Snön smälter och det spritter i benen som mest av allt vill ut och vandra i vårsolen. Eftersom tjocka lager snö i knappt tio plusgrader och sol har en tendens att smälta snabbare än marken som snön ligger på kan ta åt sig vätan, så finns det all anledning för oss som fortfarande inte är så vana vandrare att se över utrustning och kunskaper.

Att slänga ett öga på allemansrätten skadar inte. Vad får vi göra i naturen, och vad får vi inte göra? När ska vi tänka till lite extra, och hur är det nu med hundar som är kopplade eller lösspringande? Och som (konflikträdde) jag själv resonerar. Om jag har rätten på min sida, men om någon annan tycker att jag kommer för nära, är för oförsiktig eller tycker att jag borde ha min hund kopplad även när det inte krävs (detta kräver förvisso att jag först skaffar en hund först), är striden värd att ta? Kanske är den verkligen det vid vissa tillfällen, men vid de flesta är jag rätt säker på att det uppkomna problemet går att lösa på ett vis som gör dig själv precis lika nöjd, och din medmänniska något mindre missnöjd än nyss.

Hur som helst, en snabb genomgång av allemansrätten finns här på Naturvårdsverkets hemsida.

Och när det gäller din egen utrustning då? Personligen har jag två favoriter.
1) Din powerbank till telefonen. Eftersom jag gärna gps-mäter rundorna, knäpper några bilder jag kan ha till denna blogg, registrerar checkpoints till HittaUt, samt behöver kunna hitta till och från mina startpunkter, så är denna livsnödvändig. Det insåg jag när jag höll på att gå vilse i Tyringe förra året. Med min fulladdade Luxor PRB20000 vet jag att jag har den kräm jag behöver från start till mål. Visst, den väger drygt 400 gram och det finns lättare som säkert räcker gott och väl. Men om jag ska kapa ett par hundra gram på min totalt vikt när jag är ute och vandrar så vet jag lite reserver på magen som jag hellre skulle göra av med. Den har dessutom två usb-utgångar, och kostar bara runt 250 kronor. Väl värt pengarna.
2) Ett par välimpregnerade vandringsskor. Märkte själv den stora skillnaden när jag gick från mina löparskor (hade några otrevliga upplevelser där jag trampade ner i gyttjig mark och kände hur det kalla vattnet sköljde in över fötterna) till ett par vettiga vandrarskor. Frampå hösten var de dock inte lika täta längre, och gissningsvis behöver de en ny dust med impregneringssprayen innan jag ger mig ut i den vårvåta terrängen. Dessutom var vandrarkängorna ett under av lättnad för mina stukningsbenägna fötter. Under den gångna säsongen stukade jag inte fötterna en enda gång när jag gick i vandrarkängorna. Trampade snett några gånger, men fick den nödvändiga stabiliteten hos skorna.