Åldern kommer sakta smygande. En dag står man där och inser att alla chanser att bli något stort idrottsligt sedan länge är över. Det kan vara när man inser att alla i ens favoritfotbollslag faktiskt är yngre än en själv. Eller när man kommer in till sjukgymnasten på ortopeden och hans första fråga är ”har inte vi setts förut?”.

När jag som korpfotbollsmålvakt vred knät i höstas var det bara att boka tid. Vridningen gjorde ont, men kontroller visade att det bara var uttänjda ledband. Lösningen var sjukgymnastik. Och jag skötte mig bra i flera veckor. Ungefär så lång tid som behövdes för att det skulle kännas bra. Sedan började jag slarva. Underhöll inte de muskelgrupper som sjukgymnastiken skulle hjälpa mig med.

När jag i början av maj spelade padel och knät så vek sig i sidled så kändes det betydligt lindrigare. Den akuta smärtan var inte lika stor, och redan efter några dagar så hade det blivit mycket bättre. Men det blev aldrig riktigt bra. Framför allt var det uppför trappor som det gjorde ont, och när jag försökte ge mig på mina gamla sjukgymnastiska övningar så smärtade det för mycket för att fullfölja. Dessutom låste sig knät titt som tätt, vilket gjorde att jag tvingades skaka loss det igen.

Kunde knappt gå

Tanken att det så småningom skulle släppa höll i sig tills jag cyklade mellan jobbet och huset för att prata med snickaren. På väg till huset knäckte det till en gång, och på väg tillbaka ytterligare två. Det gjorde svinont. Och det var samtidigt inget emot vad jag kände dagen därpå. Efter att haltandet nästan slutat helt så kunde jag nu knappt gå.

Det var bara att ta tag i saken, skicka en egenremiss till ortopeden, och invänta svar.

Efter några dagar låg två brev från Region Skåne i postlådan. Öppnade det första som konstaterade att jag skulle bli kallad ”inom två månader”. Trodde att jag skulle krevera. Öppnade sedan det andra, där brevet daterats en dag senare. Där stod min bokade tid. Som inte var två månader bort, utan knappt två veckor.

Sjukgymnastik eller operation

Under dagarna som sedan gick fram till i tisdags (som var dagen för detta besök) blev knät sakta men säkert bättre. Det slutade låsa sig, och haltandet försvann. Men fortfarande gör det ont när jag går uppför.

Ortopedens sjukgymnast hälsade på ovannämnda vis och undersökte sedan eländet. Domen denna gång var att det sannolikt var menisken som tagit smällen. Han rekommenderade mig att uppsöka samma sjukgymnast som senast och försöka träna och bygga upp. Om två månader ringer han upp och kollar om det blivit bättre. Är det fortfarande samma problem väntar sannolikt magnetröntgen och eventuellt operation. Något jag verkligen hoppas slippa. Är det något jag tror mig förstått från tidigare knäskador är det att varje ingrepp i knäna drastiskt ökar risken för artros när man blir äldre.

Och eftersom jag vet hur grinig jag blir när jag har ont någonstans ser jag för min inre bild hur jag framlever mina sista år som en vresig surgubbe där smärtan i knäna står i vägen för allt glatt, roligt och ljust.

Ambitionerna hyvlas ner

Så i veckan som kommer blir det att försöka boka en första sjukgymnasttid, och sedan ska jag verkligen försöka hålla i träningen, oavsett hur tråkig och trälig den är. Körde mitt gamla sjukgymnastikpass nu i eftermiddag, utan att det gjorde ont, så förhoppningsvis kan jag få ordning på knät.

Det märks att man blir äldre. Inte minst vid tanken på mina förhoppningar efter livets fjärde knäskada. Vid de två första, under gymnasiet, var målet givetvis att bli lika bra i knät som före vridningarna. I höstas, efter fotbollen, ville jag kunna leka och springa med barnen, fortsätta träna, samt gärna idrotta på hobbynivå.

Nu vill jag kunna leka med barnen, ut och vandra, och slippa bil en surgubbe. Får hoppas att jag klarar mig ifrån en femte knäskada, för det finns inte mycket mer att skala av på ambitionstrappan.