag fyllde flaskan hade det nog inte varit några problem, men sannolika hade vattnet stått i ledningarna ett tag utan att användas.

För att inte frestas av att jag hade vatten med mig tömdes flaskan på marken. Det gav visserligen noll vätskeresurser samtidigt som solen började värma på, och jag hade åtminstone ett par timmars vandring kvar till Vittsjö, men samtidigt blev packningen några hekto lättare, och det ska inte heller underskattas.

Trodde och hoppades på fler möjligheter att fylla på flaskan, men det var faktiskt inte förrän vid Vittsjö orienteringsklubb som nästa dricksvattenskylt satt. Typiskt nog fanns det inte något vatten i denna kran, hur mycket jag än tryckte på knappen… Det flaskvatten jag tvingades köpa på Ica i Vittsjö kändes därför dyrt och onödigt, men var på det stora hela i allra högsta grad ett nödvändigt inköp efter 33,33 kilometers vandring.

När då detta ”lilla” utvik är klart: över till övrigt.

• 

• 

• 

Som jag kommenterade i de korta utlåtanden i inläggets inledning har jag inte mycket för asfaltsvägar. Mentalt är det trist eftersom asfaltsvägar på en vandringsled bara känns som en transportsträcka mellan stig och stig. Fysiskt är det ansträngande eftersom mina fötter och vandringskängor betydligt hellre ser mjukare underlag. Breda stigar med singel är inte heller någon dröm, och sådana fanns det en del av. Mitt steg är uppbyggt så att jag skjuter ifrån med främre delen av foten precis innan den lämnar marken (så kanske alla gör?). Med rullgrus innebär det en känsla av att ha bakhalt. Istället för att få den extra skjutsen framåt så glider foten bakåt. Vid för mycket grus måste jag istället övergå till att rulla över hela foten, vilket för egen del känns som ett mindre effektivt steg.

Baserat på ovanstående – asfalt och rullgrus – kan etapp 8 och 9 av ”SL1: Kust till kust” inte bli någon favorit. Det blir helt enkelt för långa partier som känns som transportsträckor. Först framme vid Vittsjön blir det stigar som jag vant mig vid från Hovdala.

Vyerna vid Verum är vackra. Och vid Vittsjö likaså. Strax efter Verum kom också etappernas enda egentliga stigning där man tog 30 höjdmeter på 700 meters vandring (i snitt fyra procents stigning).

• 

• 

• 

Positivt var också att jag kunde hålla ett relativt högt vandringstempo. Innan jag började känna av bristen på vatten höll jag 6 km/h, inräknat småpauser. Skulle jag kunna hålla motsvarande tempo på Hovdalaleden i sommar skulle jag klocka in på klart under ett halvt dygn – och där har jag räknat med marginaler upp till 15 timmar.

Kommer jag att gå Osby-Vittsjö igen? Nja, inte i brådrasket. Dels för att den inte var jätterolig, dels för att jag ändå har 107 andra etapper som jag har att avverka först innan alla är genomförda.

Men nu är jag åtminstone på väg.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•