Plötsligt plingar det till i mobilen: Din statistik på bloggen blomstrar. Och sedan samma sak några dagar senare. Och ingen av gångerna är det välförtjänt eftersom jag tänkt att skriva inlägg, men sedan inte fått tummen ur.

Sedan är såklart ”din statistik blomstrar” väldigt beroende på vad man jämför med. Men jo, att 18 personer går in en söndag i januari, när det senaste inlägget är från slutet på november, det är någon form av blomstring.

Förmodligen ett tecken på klimatpåverkan.

Jag har faktiskt några inlägg på lut. Ett om Hittaut Kristianstads förlängning av säsongen 2020 med ett nytt koncept, ett om diverse spännande träningsspelappar som driver ut en sådan som mig på vägarna. Ett om min misslyckade ”gå runt Sverige på ett år”, som också ska handla om hur jag nu tänkt att jag ska cykla samma sträcka och se när jag är i mål. Det ska definitivt vara klart långt innan ett år passerat i alla fall.

Ett annat inlägg är tänkt att handla om min nya spinningcykel som står i källaren i mitt hastigt ihopkastade och spartanskt inredde källargym. På denna spinningcykel har jag nu trampat två kvällar i rad medan jag tittat på ett par avsnitt av Queens gambit på Netflix. Eller nästan ett par avsnitt i alla fall. Började titta på serien medan jag tränade i slutet på förra året, och som gammal schackspelare (på en betydligt lägre nivå är personerna i serien) är det roligt att se att de haft med schackkunnigt folk i produktionen. Det hade funnits så många falluckor som man kunde trampat igenom, där det inte var schack utan bilden av schack som förmedlades.

Hur som helst insåg jag ikväll (alltså söndag kväll) hur fast jag är i tablå-tv-formatet, där alla avsnitt gjordes lika långa för att passa in i tv-tablån vecka ut och vecka in. Är det en serie på SVTplay är detta fortfarande fallet eftersom dessa program dessutom är avsedda att gå i själva burken. Men en serie som är producerad för Netflix (eller andra streamingtjänster)… Eftersom jag under lördagskvällen hoppade upp på cykeln direkt efter att jag startat programmet och sedan cyklade i cirka 45 minuter utgick jag kallt från att detta var avsnittens längd. Så när jag kom till 42 minuter idag så valde jag att lägga in en spurt för att ta ut mina sista krafter. Problemet var bara att 45 minuter passerades, och så också 50, utan att avsnittet närmade sig ett naturligt cliffhangerslut. När jag cyklat 55 minuter, och enligt cykeln 34,8 kilometer, och pulsklockan sa att jag gjort av med knappt 590 kalorier, så orkade jag inte längre. Klev av cykeln, pausade avsnittet och såg att det var fem minuter kvar. Och att det avslutade avsnittet sedan är på 67 minuter. Så om jag finner nöje i det har jag 72 minuter cykling att se fram emot i morgon. Eller så delar jag det på två kortade men intensivare turer.

För målet är att cykla en stund varje kväll. Och att på så vis i ett första skede kapa tio kilo av överflödig kroppsvikt, och därefter försöka beta av resterande sju, åtta kilo för att komma ner på de vikter som jag borde ligga på och som är långt ifrån några anorektiska nivåer. När jag (väl) var i mitt livs form 2014, efter att ha tränat för att genomföra Vasaloppet (vilket genomfördes, inte på några bra tid, inte på något imponerande sätt, men jag skidade från start till mål), vägde jag 76 kilo, fördelat på mina 178 centimeter. Ställer jag mig på vågen nu visar den nästan 20 kilo mer. Så det finns att ta av.

Pulsklockan förresten, den hittade jag i en av alla flyttlådor häromdagen. Tillsammans med pulsbandet. När jag bytt batterier i dessa båda såg jag att de slutat fungera under 2015… Lyckades dessutom lokalisera den lilla usb-sticka som skulle överföra pulsdatan till datorn. Tyvärr hade klockföretaget bytt sajt och system 2018, och det fanns inga drivrutiner för Win10 för att få uppladdningen att fungera till den gamla, fortfarande fungerande, sajten. Dessutom var klockmodellen för gammal för att kunna länkas ihop med företagets nya app… Så jag, en väl gammal pulsklocka. Men den gör ändå sitt jobb, och även om jag inte kan föra över några vackra grafer in i datorn så ser jag i alla fall såväl max- som snittpuls (samt givetvis just nu-puls) under mina trampövningar i källaren. Good enough.

En sista reflektion från denna dag, i detta inlägg som skulle blivit betydligt kortare än det till slut blev: åkte ner till Hovdala med barnen idag. Vi packade ryggsäcken med tunnbrödsrullar, festis och en kaffetermos. Parkerade och gick en bit i snålblåsten. Satte oss därefter för att fika, utan någon större njutning. Blev ändå lite bra av att det kom en familj med hund, och dottern skrattade högt åt hur hunden viftade på svansen. Men alla händer blev kalla eftersom vinden ven och ett kallt regn (även om det var förklätt till snö) föll hårt över oss, och det inte går att äta tunnbrödsrullar med tjocka tumvantar. Det hela slutade med att jag tog på dottern vantarna igen, och att jag sedan höll tunnbrödet åt henne, medan hon högg in på det som en busig hund. Kaffet värme oss alla tre gott. För jodå, nu är det inte bara pappa, 34, och dottern, 3.5, som dricker kaffe. Även sonen, 5, började dricka det svarta guldet (eller är det det som olja kallas?) till fika. Inga stora doser, och med mycket mjölk, men ändå.

Hur som helst, vi var långt ifrån ensamma ute denna dag. Vid huvudparkeringen på Hovdala var det gott om bilar, och detsamma gällde vid Boketorp. Ytterligare några fanns vid Trädhuset, där vi ställde oss. Om så många är ute och vandrar en svinkall söndageftermiddag i januari, hur kommer det då inte bli i sommar?

Lunka på! Fler inlägg kommer, jag lovar (dock inte idag).