Efter missräkningen kring kontroll 100, där jag tappade från plats 5 till 6 i resultatlistan och därmed försvann utanför den kvintett som automatiskt visas, så var jag fylld av revanschlusta när de 17 Vedemakontrollerna släpptes i lördags.

Och det enda som fanns i tanken var att ta dem först av alla. Eftersom jag inte är den starkaste av orienterarna, och inte heller har den helaste av kropparna, fick jag gå på mitt starka kort. Alltså att jag är en komplett galning.

Kollade när solen skulle gå upp (04.15) och ställde klockan på 03.00. Då hade jag ju gott om tid på mig att granska hur kontrollerna satts, för att lägga upp en grundrutt .

Fem minuter före soluppgång parkerade jag på parkeringsplatsen strax intill kontroll 85. Hittade den första lätt, och blev sedan skrämd av en (skrämd) fågel när jag gick mot nästa kontroll.

Nåväl, så länge det inte är grisar som hoppar upp ett par meter framför mig…

Gps-debacle

Eftersom kartan inte fanns som .pdf-fil när jag gav mig ut var jag tvungen att gå efter appen. Och därmed också ha den blå gps-pluppen ständigt närvarande (min ena svåger, som ”bara” tagit 111 kontroller i Hässleholm sa att det gick att stänga av den, så det kommer jag att göra nästa gång).

Gps är bra. Om man är vilse. Och om man då blir placerad på rätt plats. Gps är mindre bra om man är rätt säker på var man är, men den blå pluppen placerar en någon annanstans. Och då menar jag inte fullständigt loco-långt borta, utan kanske 40 meter längre österut, in i skogen.

Vilket var fallet när jag gick mot dagens andra kontroll (84, sänkan). Jag visste vilken stig jag gick på, men eftersom den förrädiska blå pluppen påstod att jag var en bit in i skogen så blev jag osäker. Var det kanske en annan stig som jag gick på? Och vilken höjdkurva var det då jag skulle leta efter?

Det slutade med att jag inte gick efter var jag trodde att jag var (vilket också var där jag var), och inte heller efter var den blå pluppen påstod, utan mittemellan. Vilket var ovanligt korkat, till och med för att vara undertecknad.

När jag väl hittade kontrollen (efter att ha kommit för långt, tagit kontroll 83 emellan, och sedan gjort ett omtag) insåg jag att mina kartläsningskunskaper hade tagit mig till rätt sänka trots pluppens björntjänster, men att jag stått på fel sida av en fallet träd. Där rök åtminstone en kvart…

Med siktet inställt på rosa

Har varit i Vedema två gånger tidigare, men då hållit mig till lederna. Nu insåg jag att det fanns ytterligare stigar som kunde utforskas – och det med fördel för den som ville hitta kontrollerna. Så jag högg 97 (höjden) efter att ha följt Rökeån och sedan gått rakt uppför branten, och mer eller mindre lyckats hålla kurs mot kontrollen (låg bara 5-10 meter fel – och det trots att gps-pluppen försökte påstå att jag inte var där jag var). Sedan vidare genom kullarna till 92 (gropen) och 99 (mellan stenarna). På den senare kom min ”hittaut-blick” väl till pass. Ögonen har lärt sig känna igen rätt rosa färg på långt håll.

Vidare mot kontroll 93 (stenmurskrönet) som inte var speciellt svår att hitta, men låg en bit bort eftersom jag valde att gå trygga stigar istället för att chansa. På väg till nästa (96, gropen) tog jag fram mobilens kompass för att försöka gå på kompasskurs rakt genom skogen, men kom sedan fram till att det kändes onödigt riskabelt, samtidigt som jag vid långa vägen runt kunde passa på att ta en avstickare till det toabås som står vid vindskydden i Hågnarp.

Sju kontroller på två timmar

Två timmar hade gått. Solen stod visserligen inte högt på himlen, men tillräckligt högt för att hela skogen skulle bada i ljus. Jag började känna mig orolig. Tänk om det fanns fler idioter än jag som stack ut såhär tidigt för att försöka erövra förstaplatsen? Fast vad skulle sannolikheten vara? Att det finns en komplett galning, javisst, men två?

Hade ändå bara tagit sju av sjutton (sex röda och en blå, återstod gjorde två röda, en svart och sju blå), och kunde nog räkna med att få sällskap i skogen inom ett par timmar.

Klippte 96 (gropen), 94 (stenen), 90 (gropen) och 91 (stig/jordvall) med utgångspunkt från Skåneleden (det tog ett tag innan jag insåg att den orangea stigen på kartan var just Skåneleden, och när jag väl förstått det underlättades navigeringen brutalt mycket). Men sedan, gående i godan ro på väg mot svarta kontroll 89 (sänkan), mötte jag en man. Eftersom han var träningsklädd och tittade på mobilen som han hade i handen anade jag det värsta. Vi hejade. När jag vände mig om såg jag att han börjat springa. Så vad hade jag för val? Visst, knät mår inte helt prima efter senaste padelskadan, men vad skulle jag ha gjort?

Om jag säger såhär: har jag gått upp klockan 3 så ska det till betydligt mer än ett lätt ömmande knä för att jag ska rycka på axlarna och nöja mig med en andraplats.

Så jag sprang.

Panikvilse (allt är gps-pluppens fel)

Tog sikte mot kontroll 89, men gick i paniken som uppstod på gps-pluppen. Först när jag nästan var framme vid en stengärdesgård insåg jag att pluppen inte hunnit med. Jag hade passerat kontrollen med råge, pluppen hade det inte. Mer panik. Höll jag på att tappa förstaplatsen, och var vilse!? Lyckades lugna ner mig, lista ut var jag var, och snart också hitta den svarta kontrollen.

Vid det här laget hade jag tappat bort hur många kontroller jag hade kvar. Hade fortfarande i huvudet att jag tagit sju på två timmar, men i själva verket hade jag nu bara fem kvar att hitta.

Gjorde upp en grovskiss, men sprang för långt. Vilket på det stora hela ändå blev ett lyckokast. Tog 98 (nordvästra stenen), och genade sedan nerför backen mot 86 (östra ruinen). Eftersom jag visste var ruinen låg joggade jag in i den, beredd att mata in rätt kod – men utan att hitta någon pinne alls. Det tog några sekunder innan jag kom på att det ju faktiskt finns två torpruiner på platsen, och att jag stod i den västra.

50 höjdmeter på 200 meter

Hade jag tagit 98 och 86 i omvänd ordning och fortsatt på min ursprungliga plan hade det blivit en längre runda. Väl vid ruinen insåg jag att det nog skulle gå att ta sig över den bäck som rann genom kartan. Vilket stämde bra. Bäcken var nog inte mer än en meter bred, vilket sparade mycket tid.

Med 95 (höjden) registrerad försökte jag blicka genom grenverken. Hade först en halvbrant nerförsbacke, som såg ut att följas av en väldigt brant uppförsbacke. Skulle jag ändå gå på kompassen? Valde efter kort tvekan att ändå ta stigen runt. Vilket var tur. Eftersom jag inte insett att det var utkikspunkten vid Vedema hall som var nästa kontroll…

En punkt som låg 50 meter högre än den höjd där kontroll 95 stod, med en sänka emellan. Och fågelvägen kan det knappast ha varit mer än 200 meter mellan kontrollerna.

Orkade väl jogga halva vägen upp, innan jag pustande och stånkande fick gå sista biten. Passade ändå på att knäppa en bild när jag ändå var där uppe, men bara en kontroll kvar.

Eftersom jag nu visste var jag var, och ungefär vart jag skulle, samt hur terrängen ser ut uppe på höjden, valde jag att gå på kompasskurs snarare än att ta stigen runt. Ett nytt lyckat drag. Och när jag såg min sista kontroll fick jag extra energi och spurtade dit.

Satte mig på stenen bakom kontrollen för att skriva skrytinlägg på instagram. Hade då tagit de sista tio kontrollerna på en timme. Dels för att de var lättare, dels för att jag sprang, dels för att avstånden var kortare.

Bekräftelsen: galning nummer ett

När jag satt där och skrev kom konkurrenten (dvs Martin Ringdahl) genom skogen. Och eftersom han inte registrerat den kontroll jag var vid än så visste jag att jag var före honom. Och förmodligen först av alla. Det tar dock ett tag innan statistiken i appen uppdateras, så jag kunde inte få det helt bekräftat än på ett tag.

Tog sedan ytterligare en timme innan jag var tillbaka vid bilen för att köra hem för en andra frukost (samt för att måla väggar och tak i renoveringshuset). Väl tillbaka vid bilen träffade jag ytterligare hittautare som skulle börja leta.

Faktum är att om jag i skrivande stund tittar på resultatlistan så har inte mindre än 57 personer tagit samtliga 129 kontroller i Hässleholm, nu en dryg vecka efter första extrasläppet. (En av dem är en annan svåger, som tog Vedema på lördagen och Hovdalakontrollerna på söndagen, men ändå ”bara” hamnade på plats 34.

Slutsats: Om jag har barnen på de dagar då kommande extrasläpp sker så har jag inte minsta lilla chans att behålla en topplacering. Och jag har inte vågat kolla upp hur det förhåller sig med den saken. Får ju njuta lite av utsikten från förstaplatsen först…

3(+3) av 9

För övrigt: När jag gissade att det var Vedema som var extrasläppet så punktade jag ut nio platser som jag trodde kunde bli kontrollpunkter. Lyckades pricka in tre väldigt bra (85, 86 och 88), samt var 50-talet meter ifrån ytterligare tre (84, 91 och 95). En helt okej utdelning. Särskilt om man jämför med mitt försök att gissa sommarpratare. Samtliga tio namn som jag vaskade fram var fel…

• 

• 

•