Lär inte komma ur sängen i morgon

Jag skulle kunna skylla på gubben som började åka precis när jag höll på att avsluta mitt första varv. Det varv som var tänkt att bli det enda. Det kan vara hans fel om jag inte kommer ur sängen på tisdagen. Eller hans förtjänst. Men kommer jag ur sängen, då väntar straffträning. Skoj!

Det hinner gå lite tid mellan inläggen. Och varje gång jag sätter mig kommer jag på så många saker som jag måste ta upp. Så också denna gång.

Men först och främst, det jag inte kan gå förbi, är att HittaUt centralt ställde lite frågor och bad om bilder från säsongen som gått. Jag ställde givetvis upp. Det är lite av normalt hyfs när man jobbar i den bransch jag gör. Om jag ska be folk om intervjuer till höger och vänster, ja då får jag också vara snäll och svara på frågor när någon frågar mig. Den som ger sig in i leken, och så vidare.

Resultatet av intervjun hittas hur som helst här.

Lång jakt på en dröm

Vidare till anledningen till att jag skriver idag. Och att jag eventuellt inte kommer ur sängen i morgon.

När jag var liten hade jag en dröm om att åka Vasaloppet. Satte någon gång, tillsammans med äldsta systern, upp ett mål om att vi skulle åka tillsammans inom en femårsperiod. Men de där fem åren kom och gick utan att vi närmat oss vare sig starten i Berga by eller målportalen i Mora. Men sedan tog jag ett beslut 2012, och jag tror att det var i samband med att jag jobbade helg på sporten i Laholm (vilket jag gjorde varannan helg, så att Vasaloppet skulle ligga på min jobbhelg var exakt 50-50). Besökte gym där de körde spinning respektive indoor walking framför storbildsskärmar med loppet. Och då bestämde jag att det faktiskt var dags att ta tag i den där drömmen. Inte året därpå, utan två år senare. På så vis skulle jag hinna träna tillräckligt.

Jag köpte rullskidor och åkte en del. Stod åtskilliga timmar i stakmaskin på gymmet (lyssnade på otroligt många poddar och försökte på det viset förtränga hur jobbigt det var). Och i slutet av vintern 12/13 köpte jag längdskidor.

När Vasaloppsmorgonen nalkades i mars 2014 stod jag på startlinjen. Jag var i mitt livs form, och pinade mig igenom den nio milen. Funderade tidigt på att bryta, men övertalade mig själv att fortsätta eftersom jag visste att jag definitivt inte skulle försöka mig på att åka en andra gång om jag inte åkte klart en första. Och (kanske framförallt) skulle det innebära att jag lagt ut massa pengar på utrustning och boende, och inte få ut någonting av det.

”Ung” och ”vältränad” för sju år sedan.

Efter att vi åkt hem från Stöten där vi bott i en vecka så lät jag länge skidorna ligga. Tror visserligen jag hade ut dem säsongen därpå för att åka en liten sväng, men var inte tillräckligt inspirerad för att ta bort den sista valla jag lagt på under den säsongen.

Mer skägg. Fler kråksparkar. Samma mössa, skidor, stavar och Axadräkt (dock dold av jackan på denna bild).

Livet – och snöbrist

Sedan kom livet emellan. Jag och min dåvarande sambo fick barn, gifte oss, byggde hus och separerade. Under åren hade jag vänner som åkte Vasaloppet och som frågade om jag inte också skulle göra det, men helt ärligt så trivdes jag betydligt bättre i tv-soffan för att se på spektaklet. Skulle jag åka igen skulle jag behöva lägga ner mycket träning först, och det kände jag varken att det fanns tid eller lust till.

Dessutom: Det finns sällan vansinnigt mycket snö nere i Skåne. Det var svårt att bli inspirerad.

Men denna vinter har varit lite speciell eftersom vi både fått en del snö, och att kylan håller i sig. Hörde någon kunnig säga att det inte varit så ihållande kallt i Skåne på runt tio år.

Det har dels lett till en massa skridskoburen ungdom på isarna (låt mig återkomma till det i slutet på inlägget), dels till att det faktiskt finns dragna skidspår i trakten.

Så i fredags hämtade jag skidorna hemma hos min ex-fru (vi hade en gemensam skidväska, och den hamnade hos henne – och jag har inte direkt haft ett superbehov av skidorna på ett tag). Tanken var att åka under måndagen, efter att ha jobbat under helgen. Lite smågrejer behövde dock förberedas. Som att skrapa bort den gamla vallen, samt att byta rullskidstrugorna på stavarna till snötrugor.

Dessa arbetsuppgifter tog jag tag i sent på söndagskvällen. Eller ja, jag tog tag i dem så gott det gick. Hittade snötrugor och mitt vallapaket med två olika vallaväck-medel, i en låda. I samma låda låg smältlimmet för att sätta fast trugorna på stavarna. Problemet (det första, skulle det visa sig) var att jag inte hittade limpistolen. Jag letade igenom alla lådor i källaren en gång. Och en gång till. Sedan alla skåp uppe i huset. Därefter garaget. Och slutligen lådorna en tredje gång. Ingen limpistol stod att finna (men den dyker väl upp någon gång i vår så att jag har gott om tid att förlägga den tills jag behöver den igen). Fick dock reda på att det fanns en hemma hos föräldrarna, och eftersom jag ändå skulle dit för att hämta skridskorna (som sagt, återkommer till dessa) och eftersom det var på golfbanan i Knislinge som jag skulle åka, så fanns det ingen anledning att helt gräva ner sig i snön.

Såpa och matolja

Så jag slängde upp skidorna på några sågbockar i källaren för att få bort gammalt klister som satt på hela min gamla fästzon. Och låt mig poängtera hur viktigt det var att få bort detta klister. För sedan denna fästzon stämde har jag gått upp runt 15 kilo, vilket alltså skulle ge betydligt mer skidkontakt med marken.

Plockade ur den första flaskan vallaväck ur förpackningen. Tom. Fråga mig inte om den läckt ut eller dunstat under åren som gått, för inte ens jag lägger tillbaka en tom flaska i en förpackning. Nåväl, jag hade ju en till. Tog fram den, skakade den, och sprayade. Eller försökte spraya. För hur jag än tryckte på knappen så kom det ingenting. Och nu var goda råd dyra.

Men google är din vän. Vissa rekommenderade lacknafta (vilket inte hjälper mig då jag inte har det hemma). Andra pratade om toapapper, strykjärn och något mer, och jag fick inte riktigt ihop hur det skulle gå till. För det verkade sedan ändå som att man i slutändan skulle använda vallaväck.

Men såg till slut ett inlägg där någon påstod att man kunde blanda såpa eller diskmedel, med matolja, och det skulle greja biffen.

Hade jag fått en plats i den svenska vallabussen under skid-VM med dessa kunskaper? Nej, knappast. Och skidorna blev inte heller perfekta. Men det mesta av klistret försvann i alla fall. Ett problem är världen.

Super Bowl och tidig väckning…

Eftersom jag tänkte vara ute tidigt i spåret ställde jag ringklockan på 7. Ett tips för att verkligen orka upp vid denna tid är att inte sitta uppe och titta på Super Bowl till inpå småtimmarna. Jag såg visserligen inte hela finalen, utan somnade i tredje quartern. Men å andra sidan lyckades jag stänga larmet när det ringde, och när jag sedan vaknade undrade jag hur det kunde vara ljust ute utan att klockan hunnit slå 7.

Det kunde det naturligtvis inte. Klockan var 9.30. Men tog mig så småningom till Knislinge, och limmade på trugorna (om än lite snett), och begav mig ner till golfbanan. Det blåste friskt i vindbyarna, och medan jag snörade på mig pjäxorna så frös jag. Men tog mig ut i spåret och fick snabbt upp värmen. Hade sett en man starta en stund före mig. Var övertygad om att min teknik var mer vägvinnande än hans, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan jag hann ikapp. Det tog ganska precis två kilometer. Såg sedan ingen mer åkare under det 7,5 kilometer långa varvet. Stakade på. Blev trött. Diagonalade lite i slutet. Var nervös vid backarna, vilket jag alltid varit de gånger jag kört. Nära få felskär i första lilla backen, och fick sedan upprepa mantrat ”aktiva fötter, aktiva fötter” så fort jag skulle köra nerför, för att inte bli för stelbent. För att agera snarare än reagera. Och utförslöporna gick bra under resten av åkningen. Även om det till stor del berodde på snällt dragna spår.

Varvning!

Under sista tredjedelen av första varvet var jag övertygad om att det varvet också skulle bli mitt enda. Och hallå, har jag inte åkt skidor på sex år är det inte fy skam att börja lite lätt med 7,5 kilometer. Men så, precis när jag närmade mig varvning, så såg jag en annan äldre man (obs, den man jag kört ikapp på första varvet var också äldre, själv är jag bara äldre när det gäller min humor, min godissmak samt (om man frågar ortopeden i Hässleholm) mina knän) köra ut i spåret. Jag fick vittring. Nog såg hans teknik inte heller fulländad ut? Nog skulle jag kunna köra om också honom?

Så jag tog en slurk vatten och fortsatte köra.

Denna man hade dock bättre teknik än den första. Samtidigt som min teknik visade på större brister i takt med att jag blev allt tröttare. Men jag kom ikapp och förbi, och jag tog mig runt hela andra varvet också. När jag anlände till varvningen igen kunde jag stoppa pulsklocka och runkeeper och konstatera att det blivit 14,7 kilometer åkte på knappt 1 timme och 25 minuter. Detta i bra spår där det bara var genomslag på ett par ställen. Dessutom började det inte blåsa ner snö i spåren förrän precis i slutet (vilket gjorde att jag fick staka nerför den långa avslutande backen).

Under varven kände jag hur muskler i mage, rygg och armar aktiverades på ett sätt som de inte varit aktiverade på länge. När jag vaknar på tisdagen lär jag känna av dem ännu mer.

För spännande e-cykling

Var det färdigtränat för dagen då? Ja, det hade man kunnat tro, men måndagskvällar körs ju SweCup i e-cykling (Zwift). Nu är jag ju inte med och kör där, till det funkar inte min spinningcykel, men jag brukar ändå ha det igång medan jag trampar på min cykel. Och ikväll var det dessutom damernas klasser som visades i livestreamen (varannan vecka är det damerna, varannan herrarna), och i damklass kör mountainbikecyklisten Nellie Larsson som jag intervjuade en del under tiden på sporten på Laholms Tidning. Eftersom hon dessutom har varit med i toppen av A-klassen under samtliga lopp, ville jag inte missa det.

Trampade ändå med relativt lågt motstånd och hög kadens, för att mest sitta och trampa med utan att köra slut på mig. Åtminstone i början. För sedan blev det spännande, och jag trampade fortare, och pulsen gick upp, och jag höjde motståndet, och pulsen gick upp… Under den spännande avslutningen hade jag nog puls på åtminstone 165 (min maxpuls ligger runt 183-185), trots att målet alltså var att ta det lugnt. I loppet stod Nellie för imponerande körning i sista tunga backen då ledarklungan bantades till fem, och med ett ryck i sista lilla backen (där dock övriga lyckades hänga på). Sedan drog hon iväg i en spurt också, och klarade nästan att hålla ledningen in i mål, men passerades under sista meterna och fick nöja sig med andraplats.

Ni förstår själva att det är svårt att sitta och trampa lugnt när man tittar på sådan dramatik på skärmen framför sig. Och vill ni se loppet själva kan ni göra det här:

Kommer jag ha ont i kroppen när jag ska gå upp? Definitivt. Ändå ska jag försöka ut och köra lite skridskor på Finjasjön i morgon (hyfsat nära stranden, men ändå). Eftersom de där kalla vintrarna där isarna lägger sig lyst med sin frånvaro har jag inte åkt skridskor på många år. Började jaga efter nya eller begagnade skridskor nu under måndagen eller tisdagen (ja, jakten inleddes i fredags, ni behöver inte säga något om bristen på framförhållning). Var på första köplats för ett par i Olofström, en timmes bilkörning hemifrån, men den som tingat köpte.

En Askungesaga?

Hade ju ändå mina gamla skridskor i Knislinge. Visste visserligen inte vilken storlek de hade, och misstänkte att de kunde vara för små. Pappa letade fram dem under söndagen. De var storlek 42. Han försökte få i foten. Det gick inte. Jag mätte min fot, han mätte sin. Kom fram till att min var lite kortare, att det kanske kunde gå.

Medan jag väntade på att smältlimmet skulle torka ordentligt provade jag skridskorna. Man kan nog säga att de är små. Kanske lite för små. Men jag kunde forcera ner foten. Kände mig visserligen som någon av Askungens elaka styvsystrar, men tror nog ändå att det ska gå att åka lite. Tillfällena blir ändå begränsade. Tisdag själv, i helgen med barnen, och sedan kanske inget mer i år. Och är de för små får jag investera i nya (begagnade) till nästa säsong. Och då försöka ha lite bättre framförhållning. Kanske blir det inte aktuellt med att åka på sjöar på tio år igen (eller någonsin), men mina fötter har åtminstone växt färdigt.

Och om jag nu tar mig hem från skridskoåkningen utan att ha alltför ont i fötterna. Om jag har någon energi kvar i kroppen. Då ska jag nog ta en tur till Wittsjö golfklubb med mina skidor och ta en runda där också.

Det gäller ju att passa på medan snön ligger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s