Hade någon sagt till mig inför året att jag skulle ligga i toppen under hela Hittaut-säsongen och sedan avsluta av sjätteplats, då hade jag givetvis skrattat den personen upp i ansiktet och ifrågasatt dennes mentala hälsa. När det nu ändå blev en sjätteplats försöker jag att bara vara nöjd och glad, för jag har ingen anledning till något annat.

Det har varit ett omtumlande Hittaut-år, som också varit mitt första. En effektiv avslutning på grundsläppets förstavecka placerade mig som femma i listan. En tidig morgon i Vedema tog mig upp i topp, och nattliga utflykter i Tyringe och runt Skyrup gjorde att jag höll en andraplats. Visserligen var det bitvis läskigt att vara ute mitt i natten, och frågan är om jag inte väntar till gryningen nästa år, men det var i alla fall en upplevelse!

Under finalhelgens första dag kasade jag visserligen ner till en 56:e plats, vilket väl framför allt säger något om hur många som hittat glädje i Hittaut. Men de kontrollerna togs som konstaterar med pappa och barnen, och enda målet med lördagen var att beta av de åtta kontrollerna för att ge slagläge till söndagen.

När jag skulle lägga mig på lördagskvällen kände jag hur adrenalinet pumpade. Jag har aldrig varit någon större idrottsman, men under min långa schackkarriär i unga år kände jag ibland den pirrande nervositeten. Framför allt när jag försökte lura in motståndaren i en fälla. Men eftersom jag är en person som tycker om när vardagen flyter på utan större svängningar åt något håll är ett antal checkpointsläpp om året tillräckligt för att mätta mitt adrenalinsug flera gånger om.

Eftersom jag inte kollat kartan ordentligt innan jag körde (nybörjarmisstag 1A för en icke-orienterare) blev jag hänvisad in på en grusväg de sista kilometrarna fram till Tormestorp. Samtidigt gjorde det att jag kom fram precis vid Tormestorps IFs klubbstuga, där jag hade planer på att parkera. Där var redan Hittaut-ledningen och den cykel som är förstapriset i höstens utlottning, men även om jag hade klubbstugan som en ganska säker checkpointpunkt på förhand så hittade jag ingen där, utan begav mig istället till min andra förhandsgissning: Klinten. Klockan 7.55, alltså fem minuter före de 13 checkpointsen skulle bli synliga i appen, nådde jag Klinten och fann mycket riktigt att där stod en kontroll. Senare visade det sig dock att jag på vägen gått förbi ytterligare en kontroll, men medan jag granskade den stora stenen till vänster så stod kontrollen i gropen några meter till höger. Med lite tur där hade jag annars kunnat spara in några minuter på sluttiden.

Själva orienteringen satt ganska bra. Gick rätt rakt på ett stenröse tidigt och kände att jag var på gång. Dessutom har jag gått genom Tormestorp ett antal gånger förut och hade bitvis hyfsad koll på terrängen. Tidigt stötte jag dock på andra deltagare som både såg betydligt mer vältränade ut, och också kunde hålla bättre tempo än mig.

Jag sprang så mycket jag orkade, men passade på att vila och akta knäna i för branta upp- eller nerförsbackar.

Har redan nämnt en sak som kunde kapat tid, men eftersom det handlade om slumpen var det inget som jag egentligen kunnat påverka. Men det fanns två ytterligare saker: en taktisk och en teknisk.

Den taktiska missen var att jag bestämde mig för att ta klubbstugan sist eftersom jag hade bilen där. Den låg annars i stort sett i spåret mellan två kontroller. Hade jag tagit den då så hade visserligen min runda blivit längre eftersom jag ändå måste tillbaka till klubbstugan, men jag hade samtidigt tagit mina 13 kontroller snabbare eftersom jag nu fick en halvlång spurt från näst sista till sista checkpointen.

Den tekniska missen var desto mer försmädlig. Jag genade genom skogen mellan två röda kontroller och kom fram till en stig. Av någon anledning fick jag för mig att GPS-punkten inte stämde med verkligheten, och satte därför av springande till vänster nerför en backe. Det tog ett par, trehundra meter och en start av såväl Google maps som kompassappen för att inse att jag sprungit åt fel håll. Bara att bita i det sura äpplet och bege sig upp i den backe jag precis sprungit nerför. Uppskattningsvis gick det åtminstone fem minuter på denna fadäs, för att inte tala om det onödiga slöseriet av energi som jag inte hade.

Genom att spara klubbstugan till sist fick jag ändå en härlig målspurt att genomföra. Stormade (nåväl) upp mot klubbstugan som ett (skadskjutet) jehu, bara för att flåsande fråga tävlingsledningen var de ställt sista kontrollen. Det kunde ju gälla sekunder!

Eftersom det tar ett tag innan resultatlistan uppdateras fick jag vänta för att kunna se min slutplacering. När den väl tickade in hade jag hamnat på en sjätteplats. Slagen av bland andra Martin som genom säsongen varit den värsta förstaplatskombattanten, men precis före Patrik som smög i vassen eftersom han länge inte hade checkpoint 100 (men med all önskvärd tydlighet visade sin klass på cykelkontrollerna runt Skyrup). Patrik hade också klubbstugan som sista checkpoint, och jag hade nätt och jämt fått ner pulsen från maxslag till pratbar nivå när han anlöpte TC.

Nu återstår bara tre Hittaut-åtagande för i år. Dels Kristianstads båda släpp i Yngsjö och Norra Åsum, dels att prata om mina äventyr på Hässleholms OKs höstmöte nästa måndag. Inspirerande på olika sätt, men ser fram emot alla inslagen!

Och nästa år ses vi åter i skogarna. För det här är en friskvårdssatsning värd att gå all in på!