Energi under vandringen är viktigt, och med alla logiska resonemang kräver längre vandringar också mer energi. Här kommer några recept som kan vara till nytta i sammanhanget.
Nog för att det finns mycket ätbart i naturen vid den här årstiden. Har varit ute och sett hur blåbären växer, och vid min favoritrunda ute på Hovdala är det tjockt med blåbärsris. Också när jag hittautade i Tyringe vadade jag genom blåbärsrisen. Saken är ju bara den att en långvandring riskerar att bli extra lång om man var femtionde meter sitter på huk och mumsar bär, och i hittautsammanhang är jag ju intresserad av att vara snabbast.
Studentenfutter och jägarsnus
För ganska precis halva livet sedan (det vill säga något år in på millenniet) var jag i Schweiz och ställdes då inför företeelsen ”studentenfutter” – alltså studentfoder. Det var påsar med blandningar av olika nötter och torkade bär. När jag började vandra blev det naturligt att försöka göra små sådana påsar av vad som jag hade hemma i köksskåpet och som inte slunkit ner i müslin. Företrädesvis blev det blandningar av russin, solrosfrön och pumpakärnor.
Nu i morse när jag låg och slösurfade på mobilen sprang jag in i vad som förmodligen är den svenska motsvarigheten till studentenfutter, nämligen jägarsnus. Kände att det fanns en del goda tillägg till mitt ganska spartanska recept, och bjuder på en länk till Utemagasinets artikel här.
Torka de egna äpplena
Spontant känns deras första variant, med ölkorv och rostad majs som en stadig påse att ha med sig på de långa vandringarna, där det efter några timmar kanske behövs något lite mer än bara russin och mandlar.
Men kommer nog att köra lite lättare påsar också, men stor del torkad frukt samt hackad choklad. När nu nästa långtur blir. Har fortfarande mycket med husrenoveringen som ligger som högre prio än att lägga en heldag på stigarna, tyvärr.
Kanske till och med att jag kan få ordning på att torka några av äpplena som växer i trädgården, och därmed köra ännu mer hemvävd påse? Försökte lite förra året i lägenheten, men det blev aldrig riktigt bra (eller alls bra). Kanske värt att investera i en frukttork trots allt?
Så var jag nerpetad till andraplatsen i Hittaut Hässleholms topplista. Det går inte att säga annat än att Martin Ringdahls övertagande är välförtjänt. I Vedema var jag ute tidigare och hade ett tillräckligt försprång för att hinna plocka alla först. Men i natt var det utklassning.
Hade medvetet försökt mörka att jag skulle ut och leta kontroller redan vid midnatt. Det var mitt lilla hopp för att behålla förstaplatsen. Om någon annan var knasig nog att ge sig ut vid den tiden skulle det förmodligen vara en riktig orienterare, och då skulle loppet vara kört. Jag lever inte på mina orienteringskunskaper, utan på tjurskallighet.
Kändes också som att vädret skulle vara på min sida. Regnskurar. Vem vid sina sinnens fulla bruk ger sig ut mitt i natten, i skogen, i regnskurar?
Plan A och B
Planen var att efter jobbet på fredagen komma hem och sova några timmar. Den planen sprack. Trots att jag vaknat redan klockan 4 på fredagsmorgonen kunde jag inte komma ner i varv på kvällen. För mycket adrenalin. Så var istället vid huset och sågade ner grenar på tomten. Handlade. Hängde upp tvätt. Bäddade om sängen. Och sedan fanns inte någon tid för att vila ändå.
Hade två alternativa planer. Antingen försöka ta alla kontroller i mörkret. Vilket givetvis var mitt huvudspår. Eller ta alla lätta i mörkret, köra hem och vila, och sedan ta de svårare så fort de första solstrålarna nått Tyringe.
För att inte spilla någon tid parkerade jag vid 23.55 utanför Tyrs hov. Visste ju inte var kontrollerna fanns, men tyckte det var rimligt att en åtminstone placerades där. Med pannlampan i ena näven (eftersom remmen lossnade precis innan jag skulle köra hemifrån, och jag för mitt liv inte lyckades lista ut hur den skulle sitta fast) och mobilen i andra klev jag ut i Tyringenatten.
Nattens första checkpoint.
Stod och uppdaterade kartan i mobilen när den slog 00.01, utan att få några checkpoints utplacerade. Först vid 00.02 kom dem. Detta lätta avvikande från vad som var tänkt fortsatte sedan min telefon med under natten…
Första nattorienteringen i skogen…
De inledande stoppen var inte svåra. Lite luriga placeringar av klisterlapparna på vissa lyktstolpar, men eftersom det var tydligt att checkpointsen skulle vara vid dessa lyktstolpar var det bara att spärra upp ögonen.
Värre blev det när jag lämnade gatlampornas sken och begav mig ut i skogen. Först hittade jag inte ens den stig jag skulle gå av vägen från, utan fick lita på gps-punkten att det verkligen var en stig. Efter några minuter gav pannlampans batteri upp, och jag fick övergå till att lysa med mobilen. Och sedan gick jag rejält på pumpen. Skulle till chpt147, en röd sådan, som skulle vara i en grop. Jag hittade gropen. Gps-punkten placerade mig exakt vid kontrollen när jag stod i gropen. Jag finkammade gropen och kanten av den. Kändes som att jag var där åtminstone i tio minuter, utan att hitta.
Och då kände jag att det var läge att gå över till alternativplanen. Alltså att lämna de svåraste till det ljusnat. Gav upp såväl chpt147 som de tre andra röda i närheten.
Topplistornas statistik över hittade kontroller släpar efter i uppdateringarna på Hittaut:s hemsida. Så när jag efter drygt en timme gick in där för att se om det fanns fler galningar i skogen, så stod det att jag bara tagit en kontroll (i själva verket hade jag tagit 12 av 25). Värre var att Martin Ringdahl, som jag sprang på i skogarna i Vedema, stod på åtta insamlade checkpoints. Vilket borde betyda att han i själva verket bara hade en handfull kvar. (Han påstår själv att han inte är någon orienterare, men om han inte är det så borde han bli det.)
Blev lite nedslagen. Visste att Martin skulle peta ner mig till andraplatsen om vi startade samtidigt, och eftersom ingen annan verkade vara ute så skulle jag kunnat vänta till det ljusnat något innan jag gav mig ut. Men sedan var det ju bara att leta vidare.
Förutom de fyra röda kontrollerna i kartans södra delar fanns ytterligare två på andra platser. Bestämde mig för att i alla fall göra försök att ta dessa för att bara ha ett mindre avgränsat område kvar när det ljusnade. Den första gick bra att hitta. Den andra skulle visa sig betydligt svårare. Åtminstone att hitta tillbaka från…
… blev sista nattorienteringen i skogen
Jag hade varit ute i ganska exakt två timmar när jag tog chpt150 vid Stenberget (?). Passade på att knäppa en bild med blixt för att försöka få med lite av utsikten. Medan jag tittade på bilden kom en blixt till. Mullret dånade uppskattningsvis 15 sekunder senare (alltså var blixten runt fem kilometer bort).
Där och då avbröt jag alla planer för vidare letning. (Vid samma tid hade Martin Ringdahl redan plockat alla.) Började söka mig tillbaka mot bilen och tänkte att jag åtminstone kunde ta de lätta som var på väg dit. Men eftersom det inte blev mer åska morsknade jag till. Gav mig ut på jakt efter chpt144 som skulle stå i en sänka. Kom snett på kontrollen, men hade hjälp av att det var lätt nertrampat i det höga gräset (gissningsvis nedtrampat av Martin), och hittade kontrollen. Sedan blev det värre. Jag tänkte att jag skulle ta raka vägen tillbaka till stigen jag kommit på, istället för att gå i den stora felnavigerade sväng jag tagit.
Det höll på att gå käpprätt åt helvete.
På något sätt kom jag ur kurs. Sedan började det regna. Jag hade 50 procent batteri kvar på telefonen och behövde den som ficklampa, samtidigt som den inte tål vatten. Dessutom bestämde sig gps-punkten för att den inte heller visste riktigt var den var. Jag provade att gå lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt ett tredje, utan att punkten mer än dansade lite fram och tillbaka utan logik. Skorna, som uppenbart måste impregneras igen, var dyngsura, och vandrarbyxorna var blöta en bra bit över knäna.
Då steg pulsen. Jag visste ju ungefär var jag befann mig, men hade ändå ingen aning. Vad skulle hända om mobilen slocknade på grund av regn eller batteribrist? Då skulle jag inte ha någon karta alls att ta hjälp av utan tvingas vänta på att det ljusnade och att någon annan kanske närmade sig.
Omgruppering och batteriladdning
Vad göra? Jag försökte lugna ner mig. Stod still en stund och lät gps-punkten få försöka bestämma sig. Plockade fram kompassen i telefonen och tog ut åt vilken riktning stigen borde vara. Gick lite prövande ditåt, och hittade så småningom ett vägskäl jag passerat tidigare. Gissa om jag var lättad. Och förbannad på mig själv. Det gäller att respektera naturen och sina egna kunskaper kring den. Jag hade överskattat mina förmågor och underskattat svårighetsgraden. Det blev en läxa.
Regnet kom och gick, men inte värre än att det var hanterbart. Skurarna varade knappast längre än en minut. Vid klockan 3 var jag tillbaka på Tyrs hov, då med 27 procent batteri kvar, och med de nämnda fyra röda kontrollerna kvar att plocka.
Slog igång tändningen och kopplade in mobilen för att ladda den. Åt det sportlunch som jag tänkt ha som segertilltugg. Det fick istället bli tröstgodis. Chattade med Martin via instagram och fick veta om hans vildsvinsmöte vid chpt149, och kände då verkligen att jag ville vänta till det ljusnat.
Gropen – igen
Vid 04.15 hade jag parkerat om bilen närmare de återstående kontrollerna. Då var det jämförelsevis ljust och fint i skogen. Jag satte av mot chpt147 som drivit mig till vansinne under natten. Stod åter i samma grop och letade mig fördärvad. Gps-punkten sa än en gång att jag var rätt. Började leta efter gropar i närheten och fann en tiotalet meter bort, gömd under en stor gran. Där, under en gren stod kontrollen.
Vänster: Där checkpointen var enligt min gps. Mitten: I den grop jag i två omgångar letade mig fördärvad, tiotalet meter bort. Där gps:en påstod att jag var rätt. Höger: Chpt147.
Stressade inte kring de sista tre kontrollerna. Eftersom dessutom gps-punkten kivades med mig var det hopplöst att försöka skynda sig. Hittade till slut alla de återstående kontrollerna, och dessutom lite blåbär på vägen.
Letade mig tillbaka till bilen och körde hem. Väl tillbaka i Hässleholm slog tröttheten till. När jag parkerade i garaget klockan 06.05 hade jag varit vaken i 26 timmar i rad.
Återvänder med barnen – i dagsljus
Efter att nu ha sovit ett knippe timmar (snart börjar arbetsdagen) har jag kommit fram till några värdefulla insikter. Som att jag vid kommande släpp inte kommer att vara ute vid midnatt. Det är mycket möjligt att jag beger mig ut i det första gryningsljuset, men inte i mörkret. Dels för att jag inte är tillräckligt bra orienterare för det, dels för att jag nu i natt missade hela naturupplevelsen som jag tyckt varit en stor del av Hittaut-konceptet. Nu gick jag bara runt i mörker och tävlade.
Så fort semestern tar vid får det bli en sväng till Tyringe med barnen så att de får plocka alla lätta kontroller. Och då får jag passa på att njuta av naturen.
Extrasläppen rasslar in. Och jag känner hur rolig min semester kommer att bli. Nästa års semester alltså. För i år blir det inte mycket mer utflykter än det i närområdet.
Eftersom jag på mitt ena instagramkonto (densmalastigen) följer diverse hittaut-områden så rasslade det till under förra veckan. Efter att Hittaut Hässleholm lanserat sitt bonussläpp i Tyringe trillade det in 1/7-släpp på flera områden. I Kristianstad, som faktiskt är det enda jag kommer att ge mig på förutom Hässleholm, så blev det Ivö som står på tur. Eftersom jag inte tagit de tre cykelkontroller som är på ön blir det till att knäppa också dessa vid tillfälle. Frågan är bara när detta tillfälle uppstår, för i skrivande stund pågår ett hektiskt arbete med husrenoveringen. Huset har redan varit i min ägo i drygt en månad, och om ytterligare två kommer snickaren för att byta tak och badrum. Och därefter sker inflytt. Och fram till dess är det en hel del som jag har att ta mig an.
Har visserligen målat väggar och tak i mitt rum, dotterns rum, och hallen. Även heltäckningsmattorna som låg där är uppslitna (tillsammans med frenetiskt spikat masonit i ett av rummen. Lyckades slita ut klykan på hammaren…). Min första tanke var att slipa dessa golv, men det blir nog snarare att lägga någon snygg klicklaminat ovanpå. Plankgolvet under verkar rätt mjukt, och på så vis skyddas det från törnar och slag. Kanske väljer jag att ta fram det när barnen flyttat hemifrån istället.
Fas 1, 2, 3 och bonusfix
Återstår i fas 1 gör att koppla om el i vardagsrummet (har pratat snabbt med en elektriker som kanske hinner göra det i veckan, innan de går på semester) för att sedan kunna smälla upp en mellanvägg så att ett stort vardagsrum istället blir ett mindre vardagsrum och ett rum till sonen. I dessa rum ska sedan väggar och tak målas, men golvet som är parkett får ligga kvar som det är. Slutligen ska väggar och tak målas i köket.
I fas 2 blir det tvättning, skrapning och målning av husfasaden. Den första delen kan väl bli helt okej rolig, precis som den sista. Men skrapandet ser jag inte fram emot.
I fas 3 väntar mer fixande i köket. Bänkskivorna ska få ny beläggning, och kaklet ska få ny dekor. Dessutom ska alla skåpsluckor ner för att slipas, målas om och få nya handtag så att det åtminstone ser ut som att underskåpen från 50-talet och de överskåp som kanske är ett par decennier nyare får samma stil.
Men mitt i allt detta har jag dessutom gett mig på trädgården. Hade trädfällare på plats i förra veckan för ta ner grenar så att snickaren kan komma åt taket med kranbil. Blev så inspirerad att jag under söndagen (när barnen gick och botaniserade bland vinbär och hallon på tomten) tog fram en grensåg och själv började kapa. Tog mig an den unga (30 år?) lönn som hade flera grenar ut över (och på) garagetaket. Slängde upp stegen och gick lös. Blev sedan ytterligare några grenar på andra träd, innan två förvuxna syrénbuskar sågades ner längs fotknölarna. Innan vi körde hem till lägenheten så sågade och puttade jag omkull ett mindre träd.
Bara de åtgärder jag tog mig för gjorde att det släpptes in betydligt mer solljus ner till marken. Tror att jag ska kunna fälla ytterligare tre eller fyra halvstora träd på egen hand, samtidigt som jag har fler förvuxna syrénhistorier att ta hand om.
Får se när jag kan köra bort allt från tomten också.
Minst 1 000 kontroller – nästa år
Men nästa år, när jag har färre akuta saker att ta tag i kring huset, så planerar jag att göra flera hittaut-utflykter. Blir väldigt inspirerad av att titta på andra bilder i hittaut-grupper på facebook. Tänker mig att det väl inte borde vara några problem att komma upp i åtminstone 1 000 kontroller under 2021. I år lär det stanna vid 400, och det är väl inte så bara det heller.
Åldern kommer sakta smygande. En dag står man där och inser att alla chanser att bli något stort idrottsligt sedan länge är över. Det kan vara när man inser att alla i ens favoritfotbollslag faktiskt är yngre än en själv. Eller när man kommer in till sjukgymnasten på ortopeden och hans första fråga är ”har inte vi setts förut?”.
När jag som korpfotbollsmålvakt vred knät i höstas var det bara att boka tid. Vridningen gjorde ont, men kontroller visade att det bara var uttänjda ledband. Lösningen var sjukgymnastik. Och jag skötte mig bra i flera veckor. Ungefär så lång tid som behövdes för att det skulle kännas bra. Sedan började jag slarva. Underhöll inte de muskelgrupper som sjukgymnastiken skulle hjälpa mig med.
När jag i början av maj spelade padel och knät så vek sig i sidled så kändes det betydligt lindrigare. Den akuta smärtan var inte lika stor, och redan efter några dagar så hade det blivit mycket bättre. Men det blev aldrig riktigt bra. Framför allt var det uppför trappor som det gjorde ont, och när jag försökte ge mig på mina gamla sjukgymnastiska övningar så smärtade det för mycket för att fullfölja. Dessutom låste sig knät titt som tätt, vilket gjorde att jag tvingades skaka loss det igen.
Kunde knappt gå
Tanken att det så småningom skulle släppa höll i sig tills jag cyklade mellan jobbet och huset för att prata med snickaren. På väg till huset knäckte det till en gång, och på väg tillbaka ytterligare två. Det gjorde svinont. Och det var samtidigt inget emot vad jag kände dagen därpå. Efter att haltandet nästan slutat helt så kunde jag nu knappt gå.
Det var bara att ta tag i saken, skicka en egenremiss till ortopeden, och invänta svar.
Efter några dagar låg två brev från Region Skåne i postlådan. Öppnade det första som konstaterade att jag skulle bli kallad ”inom två månader”. Trodde att jag skulle krevera. Öppnade sedan det andra, där brevet daterats en dag senare. Där stod min bokade tid. Som inte var två månader bort, utan knappt två veckor.
Sjukgymnastik eller operation
Under dagarna som sedan gick fram till i tisdags (som var dagen för detta besök) blev knät sakta men säkert bättre. Det slutade låsa sig, och haltandet försvann. Men fortfarande gör det ont när jag går uppför.
Ortopedens sjukgymnast hälsade på ovannämnda vis och undersökte sedan eländet. Domen denna gång var att det sannolikt var menisken som tagit smällen. Han rekommenderade mig att uppsöka samma sjukgymnast som senast och försöka träna och bygga upp. Om två månader ringer han upp och kollar om det blivit bättre. Är det fortfarande samma problem väntar sannolikt magnetröntgen och eventuellt operation. Något jag verkligen hoppas slippa. Är det något jag tror mig förstått från tidigare knäskador är det att varje ingrepp i knäna drastiskt ökar risken för artros när man blir äldre.
Och eftersom jag vet hur grinig jag blir när jag har ont någonstans ser jag för min inre bild hur jag framlever mina sista år som en vresig surgubbe där smärtan i knäna står i vägen för allt glatt, roligt och ljust.
Ambitionerna hyvlas ner
Så i veckan som kommer blir det att försöka boka en första sjukgymnasttid, och sedan ska jag verkligen försöka hålla i träningen, oavsett hur tråkig och trälig den är. Körde mitt gamla sjukgymnastikpass nu i eftermiddag, utan att det gjorde ont, så förhoppningsvis kan jag få ordning på knät.
Det märks att man blir äldre. Inte minst vid tanken på mina förhoppningar efter livets fjärde knäskada. Vid de två första, under gymnasiet, var målet givetvis att bli lika bra i knät som före vridningarna. I höstas, efter fotbollen, ville jag kunna leka och springa med barnen, fortsätta träna, samt gärna idrotta på hobbynivå.
Nu vill jag kunna leka med barnen, ut och vandra, och slippa bil en surgubbe. Får hoppas att jag klarar mig ifrån en femte knäskada, för det finns inte mycket mer att skala av på ambitionstrappan.
Den smala stigen 