Skånepremiären

I dag tog jag nog mitt första sansade beslut kring HittaUt sedan jag upptäckte arrangemanget förra året. Jag slutade i tid. Vilket verkligen inte var för tidigt, men inte heller huvudlöst sent. Och på grund av det är Kristianstad för tillfället avbockat.

Nej, jag lyckades inte med mina ambitioner att lägga mig tidigt, gå upp tidigt, och sticka ut tidigt denna lördag när Kristianstad hade sin HittaUt-premiär. För först hade jag saker jag behövde göra här hemma, och sedan var klockan så mycket att det inte kändes lönt att gå och lägga sin innan kartorna publicerats. Det enda jag visste var ju att det skulle vara en karta i varje väderstreck, men vad skulle det innebära? Hur många checkpoints skulle jag hinna ta? Och hur mycket tid skulle spenderas i bilen.

Så när klockan slog midnatt satt jag vid datorn och drog upp planerna för Uddarp, Stackedala, Horna och Lerjevallen, för att sedan gå och lägga mig – med tidig larmtid och ambitionen att orka upp.

Vilket jag inte gjorde.

Först vid 06.00 masade jag mig ur sängen, och när jag en stund senare tuggade i mig min frukost såg jag att tre redan varit ute och börjat leta. Och att den anonyme ”Hemulen” redan var klar. En HittaUtare klar med checkpointsen, och jag var inte ens klar med frukosten… Men detta ska ju vara ett år då jag bryr mig mindre om var jag ligger i resultatlistan, och lägger mer fokus på att aktiviteten i sig är så fruktansvärt rolig. Och denna lördag var det inte svårt att charmas av vare sig naturen eller HittaUt-konceptet.

Redan vid 07.30-tiden på Uddarps parkering bytte jag några ord med andra morgonpigga HittaUtare som inlett sitt letande. Genom resten av dagen skulle det sedan återkomma många muntra mungipor och härliga små samtal på coronasäkert avstånd i naturen.

Insåg ganska snart att jag inte skulle ha något problem att hinna ta hela Kristianstadssläppet, trots att det rörde sig om 73 checkpoints. Kartorna var relativt små och checkpointsen stod därmed tätt. Mitt återkommande problem med telefonens GPS skulle som vanligt bli mitt största problem. Vad kunde jag lita på? Telefonen eller min orienteringsförmåga? Inget av alternativen var hundraprocentigt, och problemet är ju att jag själv inte kan avgöra vad som är rätt vid varje enskilt ögonblick. Särskilt inte när jag efter ett tag blir trött i båda fötter och huvud.

Telefonen bråkade dock med mig och slutade jämt och ständigt att uppdatera kartan. Och när den väl uppdaterade den så placerade min blå GPS-plupp ofta en bra bit ifrån platsen jag visste att jag var. Som mitt på en bred stig, och inte 15 meter ut i skogen.

Först när jag hade tagit mig till Stackedala (och börjat med att träffa på Patrik Lindqvist som redan var klar (läs förresten intervjun med honom i Orienteringsmagasinet)) insåg jag att GPS-punkten frös så fort jag registrerat en checkpoint. Fruktansvärt störigt att behöva ladda om kartan eftersom det då ska zoomas in på nytt efter varje reggning. Vilket ledde till att jag slutade orientera efter GPS-punkt och istället började läsa av naturen. Ett vinnande koncept. För den bokskogiga naturen är tacksam att såväl navigera i som att stövla rakt igenom.

Också i Horna var naturen tacksam och orienteringen förhållandevis lätt. Det gick dock inte att se lika långt bland tallar och snår, så vid ett par tillfällen fick jag helt enkelt uppdatera kartan för att få koll på var jag befann mig. En av gångerna var jag säker på att jag hållit rätt kurs mot nästa checkpoint, bara för att inse att jag gått vinkelrätt mot den. Vilket å andra sidan fick som följd att jag skulle rakt söderut och då kunde följa solen.

För övrigt träffade jag på Patrik också vid parkeringen i Horna. Än en gång var han klar med ett område när jag kom dit för att ge mig ut.

Ingen av de fyra rundorna var vidare lång. De 3,34 kilometrarna det blev i Uddarp klarades av på 48 minuter, och att det inte gick fortare skyller jag på GPS-strul. 5,9 kilometer i Stackedala avverkades på 1:26, och då var det enda några rejäla backar som skulle klaras av. Horna bjöd mig på 5,34 kilometer på 1:01.

Mina problem vållades av Lerjevallen. Det var backigt, och svårare att orientera med defekt GPS. Därför fick jag oftare uppdatera kartan för att få fram en lägesbild. Dessutom hade jag oväntat svårt att hitta två ruiner med varsin blå checkpoint, för allt jag såg i alla riktningar var en uppsjö av stengärdesgårdar.

När jag hade tre checkpoints kvar att registrera blev jag omsprungen i terrängen (jag gick hela tiden). I efterhand förstod jag att det var Mikael Persson som hade tagit en del av checkpointsen under natten och nu var ute för att samla in resten. När jag var klar med mitt varv och uppdaterade ställningen såg jag att såväl han som jag stod på 71 checkpoints, och att jag stod först. När listan väl uppdaterats med våra båda sista hade han dock passerat.

Men det är ju ingen tävling, och allt det där.

Och här fattade jag alltså mitt livs första kloka HittaUt-beslut. Klockan vara bara strax efter 14, och jag hade utan problem hunnit köra till Karlshamn eller Ronneby och fortsätta mitt letande. Men istället bröt jag, körde förbi mina föräldrar på hemvägen och stannade där för lite kaffe och glass, och hade sedan tid på kvällen att stå och skrapa huset under några timmar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s