Sjätte projektet täcker resten av Skåne

Till vänster: Hembygdscheckpointsläpp i Vittsjö hösten 2020. Barnen mest intresserade av att hitta stolparna, min far var intresserad av att läsa om Slaget i Vittsjö (stolpen satt vid minnesstenen), och jag av kombinationen. (Foto: Lars-Åke Englund) Till höger: Anne Udd, ordförande i Skånes Orienteringsförbund. (Foto: Privat)

Kristianstad, Hässleholm, Östra Göinge, Eslöv, Malmö. Och Skåne. För alla som trodde att det var nog med checkpoints efter fem startade projekt (undertecknad trodde att det var stopp efter tre. Sedan efter fyra. Och ja, efter fem också) så var det inte det.

Men med runt en månad kvar till Borås, Uddevalla, Göteborg, Stockholm och Varberg sparkar igång, så är det väl det sjätte också det sista som vi skåningar får jaga runt efter i år?

Och det sjätte blir också annorlunda mot de fem övriga som är fokuserade till en kommun var. Det sjätte är, som namnet antyder, länsomspännande. Bakom står Skånes Orienteringsförbund, i samarbete med bland andra Naturskyddsföreningen Skåne, Skånes Hembygdsförbund, Region Skåne, Skåneleden och Länsstyrelsen. Och ja, för er som noterade Hembygdsförbundet där i mitten, de var med och tjuvstartade i Hässleholm och Kristianstad i slutet på förra säsongen. I Hässleholm via fyra barnvänliga checkpoints i Vinslöv och fyra mer utspridda i Vittsjö.

Hembygdskontrollerna i Hässleholms projekt släpptes ifjol dagen innan avslutningssläppet i Tormestorp. Och det var bra drag av besökare också till dessa. Undertecknad, som tog de åtta checkpointsen under lördag för- och eftermiddag tillsammans med mina barn och min far, kunde konstatera att minst 50-talet andra stolpjägare letat sig fram till dessa checkpoints tidigare under dagen.

Projektledare på deltid

För HittaUt Skåne ska dessutom en projektledare anställas på deltid (som kan bli mer) från den 1 mars till 31 december. Och eftersom nyheten släpptes under söndagen och tjänsten är planerad att starta åtta dagar senare, så är det snabba ryck. Intresseanmälan ska in senast den 28 februari, och den som är intresserad läser mer om det hela här.

Eftersom jag blev nyfiken (vilket är en relativt god egenskap för en journalist) kontaktade jag Anne Udd, ordförande på Skånes orienteringsförbund. Inte för att söka tjänsten, jag tror mig göra mer nytta på Norra Skånes webb, men för att få lite mer info och sedan kunna presentera den här på bloggen.

Och det är verkligen snabba ryck som gäller för HittaUt Skåne för att få allt klart inför starten. Skånes Orienteringsförbund och den kommande projektledaren ska fungera som en samordnare för alla de mindre föreningar som inte har möjlighet eller intresse av att anordna ett projekt på egen hand.

– Vi flaggade för detta för klubbarna redan i höstas, men fick reda på först i torsdags att vi kunde köra igång. Då gick vi ut till alla klubbarna med att vi behöver en projektledare, och att vi vill få med så många klubbar som möjligt, säger Anne Udd.

För projektledaren är det som sagt snabba ryck. För de som sedan vill bidra med checkpoints finns det lite bättre med tid.

Budget för 500 stolpar

Tanken är att varje deltagande orienteringsklubb, hembygdsförening eller annan aktör bidrar med att se ut område och söka tillstånd hos markägare, samt föreslå platser för checkpointsen. Under säsongen ska de sedan också vara behjälpliga med sin del av checkpointsen.

– Föreningarna får gärna vara med och hitta sponsorer. Vi kommer att göra en avsiktsförklaring med alla de deltagande föreningarna, och de kan vara med i högre eller lägre grad, säger Udd.

Den stora fördelen är att man inte behöver planera hundratalet platser på egen hand. Men många bäckar små… Budgeten som projektet i nuläget har räcker till runt 500 checkpoints att fördela över länet.

– Det kan vara färre i första släppet. Vi kanske har några extrasläpp. Dessutom har vi pratat om Naturvårdsverkets månadstema och ha extrasläpp på dessa tema. Det är teman som ”äta ute”, ”testa nya saker” eller ”sova ute”. Då kanske vi lägger checkpoints på lämpliga övernattningsställe, säger Udd.

”Sagt att de tar detta som ett läroår”

Mycket är dock fortfarande planer och tankar. Den tillträdande projektledaren ska ha sitt att säga till om också.

– Vi har föreningar som är intresserade, men ingen har sagt något kring exakt hur många checkpoints de vill ha. Men som mindre förening kanske man kan hänga med HittaUt Skåne med 10-20 checkpoints. En förening har sagt att de tar detta som ett läroår, och sedan kanske kör med ett eget projekt nästa år, fortsätter hon.

Att få föreningarna att starta egna projekt är dock inget självändamål med HittaUt Skåne.

– Nej. Klubbarna får gärna göra reklam för sina andra aktiviteter. De får gärna sprida information om andra motionsorienteringar, Naturpasset, Skoj på hoj och annat. De behöver inte lägga ner det de redan gör.

– Vi vill inte att klubbarna ska göra mycket mer än de redan gör. De har många motionsaktiviteter, men de kanske inte är kända utanför kretsen av de som brukar vara med. Med HittaUt Skåne vill vi hjälpa till att sprida informationen utanför deras vanliga verksamhet. Gällande hembygdsföreningarna vill de nå nya målgrupper, och Naturskyddsföreningen vill att vi alla ska lära oss mer om naturen, om allemansrätten och om miljöfrågor, säger Udd.

Ingen översiktskarta

Var ska då dessa uppemot 500 checkpoints placeras? Ja, eftersom allt fortfarande är i startgroparna så återstår mycket av den planeringen. Men den som tänkt sig att turistmagneter som Glimminge hus eller Stenshuvud är givna platser att boka in för att leta checkpoints riskerar att gå bom.

– Vi har kontakten med de som jobbar med vandringsleder på Länsstyrelsen. Det ger en bra väg för att hitta lämpliga checkpointplatser, men samtidigt har de gjort en utredning om vad det nästan var för mycket folk förra året. Då kan vi lägga checkpoints på andra platsen, säger Udd.

Med tanke på hur spridda checkpointsen väntas bli kommer det inte att finnas någon stor karta med alla platser sammanfattade. Men något tryckt ska det ändå bli.

– Vi kommer ha någon form av trycksak med översiktskarta. För att visa vilka klubbar vi får med, men också för att visa vilka som har egna projekt.

För de föreningar som vill finnas med på denna trycksak gäller det att ha anmält sitt intresse under mars. För den som vill avvakta och se, eller helt enkelt inte känner sig igång med säsongen, går det dock att haka på senare.

– Klubbarna kan hoppa på succesivt, men om de ska vara med på den första trycksaken kan vi inte vänta längre än mars.

Kartorna kommer (naturligtvis) att finnas i appen under HittaUt Skåne, men också finnas i .pdf-version för egen utskrift.

– Sedan har vi tänkt försöka få med kommuner som kan skriva ut kartor så att det finns att hämta på kommun, bibliotek, mataffärer eller liknande.

Det finns också tankar på att ha en gemensam faktaruta som kan finnas på trycksakerna för samtliga sex skånska projekt, för att locka stolpjägarna mellan kommunerna.

Skånecheckpoints hos befintliga projekt

Det kan (och lär) också bli så att HittaUt Skåne kommer att ha checkpoints i de områden där de separata projekten finns. Men för att inte en checkpoint ska räknas dubbelt så kommer till exempel inte en HittaUt Skåne-checkpoint som finns i Hässleholm att räknas in i HittaUt Hässleholm.

– Men vi vill ha några checkpoints för HittaUt Skåne i de befintliga projekten. Kanske två, tre checkpoints i varje, för att göra reklam och locka in folk.

Har du någon speciell plats i Skåne där du hade velat placera en checkpoint i detta projekt?

– Jag skulle vilja ha checkpoints dit man kan ta sig utan bil. Som är nära tågstation eller frekventerade busslinjer, men det funkar samtidigt inte så bra i pandemitid. Sedan tänker jag på platser nära städerna för att locka ut dem som normalt sett inte är ute. Kunna locka ut folk som av olika skäl inte mår så bra, och kan ta sig ut för att inte behöva tänka på jobbiga saker. Vi har Region Skåne med oss också när det gäller folkhälsoperspektivet. Men klubbarna och föreningarna som är med är de som själva får välja var de vill ha sina checkpoints.

Att göra medan det töar

Snön smälter och det spritter i benen som mest av allt vill ut och vandra i vårsolen. Eftersom tjocka lager snö i knappt tio plusgrader och sol har en tendens att smälta snabbare än marken som snön ligger på kan ta åt sig vätan, så finns det all anledning för oss som fortfarande inte är så vana vandrare att se över utrustning och kunskaper.

Att slänga ett öga på allemansrätten skadar inte. Vad får vi göra i naturen, och vad får vi inte göra? När ska vi tänka till lite extra, och hur är det nu med hundar som är kopplade eller lösspringande? Och som (konflikträdde) jag själv resonerar. Om jag har rätten på min sida, men om någon annan tycker att jag kommer för nära, är för oförsiktig eller tycker att jag borde ha min hund kopplad även när det inte krävs (detta kräver förvisso att jag först skaffar en hund först), är striden värd att ta? Kanske är den verkligen det vid vissa tillfällen, men vid de flesta är jag rätt säker på att det uppkomna problemet går att lösa på ett vis som gör dig själv precis lika nöjd, och din medmänniska något mindre missnöjd än nyss.

Hur som helst, en snabb genomgång av allemansrätten finns här på Naturvårdsverkets hemsida.

Och när det gäller din egen utrustning då? Personligen har jag två favoriter.
1) Din powerbank till telefonen. Eftersom jag gärna gps-mäter rundorna, knäpper några bilder jag kan ha till denna blogg, registrerar checkpoints till HittaUt, samt behöver kunna hitta till och från mina startpunkter, så är denna livsnödvändig. Det insåg jag när jag höll på att gå vilse i Tyringe förra året. Med min fulladdade Luxor PRB20000 vet jag att jag har den kräm jag behöver från start till mål. Visst, den väger drygt 400 gram och det finns lättare som säkert räcker gott och väl. Men om jag ska kapa ett par hundra gram på min totalt vikt när jag är ute och vandrar så vet jag lite reserver på magen som jag hellre skulle göra av med. Den har dessutom två usb-utgångar, och kostar bara runt 250 kronor. Väl värt pengarna.
2) Ett par välimpregnerade vandringsskor. Märkte själv den stora skillnaden när jag gick från mina löparskor (hade några otrevliga upplevelser där jag trampade ner i gyttjig mark och kände hur det kalla vattnet sköljde in över fötterna) till ett par vettiga vandrarskor. Frampå hösten var de dock inte lika täta längre, och gissningsvis behöver de en ny dust med impregneringssprayen innan jag ger mig ut i den vårvåta terrängen. Dessutom var vandrarkängorna ett under av lättnad för mina stukningsbenägna fötter. Under den gångna säsongen stukade jag inte fötterna en enda gång när jag gick i vandrarkängorna. Trampade snett några gånger, men fick den nödvändiga stabiliteten hos skorna.

Vem pra Bahia (Vi drar till Malmö)

Skärmdump: HittaUt.nu. Åtta projekt finns i Skåne och Blekinge under 2021. Tre av de skånska är nya.

Kristianstad (Pan-Kristianstad) sedan flera år. Hässleholm (Hässleholms OK) sedan ifjol. Sedan tidigare officiellt med Östra Göinge (FK Göingarna), och en fjärde skånsk HittaUt-aktör som då var anmäld men inte officiell i Eslöv (Eslövs FK). Men det räckte inte med det, för i ungefär samma runda som Eslöv blev officiellt landade HittaUt samtidigt i Malmö (Malmö OK och Malmö stad)!

Det ger ett fint sydväst-nordost-stråk med HittaUt-möjligheter 2021, och nog måste det väl vara så att klusterspridning av HittaUt-platser gynnar orterna.

Eftersom HittaUt generellt sett fick en stor uppsving under 2020 går det att förmoda att en ort som Kristianstad hade fått fler deltagare i vilket fall. Men jag tror att man enbart tjänade på att Hässleholm kom med i matchen. Orterna ligger så nära varandra att den som är nyfiken på checkpoints på ena orten har ett väldigt litet steg över till grannorten. Att Östra Göinge också är med i år ger givetvis än fler möjligheter.

På samma sätt känns det perfekt att både Eslöv och Malmö hänger på under samma år. Att båda dessutom är stationsorter gör saken ännu bättre, när nu nöjesresor med tåg inte längre avråds från. Den som bor längs denna linje (vilket undertecknad gör), behöver (åtminstone inte för att ta de centrala checkpointsen) förflytta sig med bil. Tåg och cykel kan räcka långt.

Och ju fler orter inom en hyfsat kort radie, desto fler långväga HittaUtare kan lockas. Jämför man till exempel om man ska åka till Skövde eller Karlstad hade det senare alternativet varit självklart för mig. Inom triangeln Säffle-Arvika-Filipstad finns inte mindre än nio projekt under 2021. Skövde har däremot ingen aktör i närheten.

Mitt mål att komma upp i minst 1 000 checkpoints under 2021 ser nu ut att kunna åstadkommas enbart med skånska checkpoints. Lär dock bli en dag i Stockholm (och kanske en kväll till) i samband med en kurs. Och dessutom ser jag fram emot att återvända till Blekinge, där Karlshamn sent på säsongen var en pärla.

17 april

Saker som hänt den 17 april:

1521: Martin Luther håller tal inför riksdagen i Worms och försvarar sina religiösa skrifter.

1790: Benjamin Franklin dör.

1951: Börje Salming föds

1961: Grisbuktsinvasionen på Kuba genomförs, och misslyckas.

2021: HittaUt Kristianstad drar igång.

Under tisdagen uppdateras nämligen deras facebookbild med detta startdatum, och via HittaUt-sidan ser man att säsongen ska vara 17/4-7/11.

Längtar.

Har ännu inte varit ute och letat extracheckpointsen som släpptes i Kristianstad för januari och februari, och frågan är om jag kommer göra det. När det nu slog till och blev vinter så känner jag större sug efter att åka skidor och att inte pulsa i snö, än att pulsa i snö. Men våren kan ju komma plötsligt, även om jag verkligen hoppas att kylan håller i sig över sportloven så att folk kan vintersporta på hemmaplan istället för att resa till fjälls. Håll i och håll ut!

Lär inte komma ur sängen i morgon

Jag skulle kunna skylla på gubben som började åka precis när jag höll på att avsluta mitt första varv. Det varv som var tänkt att bli det enda. Det kan vara hans fel om jag inte kommer ur sängen på tisdagen. Eller hans förtjänst. Men kommer jag ur sängen, då väntar straffträning. Skoj!

Det hinner gå lite tid mellan inläggen. Och varje gång jag sätter mig kommer jag på så många saker som jag måste ta upp. Så också denna gång.

Men först och främst, det jag inte kan gå förbi, är att HittaUt centralt ställde lite frågor och bad om bilder från säsongen som gått. Jag ställde givetvis upp. Det är lite av normalt hyfs när man jobbar i den bransch jag gör. Om jag ska be folk om intervjuer till höger och vänster, ja då får jag också vara snäll och svara på frågor när någon frågar mig. Den som ger sig in i leken, och så vidare.

Resultatet av intervjun hittas hur som helst här.

Lång jakt på en dröm

Vidare till anledningen till att jag skriver idag. Och att jag eventuellt inte kommer ur sängen i morgon.

När jag var liten hade jag en dröm om att åka Vasaloppet. Satte någon gång, tillsammans med äldsta systern, upp ett mål om att vi skulle åka tillsammans inom en femårsperiod. Men de där fem åren kom och gick utan att vi närmat oss vare sig starten i Berga by eller målportalen i Mora. Men sedan tog jag ett beslut 2012, och jag tror att det var i samband med att jag jobbade helg på sporten i Laholm (vilket jag gjorde varannan helg, så att Vasaloppet skulle ligga på min jobbhelg var exakt 50-50). Besökte gym där de körde spinning respektive indoor walking framför storbildsskärmar med loppet. Och då bestämde jag att det faktiskt var dags att ta tag i den där drömmen. Inte året därpå, utan två år senare. På så vis skulle jag hinna träna tillräckligt.

Jag köpte rullskidor och åkte en del. Stod åtskilliga timmar i stakmaskin på gymmet (lyssnade på otroligt många poddar och försökte på det viset förtränga hur jobbigt det var). Och i slutet av vintern 12/13 köpte jag längdskidor.

När Vasaloppsmorgonen nalkades i mars 2014 stod jag på startlinjen. Jag var i mitt livs form, och pinade mig igenom den nio milen. Funderade tidigt på att bryta, men övertalade mig själv att fortsätta eftersom jag visste att jag definitivt inte skulle försöka mig på att åka en andra gång om jag inte åkte klart en första. Och (kanske framförallt) skulle det innebära att jag lagt ut massa pengar på utrustning och boende, och inte få ut någonting av det.

”Ung” och ”vältränad” för sju år sedan.

Efter att vi åkt hem från Stöten där vi bott i en vecka så lät jag länge skidorna ligga. Tror visserligen jag hade ut dem säsongen därpå för att åka en liten sväng, men var inte tillräckligt inspirerad för att ta bort den sista valla jag lagt på under den säsongen.

Mer skägg. Fler kråksparkar. Samma mössa, skidor, stavar och Axadräkt (dock dold av jackan på denna bild).

Livet – och snöbrist

Sedan kom livet emellan. Jag och min dåvarande sambo fick barn, gifte oss, byggde hus och separerade. Under åren hade jag vänner som åkte Vasaloppet och som frågade om jag inte också skulle göra det, men helt ärligt så trivdes jag betydligt bättre i tv-soffan för att se på spektaklet. Skulle jag åka igen skulle jag behöva lägga ner mycket träning först, och det kände jag varken att det fanns tid eller lust till.

Dessutom: Det finns sällan vansinnigt mycket snö nere i Skåne. Det var svårt att bli inspirerad.

Men denna vinter har varit lite speciell eftersom vi både fått en del snö, och att kylan håller i sig. Hörde någon kunnig säga att det inte varit så ihållande kallt i Skåne på runt tio år.

Det har dels lett till en massa skridskoburen ungdom på isarna (låt mig återkomma till det i slutet på inlägget), dels till att det faktiskt finns dragna skidspår i trakten.

Så i fredags hämtade jag skidorna hemma hos min ex-fru (vi hade en gemensam skidväska, och den hamnade hos henne – och jag har inte direkt haft ett superbehov av skidorna på ett tag). Tanken var att åka under måndagen, efter att ha jobbat under helgen. Lite smågrejer behövde dock förberedas. Som att skrapa bort den gamla vallen, samt att byta rullskidstrugorna på stavarna till snötrugor.

Dessa arbetsuppgifter tog jag tag i sent på söndagskvällen. Eller ja, jag tog tag i dem så gott det gick. Hittade snötrugor och mitt vallapaket med två olika vallaväck-medel, i en låda. I samma låda låg smältlimmet för att sätta fast trugorna på stavarna. Problemet (det första, skulle det visa sig) var att jag inte hittade limpistolen. Jag letade igenom alla lådor i källaren en gång. Och en gång till. Sedan alla skåp uppe i huset. Därefter garaget. Och slutligen lådorna en tredje gång. Ingen limpistol stod att finna (men den dyker väl upp någon gång i vår så att jag har gott om tid att förlägga den tills jag behöver den igen). Fick dock reda på att det fanns en hemma hos föräldrarna, och eftersom jag ändå skulle dit för att hämta skridskorna (som sagt, återkommer till dessa) och eftersom det var på golfbanan i Knislinge som jag skulle åka, så fanns det ingen anledning att helt gräva ner sig i snön.

Såpa och matolja

Så jag slängde upp skidorna på några sågbockar i källaren för att få bort gammalt klister som satt på hela min gamla fästzon. Och låt mig poängtera hur viktigt det var att få bort detta klister. För sedan denna fästzon stämde har jag gått upp runt 15 kilo, vilket alltså skulle ge betydligt mer skidkontakt med marken.

Plockade ur den första flaskan vallaväck ur förpackningen. Tom. Fråga mig inte om den läckt ut eller dunstat under åren som gått, för inte ens jag lägger tillbaka en tom flaska i en förpackning. Nåväl, jag hade ju en till. Tog fram den, skakade den, och sprayade. Eller försökte spraya. För hur jag än tryckte på knappen så kom det ingenting. Och nu var goda råd dyra.

Men google är din vän. Vissa rekommenderade lacknafta (vilket inte hjälper mig då jag inte har det hemma). Andra pratade om toapapper, strykjärn och något mer, och jag fick inte riktigt ihop hur det skulle gå till. För det verkade sedan ändå som att man i slutändan skulle använda vallaväck.

Men såg till slut ett inlägg där någon påstod att man kunde blanda såpa eller diskmedel, med matolja, och det skulle greja biffen.

Hade jag fått en plats i den svenska vallabussen under skid-VM med dessa kunskaper? Nej, knappast. Och skidorna blev inte heller perfekta. Men det mesta av klistret försvann i alla fall. Ett problem är världen.

Super Bowl och tidig väckning…

Eftersom jag tänkte vara ute tidigt i spåret ställde jag ringklockan på 7. Ett tips för att verkligen orka upp vid denna tid är att inte sitta uppe och titta på Super Bowl till inpå småtimmarna. Jag såg visserligen inte hela finalen, utan somnade i tredje quartern. Men å andra sidan lyckades jag stänga larmet när det ringde, och när jag sedan vaknade undrade jag hur det kunde vara ljust ute utan att klockan hunnit slå 7.

Det kunde det naturligtvis inte. Klockan var 9.30. Men tog mig så småningom till Knislinge, och limmade på trugorna (om än lite snett), och begav mig ner till golfbanan. Det blåste friskt i vindbyarna, och medan jag snörade på mig pjäxorna så frös jag. Men tog mig ut i spåret och fick snabbt upp värmen. Hade sett en man starta en stund före mig. Var övertygad om att min teknik var mer vägvinnande än hans, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan jag hann ikapp. Det tog ganska precis två kilometer. Såg sedan ingen mer åkare under det 7,5 kilometer långa varvet. Stakade på. Blev trött. Diagonalade lite i slutet. Var nervös vid backarna, vilket jag alltid varit de gånger jag kört. Nära få felskär i första lilla backen, och fick sedan upprepa mantrat ”aktiva fötter, aktiva fötter” så fort jag skulle köra nerför, för att inte bli för stelbent. För att agera snarare än reagera. Och utförslöporna gick bra under resten av åkningen. Även om det till stor del berodde på snällt dragna spår.

Varvning!

Under sista tredjedelen av första varvet var jag övertygad om att det varvet också skulle bli mitt enda. Och hallå, har jag inte åkt skidor på sex år är det inte fy skam att börja lite lätt med 7,5 kilometer. Men så, precis när jag närmade mig varvning, så såg jag en annan äldre man (obs, den man jag kört ikapp på första varvet var också äldre, själv är jag bara äldre när det gäller min humor, min godissmak samt (om man frågar ortopeden i Hässleholm) mina knän) köra ut i spåret. Jag fick vittring. Nog såg hans teknik inte heller fulländad ut? Nog skulle jag kunna köra om också honom?

Så jag tog en slurk vatten och fortsatte köra.

Denna man hade dock bättre teknik än den första. Samtidigt som min teknik visade på större brister i takt med att jag blev allt tröttare. Men jag kom ikapp och förbi, och jag tog mig runt hela andra varvet också. När jag anlände till varvningen igen kunde jag stoppa pulsklocka och runkeeper och konstatera att det blivit 14,7 kilometer åkte på knappt 1 timme och 25 minuter. Detta i bra spår där det bara var genomslag på ett par ställen. Dessutom började det inte blåsa ner snö i spåren förrän precis i slutet (vilket gjorde att jag fick staka nerför den långa avslutande backen).

Under varven kände jag hur muskler i mage, rygg och armar aktiverades på ett sätt som de inte varit aktiverade på länge. När jag vaknar på tisdagen lär jag känna av dem ännu mer.

För spännande e-cykling

Var det färdigtränat för dagen då? Ja, det hade man kunnat tro, men måndagskvällar körs ju SweCup i e-cykling (Zwift). Nu är jag ju inte med och kör där, till det funkar inte min spinningcykel, men jag brukar ändå ha det igång medan jag trampar på min cykel. Och ikväll var det dessutom damernas klasser som visades i livestreamen (varannan vecka är det damerna, varannan herrarna), och i damklass kör mountainbikecyklisten Nellie Larsson som jag intervjuade en del under tiden på sporten på Laholms Tidning. Eftersom hon dessutom har varit med i toppen av A-klassen under samtliga lopp, ville jag inte missa det.

Trampade ändå med relativt lågt motstånd och hög kadens, för att mest sitta och trampa med utan att köra slut på mig. Åtminstone i början. För sedan blev det spännande, och jag trampade fortare, och pulsen gick upp, och jag höjde motståndet, och pulsen gick upp… Under den spännande avslutningen hade jag nog puls på åtminstone 165 (min maxpuls ligger runt 183-185), trots att målet alltså var att ta det lugnt. I loppet stod Nellie för imponerande körning i sista tunga backen då ledarklungan bantades till fem, och med ett ryck i sista lilla backen (där dock övriga lyckades hänga på). Sedan drog hon iväg i en spurt också, och klarade nästan att hålla ledningen in i mål, men passerades under sista meterna och fick nöja sig med andraplats.

Ni förstår själva att det är svårt att sitta och trampa lugnt när man tittar på sådan dramatik på skärmen framför sig. Och vill ni se loppet själva kan ni göra det här:

Kommer jag ha ont i kroppen när jag ska gå upp? Definitivt. Ändå ska jag försöka ut och köra lite skridskor på Finjasjön i morgon (hyfsat nära stranden, men ändå). Eftersom de där kalla vintrarna där isarna lägger sig lyst med sin frånvaro har jag inte åkt skridskor på många år. Började jaga efter nya eller begagnade skridskor nu under måndagen eller tisdagen (ja, jakten inleddes i fredags, ni behöver inte säga något om bristen på framförhållning). Var på första köplats för ett par i Olofström, en timmes bilkörning hemifrån, men den som tingat köpte.

En Askungesaga?

Hade ju ändå mina gamla skridskor i Knislinge. Visste visserligen inte vilken storlek de hade, och misstänkte att de kunde vara för små. Pappa letade fram dem under söndagen. De var storlek 42. Han försökte få i foten. Det gick inte. Jag mätte min fot, han mätte sin. Kom fram till att min var lite kortare, att det kanske kunde gå.

Medan jag väntade på att smältlimmet skulle torka ordentligt provade jag skridskorna. Man kan nog säga att de är små. Kanske lite för små. Men jag kunde forcera ner foten. Kände mig visserligen som någon av Askungens elaka styvsystrar, men tror nog ändå att det ska gå att åka lite. Tillfällena blir ändå begränsade. Tisdag själv, i helgen med barnen, och sedan kanske inget mer i år. Och är de för små får jag investera i nya (begagnade) till nästa säsong. Och då försöka ha lite bättre framförhållning. Kanske blir det inte aktuellt med att åka på sjöar på tio år igen (eller någonsin), men mina fötter har åtminstone växt färdigt.

Och om jag nu tar mig hem från skridskoåkningen utan att ha alltför ont i fötterna. Om jag har någon energi kvar i kroppen. Då ska jag nog ta en tur till Wittsjö golfklubb med mina skidor och ta en runda där också.

Det gäller ju att passa på medan snön ligger.