(Skid)backe upp och (skid)backe ner

Vedema strövområde. Kört förbi skylten så många gånger när jag pendlade mellan Örkelljunga och Hässleholm, utan att sätta mig in i vad det innebar. Men samma dag som sommartiden inträdde (dvs 29 mars 2020) hade jag för avsikt att ändra på det.

Nu kunde jag absolut ha valt en bättre dag för ett första besök där. Och jag hade utan tvekan kunnat ha läst på lite bättre. Och kanske inte haft en långpromenad och en arbetsdag i benen från dagen före, samt en arbetsdag att se fram emot efter rundan.

Men ändå.

Jobbade till 23 på lördagskvällen. När jag förberedde packningen efter att ha kommit hem såg jag att det kunde bli snö under natten. Det hade jag visserligen sett redan innan. Det hela kändes smått ironiskt eftersom det under lördagen varit fint vårväder, och det på söndagen var dags att ställa fram klockan till sommartid.

Hur som helst, när jag vaknade och tittade ut låg det snö på mosstaket intill min lägenhet. Det var ändå inte någon större mängd, och eftersom det skulle bli plusgrader räknade jag med att det skulle smälta inom kort.

Funderade på antalet varv

När jag studerade kartan över Vedema och konstaterade att området innehöll tre relativt korta rundor funderade jag på om jag helt enkelt skulle gå alla två varv för att få ihop några kilometer. Annars skulle det ju sluta runt milen.

Då hade jag inte insett hur kuperad terrängen var. Under de drygt 12 kilometerna som vandringen varade tog jag runt 300 höjdmeter. Vilket var lika många höjdmeter som togs när jag gick 38 kilometer för en tid sedan – och då var jag ändå uppe på Göingeåsen och vände.

När jag parkerade bilen ute i den snöiga skogen stötte jag genast på patrull. Misstog mig nämligen på var den blå slingan startade, såg en antydan till en stig rakt uppför branten, och tog den. Tog mig, med möda, till områdets högsta punkt. Och insåg också då att jag skulle gått trettiotalet meter tillbaka längs vägen jag kom på med bilen för att hitta den riktiga vägen upp.

Lederna i Vedema är röd, blå och gul. Den röda är snällast, men längst. Den gula är kort, men består väl i grova drag av två ordentliga uppförsbackar, och två lika ordentliga nerförsbackar. Den blå slingan är mellerst i längd, men innehåller precis som den gula flera tunga, tuffa stigningar. Den går också till viss del nere i dalgången längsmed Rökeån. En å som jag mer eller mindre blev kär i under vandringen. Efter att ha varit uppe på den blåsiga höjden kom man ner i en svacka, där det var helt lugnt. Magiskt.

Tre rundslingor som kan kombineras

De tre lederna går att kombinera så att det blir en gemensam slinga. Går givetvis att ta sig till den östra parkeringen, som jag gjorde denna snöiga dag. Men går nästan bättre att angripa leden söderifrån, där det finns tre parkeringar som leder till lederna. Denna variant tog jag veckan senare när jag efter en golfrunda vid lunchtid kände att jag behövde gå lite till innan skymningen. Då var det grönt och soligt, och jag valde att inte ta alla de tillgängliga avstickare som gick att ta för att titta på utsikt, eller läsa om gamla torp. I vårsolen blev det 10,24 kilometer på 1 timme och 44 minuter.

För övrigt: jag har sett övervuxna stengärden förut. Men så övervuxna som gärdena var ute på Vedema… Det var som om naturen sagt ”tack, men vi tar tillbaka dessa nu”. Vid första stengärdet var jag tvungen att fundera på vad det egentligen var. Varför det fanns en mossbevuxen rygg mitt ute i ingenstans.

Nästan lika mäktigt, fint och poetiskt som själva Rökeån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s